stabilitet
Herregud att karln inte bara går ut genom dörren och aldrig mer pratar med mig! Det är ett under att han inte gör det. Minsta felsteg han gör så exploderar jag. En suck han undslipper sig när han bekvämt lägger sig till rätta kan vara förlösande. Det började redan igår. Han skulle laga lasagne. Trettio minuter ska lasagnehelvetet stå i ugnen. Efter 15 minuter tog han ut den och kallade fanskapet för al dente. Ät du skrek jag. Ja, skrek. Jag ska inte ha något. Jag åt således en klementin istället för lasagne. En klementin. Han satt där på sängkanten och åt sin al dente-lasagne och jag låg i sängen med en tekopp och fräste att det såg sjukt äckligt ut.
Imorse ringde M och frågade "du, ska han med till Degerfors i helgen?" Jag höll på att bryta ihop, ögonen att falla ur sina hålor. ÄR DU GALEN, skrek jag. Med versaler.
Jag lägger på. Slamrar i dörrar så att speglarna på insidan av badrumsdörren håller på att falla ur sina fästen. Jag plockar undan hans taberas i köket så demonstrativt att han yrvaket frågor om jag håller på att kasta porslinet istället för att diska det. När han sedan kommer ut ur duschen, lyckligt omedveten om mitt fruktansvärda humör, smyger upp bakom mig, slår armarna runt mig och viskar "vad fin du är", håller han på att få en stekpanna i huvudet. RÖR MIG INTE, vrålar jag - med versaler igen. Jag hör grannens katt jama av förskräckelse.
Man skulle tro att han i det här läget skulle släppa mig med äckel i blicken, rafsa ihop sina paltor och försvinna ut genom dörren. Utan att vänta på mig. Men nej. Han klär sig i lugn och ro. Frågar försiktigt om jag är färdig och duckar för mina fräsningar om att han fan inte får gå in med skor, att han ska flytta på sig och att jag för i helvete inte ska ha lasagne som inte är färdiggräddad i matlåda. På vägen ut tvingar jag honom att slänga lasagnen inklusive formen i sopnedkastet.
På det hela taget är jag således stabil.
//
lite pms där bara men det är lugnt. eller inte.
