I know it's over
Familjen. Jag ser dem i rulltrappan. Och de mig. Hela klanen. Mamman och pappan och nyförlovade brorsan med tillhörande ringprydd fästmö. Och det är hej och hej igen och sitter ni alltid här och vad trevligt och vad ska ni göra ikväll. Och de tar in vin och slår sig ner som den mest självklara sak i världen. Och vi pratar och skrattar och har trevligt och U råkar säga att B ser så ung ut och kommer på sig själv med att måsta säga att M också gör det och mamma har druckit för mycket vin på tåget och pratar lite för högt så vi skrattar åt det. Och mamma frågar (i enlighet med familjen som aldrig har rosa elefanter i sin farstu) "men var är M". Och familjen förklarar och säger att de aldrig ser honom nu för tiden. Och jag säger ingenting utan går och köper vin istället. Jag trivs bättre med den rosa elefanten. Den som gör att vi uppdaterar varandra med allt möjligt. Hur London/Mallis var, vem det är som står på tur att gifta sig och Mats nya köksfläkt som ska sättas upp. Men aldrig något annat. Jag frågar inte, de berättar inte.
Ändå känns den här gemenskapen så naturlig. Det var väl en väldigt fin familj, säger U. Och vill prata om hur irreparabelt det eventuellt är mellan mig och M. Och mamma försvarar mig på något märkligt sätt. Genom att säga att "det var nog lika bra", fast jag kan ju "försvara" mig själv om det skulle vara nödvändigt. Men jag gör inte det. Jag köper mer vin. Under tiden som familjen, men allra mest den rosa elefanten, sitter på min axel. Hela helgen. Jag drömde sedan om den, och inbillade mig att jag såg honom i vimlet. På de mest osannolika ställen. Bakom reahyllan på Rizzo i Sergelgången, på parfymeriet på NK med en tvåmetersbrunett i lackstövlar, i baren på Grill med en disktrasa i högsta hugg.
När familjen ska gå skojar de om samma plats nästa år - då ses vi igen och tar ett glas vin (andra året i rad nu). Och vi ses ju, Emma, säger mamman.
Ja, vi ses ju.
//
