höst
Idag har jag den där Carin Wetser-trasan på mig igen. Den som tjänstgjort som ömsom nattlinne, ömsom finklänning i drygt tre år. Den kostade 700 ch jag minns att jag inte alls hade råd med det när jag köpte den. Bra köp. Så här i backspegeln. Jag har en tunn kavaj i tvättat siden över och sandalar. Och det är
För kallt.
Ni känner va? Hur vinden liksom sveper längs fötterna nu. Solen står lite, lite lägre och bländar inte alls så där. Som för några veckor sedan. Så när man går in under träden i parken så blir det för mörkt att ha solglasögon, och de får hänga på magen. Jag önskar, när jag går där, att jag haft något i nacken. Som kunde skydda mig från den där smygande vinden som liksom virvlar in under klänningen och upp för ryggen. Den är lite fuktig, mina tår är iskalla.
Jag brukar längta efter det här. Men nu är det som att också vemodet lurar sig in under Carin Wester. Jag vet vad som är på gång. Jag vet redan att jag ska sitta där. På Väike-Karje nummer 5. Kutryggig över tangenterna och önska mig bort. Där ska jag sitta och kväll efter annan glömma att spara 8 timmars ändringar i excel. Och av allt det jobb jag gör. Syns kanske en tiondel. Jag måste, om möjligt, jobba fortare.
Det fina med excel. Och siffror. Är att man kan lyssna på saker samtdiigt. The National lyssnar jag på. Bara. Lucky you. Lyssnar jag på. Om någon som är för smart för att komma ihåg. Ungefär. Förjävla bra är det i alla fall. Och den där låten om att han saknat henne i 29 år? Det är lysande.
You clean yourself to meet
The man who isn't me
You're putting on a shirt
A shirt I'll never see
The letter's in your coat
But no one's in your head
Cause you're too smart to remember
You're too smart
Lucky you
//
