Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Jag förklarar det för henne. Väldigt krasst och oromantiskt (men inte bittert). Det där att alla människor måste få känna att det finns någon som aldrig kan glömma just dig. Att inte bara hon drömmer om att kärleken på något sätt är ödesbestämd. Att det verkligen är meningen. Att det ska bli ett vi av två som egentligen inte alls verkar som gjorda för varandra. Det är nästan så att det helst ska vara tvärtom.

Jag hade tänkt dig blond

och lång över allt förstånd

med en energisk haka,

du som i dröm och vaka

varit mitt ideal.

Blond och högväxt och smal.

Och så kommer du dock

mörk och kortväxt och tjock,

med hakan i nedvikt krage

och en början till mage.

Sådan kliver du in

i min själ och mitt skinn.

Allting blev skapat om

när du kom.

Allting slog du itu.

Du, du!

Men det är ju aldrig så. Det är aldrig särskilt - vackert - det där. Det är lite kemisk obalans bara. Man råkar träffa någon som man kan tänka sig att ligga med på kvällarna. Och sedan händer det sig efter ett tag att man börjar längta efter hur det luktar i någons nacke. För man har ju vant sig. Och det blir någon slags lat trygghet som gör att man stannar. Och, i somliga fall, respekt och lojalitet.

För det är bara en illusion. Det finns ingen ödesbestämd kärlek. Det finns bara bröst och ben och rätt jobb och en matchning som vid ett visst ögonblick råkar säga - stå still. För det tar för lång tid just nu att hitta någon bättre. Stå still. Ni kan ju det här nu. Rutinen. Det är någon som ringer varje dag. Och man får knulla.

Det är inte vackrare än så. Så vem man råkar falla in i rutinen med är oviktigt. Bara de inte luktar bittermandel. Eller Diors Fahrenheit.

//