en krympande skara
Det som ändå räknas i slutändan. Är att man var med sin familj. Att man omgav sig med dem som står bi. För sedan när vi ska bli gamla och sjuka och börja dö, och förlora barn och skilja oss och få sparken och tappa kontakten med vänner och upptäcka en dag att vi inte alls blev dem som vi önskade och strävade efter att bli. Då har vi bara. Familjen kvar. Och de som gör anspråk på epitetet genom att näst intill villkorslöst älska dig för att du är du.
Vi har bara dem. När det kommer smygande. Det som gör att vi snabbare får rynkor, gråa hår och en insikt om hur orättvist det är att leva. Det kommer nu. En bit in på det 28: e året. Det är en höst det här - som kräver dem. En höst när det är familjen man backar hem till.
Det är också därför jag går omkring och är så besviken. Och arg. För att det är så svårt att infoga nya medlemmar. Det betyder att vi bara kommer tappa dem. En efter en.
//
