jo, men det ser jag fram emot
Ensam. Det kan inte hjälpas att det är det som ekar i huvudet. Att det är det jag kommer att tänka på allra först, när jag vaknar. Och jag vill inte gå upp bara för det. Efter en stund av snoozande (där jag slutat sova, utan mest ligger) kommer jag dock på att om jag ligger kvar blir det ju ändå ensammare. Då får jag stirra på lägenhetens fyra väggar hela dagen. Ensam. Umgås med mig själv i ett halvt dygn. Då föredrar jag att avvärja hot från ilskna säljare, parera assistentrollen med bortavarande vd och prata vardagligt strunt med kollegor, seven elevens butikschef och den där jeansansvarige på weekdays. Jag uppehåller mig hellre runt dessa kvarter, sitter bredvid någon på jobbet en söndagskväll - än att gå hem. Förr gick jag alltid hem. Jag LÄNGTADE hem. Jag gick hem en fredagkväll och såg fram emot någon film på tv, någon middag jag fått för mig att laga och att sträcka ut mig i min egen säng innan framdukning av min egna frukost. Jag gjorde det. Men det är längesedan nu. Jag var således vuxnare när jag var 21, än nu.
Det känns ju kanon. Verkligen. Jag ser fram emot 40-årsåldern.
//
