fan
Min ångest kan nästan alltid botas av att någon kliar mig i håret. Någon jag tycker åtminstone lite om. Den lindras av en bra film på tv. Tända stearinljus i rum där bara jag bor. Min ångest går bort när någon tycker att jag har fina byxor.
När det varit som värst har jag druckit groteska mängder vin och varit omotiverat elak mot en halvtöntig gitarrist som inte alls förstod. Eller tilläts förstå.
Men tänka sig. Det gick över. Och ersattes av mera klädsam ångest. Litetillmansångest. Vardagsångest. Prickhysteri efter cancerlarm i Aftonbladet, fetthysteri efter fredagsfika.
Därför vet jag inte. Hur man botar ångest. Hur man gör för att vända kappan efter medvinden.
Fan. Fan. Fan.
//
Kommentarer
Trackback
