Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Jetlag. Det är det som drabbat mig. Så är också bara 30 timmar sedan jag vinglade ur en taxi i vrinhöga Whyredpjuck med öl- och champagneindränkt jacka, fettfläckig väska och genomsur halsduk i famnen. Och jag var störtarg. Skällde och skrek om hur äcklig O är. Rör inte mig skrek jag, och han fick ta trappan upp. Inte åka hiss med mig. När han kom upp hade jag låst dörren. Vänlig som jag är öppnade jag dock redan efter några minuter. Fortsatte skrika. Jag blev inte snäll förrän morgonen därpå och då blev jag ändå bara lite snäll. Höll avvaktande armen på hans bröst en stund. Hämtade Resorb och frågade med ett visst mått uppriktighet hur han mådde. Söndagar är som efter ett krig. En batalj. Man måste rensa sig själv och sin omgivning. Plocka undan kvitton, tvätta stinkande kläder, reda ut sitt hår, byta sängkläder, diska undan nattens koppar, glas, tallrikar och märkliga matrester. Man måste sanera sig. Rekapitulera gårdagens händelser och liksom landa. Hela dagen igår kändes det som att jag varit med om något kvällen innan. Jag vet inte varför. Det var allt egentligen. När jag gick av vid Fridhemsplan, vinet ensam på Lokal, den där brusiga festen, han som hånglade med den där tjejen i garderoben, den inmixade Listen to your heart på Vassa och sedan Bernsdimma. Mer dimma på spyan och den där evigt ringande telefonen. VAD VILL NI? Minns jag att jag tänkte, varför skriker ni så? Och varför spyr ni överallt?

Jag behöver vila. Lägga in mig på hem. Eller i mammas soffa. Ligga sked med Harry, gå runt Ramshöjden och somna innan elva fyra dagar i sträck. Jag kan tänka mig det.

//