Britta Persson is (fortfarande) a blogger

När jag längtar hem, längtar jag efter allt. Jag längtar hem med varje andetag, med varje fiber i min kropp. Jag längtar efter ledan och den självutplånande hammarbyångest som jag burit på i så många år. Jag längtar efter räkningar från Bredbandsbolaget och gamla fimpar i Humlegården, stopp i trafiken och övertrasserade kreditkort. Jag längtar efter att åka svarttaxi hem från en fruktansvärd kväll i för trånga barer. Jag längtar efter att vara osams med någon jag älskar och att vakna ensam i min sjudande grotta med dunkande huvudvärk söndag morgon. För hellre det.

Hemlängtan kommer inte nödvändigtvis när man varit hemifrån länge. Min började redan igår, innan jag ens lämnat det jag kallar hemma. Det började igår eftermiddag på Sturehof, med ett glas kallt vin i solen med en likasinnad. Det började under söndagsmiddagen i mosters trädgård och under timslånga telefonsamtalet med D i Tylösand. När jag låg i min egen säng, nyduschad i nytvättade lakan och lyssnade på Bodil Malmsten som flyttat fram positionerna i sommar i P1.

Idag är längtet så outhärdligt att det känns som att jag aldrig fått åka hem. Jag vill hem, hem, hem, hem.

//