oh, get me away from here I'm dying
Jag längtar inte bara hem. Jag längtar ut ur min kropp. Jag längtar inte efter något annat. För jag längtar efter ingenting. Jag längtar efter de där fnissande kvinnorna och ett glas vin. I solen på Sturehof. Men det är ju att längta efter förgängligheter. För sedan då? Det finns en gräns för hur länge man kan stretcha ut sin tid. I solen på Sturehof. Det är ju det som utgör det längtansvärda i det. Vi har inga sorger där. Och har vi det dränker vi dem.
Det blev så oändligt plötsligt. Att komma till det här landet i det skick jag landade. Jag visste inte att jag ägde ett dylikt skick. Farväl till M på Arlanda och sedan. Var det liksom bara jag. Här i mitt korsdrag av östersjövind och danmarkskrav. Jag kan inte. Jag är oförmögen. Och känslan som måste finnas. För att jag ska vara sådär bra. Är lika delar glädje, stolthet och ångest. Jag äger inget av det. Jag längtar ju bara efter fnissande kvinnor. Och ännu ett glas vin. Möjligen ett ljummet medelhav och en kyss från en man som sällan och motvilligt lämnar min sida.
Hur ska jag trösta mig då? Utan fristad? Det finns ingen fristad här. Ingen. Det finns inget jag kan köpa, inget jag kan äta, ingen plats dit jag kan gå. För att bli kvitt det. Det finns ingen jag kan ringa, ingen som kan sitta bredvid mig och sänka min puls en smula. Ingen jag kan ta en kopp kaffe med fast tiden tryter. Det finns inte en enda minut av mitt dygn där ensamhet inte finns.
Och jag har kommit på. Förstår ni. Att ensamhet - det är att vara utan alla människor. Ensamhet är aldrig brist på en enda människa. Det är brist på människor. Ensamhet är aldrig avsaknad av en människa med en särskild roll. En mor, en make eller någon man kallar sin allra bästa vän. Ensamhet är som det där trädet i skogen. Hörs det om det blåser omkull när ingen ser? När det inte finns en enda levande varelse som bryr sig med att lyssna? Går trädet av sådär filmiskt dramatiskt då? Susar vinden i dess grenar?
Oh, get me away from here I'm dying.
//
