måndag
Vi försökte trösta oss igår. Med goda saker som man gillar att äta. Med kärlek och vila. Med löften om att det ordnar sig och blir bra snart. Men det gick bara nästan. För sedan ringer chefen och är hes och bakfull och trött och det river i halsen och i lägenheten rinner vattnet oupphörligt. I små rännilar. Och stämningen och det varma ljuset försvann med ens. Jag sitter på golvet och pratar i en raspig mobiltelefon, försöker höra. TV: n på ljudlös och utan att ha tänt en enda lampa. Jag startar upp datorn där på golvet. Och blir sittandes.
Och så finns det de som har det ännu sämre och alltihopa sammantaget blir en härva av brustna hjärtan och längtan och ångest och rop på hjälp. Det blir som ett skoskav, en varande böld, en tumör. Så sitter söndagen liksom på min axel. Idag också.
//
