finska vinterkriget
Men kan ni sluta fråga om honom? Va? Jag vill inte höra. Ännu mindre svara. Jag ska från och med nu inte svara en enda gång till på frågor om honom. För ingen ställer någonsin frågan för att få höra att jag är så himla lycklig. Man frågar när lunchsamtalen tar slut över en torr pastasallad. Man frågar för att förfasa sig, för att få sina farhågor bekräftade. För att få rätt. Som att min olycka per automatik betyder att någon annan är lycklig. Man ställer frågan som att det var en tävling. En sexårstävling. Det är som finska vinterkriget.
Han har aldrig älskat mig. Vi nöjer oss med det svaret nu. Det kan jag ,just nu, leva med.
//
Kommentarer
Trackback
