solokvist
Jag är inte gjord för det här. Jag är inte det. Ensamhet när det är snöstorm. "Hur ska du egentligen klara dig alldeles solokvist", säger S när hon får höra att O slutat svara i telefon. För S tror inte på något annat än M efter att hon en gång på Eriks, över alldeles för många trehundrakronorsglasvin, hörde mig berätta om hur vi träffades - efter att vi faktiskt gjort slut. "Det där är inte över", sa hon då. Fast hon vet ju inte det.
Jag tänker inte alls så mycket på honom som det kan verka. Men någonstans måste det ju ut. Det han betydde för mig. Och det är alldeles oavsett vad jag betytt för honom. Det är således inte honom jag måste komma över. Det är mig själv.
Och visst vet jag att han kan läsa det här om han vill. Det kanske är så verkstan jobbar. Verkstan där jag är inlagd för reparation. Den här söndagskvällen i november gör verkstan dock ett uselt jobb.
Men tanterna. Tanterna hjälper. Ibland genom att inte prata. Ibland genom att sätta ord och skratt på det. Att vi jobbar för att bekräfta oss nu. Vi som inte har någon att gå hem till när stormen drar in över Östersjön.
//
