ouff
Har folk ingen annan än mig? När de fått skäll av J. För han har skällt idag. På minst fyra personer som sitter runt mig. Han har stukat varenda en av dem. En tog sin jacka och stack. Det är som att de vill förstå honom genom mig. Kan det vara för att jag fått så obegripligt mycket skäll av honom? För att jag efter det förväntas veta hur man undviker att inte bara gå in väggen utan att spolas bort med vattnet som droppar nedför väggen och ut i avloppet på gatan.
Men nu får ingen skälla mer. För jag sitter på ett lysrörsupplyst kontor i ett industriområde i Tallinn. Med sju ryska ester i sällskap som inte kan ett ord svenska och som undrar vem i helvete jag är. De pratar ryska över mitt huvud. Dummare är man inte än att man förstår det. Snart ska jag till hotellet och beställa roomservice. För jag tänker minsann inte sätta mig i den där matsalen med fler ryssar. Jag vill peta ifred i deras risiga käk. Men helst vill jag att någon ska hålla om mig lite. För jag är eländig och ensam och snorig och trött och utskälld fast jag bara gjort mitt bästa. Och jag har ont i öronen efter flygresan och magen ända sedan i gårkväll och min middag så här långt är en snickers och en banan och det hjälpte inte direkt för magontet. Och detta ska pågå i två långa dagar till.
Såhär är det när jag är trött. Inte ett dugg tuff. Men skruttig. Som den där hunden som vi såg frysa så utanför Statoil en gång.
Ouff, sa den och darrade så novemberegnet porlade av hans päls.
Ouff.
//
Åh nej! Kom så torkar vi din blöta raggiga päls! Jag kan stryka bort de där yviga ögonbrynen som blir så tunga av blötan att de faller ner över ögonen. Ouff.
Jag får inte besked om någonting som helst förrän om tidigast en månad - jo men visst, förstår du - gamla kollega B tycker att jag bums ska ta kontakt med hennes nya arbetsgivare. Normalt där.
K-skolan?
Ouff.
