nej, när får man åka hem?
Många kvinnor. Som blivit lite åldersstigna i det här landet. Är tunnhåriga. Vissa har kala fläckar. Och så har de färgat det svart eller rött med henna. Och så har de ofta fäst spännen och snoddar och band och diadem i det. Med gröna pärlor och blått siden och röda strassstjärnor och små, små duvor och fjädrar. Jag undrar ofta. Varför så många kvinnor här har så tunt hår och så kala hjässor.
I taxibilarna spelar de unga ryska grabbarna vemodig folkmusik. En entonig barryton som jämrar sig under tiden radbanden studsar mot backspegeln. Aj, verkar de säga. Gång efter annan. Aj, mitt hjärta vad det sticks därinne.
De skäms lite för det där. Esterna. Så de har gömt undan grabbarna i taxibilar och längst inne i mörka, mörka restauranger på Vene Mnt. De har stoppat undan dem längst bort i Kristina och strax utanför Pernu. Kvinnorna, de placerade man i blomaffärer, på offentliga toaletter och bortglömda längs evighetslånga hyllor på Rimi i Ülemiste. Där går de hela dagarna och nätterna med sina kala hjässor och strassprydda spännen. De har slip-in skor i gälla färger som inneskor. När de kommer med vagnar med varor att märka. Klipprar det som av ungflicksfötter mot betongen.
Och jag. Jag vill bara åka hem. Innan jag blir tunnhårig.
//
