halvårsvis
Jag undrar om "just nu" kommer att vara det jag tänker tillbaka på som någon slags period av slöseri på liv. Som jag kommer förknippa med vissa lukter, platser och händelser som jag sedan, om en stund från nu räknat, aldrig vill återuppleva. Lukten av Berns fuktiga heltäckningsmatta, känslan av de där gråa skorna med extremt hög klack, ljudet från hissen på väg upp i Blåsut. Jag kommer minnas allt det. Och förnimma det när jag åker bil på Nynäsvägen, dricker champagne i hotellounger och hittar nya gråa, mockaskor att ha ont i fötterna i.
Så vill jag till exempel inte minnas den där lägenheten i Älvsjö. Och tvättstugan där och grannen med hunden och den där kvällen när jag var på fest i Äppelviken. Så hatar jag de mest ensamma nätterna i Hökarängen när jag hade ett sovrum som ekade och var kallt eftersom fönstret inte gick att stänga ordentligt. Just när Malin flyttat och B försökte trösta mig när M hade stuckit för gott.
För det är hårt att leva nu. Det är regnigt utan att vara mysigt och det är trötthet som aldrig släpper. Och det händer överallt runt omkring mig. Så att vara ute är bara ett sätt, för alla, att inte vara hemma. Det är ett substitut. En förutsättning för allt det där levandet man har kvar. Innan det blir bättre.
