äntligen
Liten paus. Liten bara. Andrum. Jag har satt på Spotify. Bloggar lite. Äter en näve nötter och dricker te. Jag måste andas. Snart ska jag läsa det där mailet från juristen. Skriva avtalen färdigt och ha ett obeskrivligt jobbigt möte med någon som inte ägnat mig en blick sedan jag klev in genom porten här nere. Han törs inte. Han tittar under lugg och lommar förbi mig. Han är rädd för konflikten. Han går istället runt mig och skäller på dem som sitter runt mig. Prata med Emma, piper de. Jag måste göra något åt den där respekten som gränsar till rädsla. De skulle kommit hem till mig igår kväll, tänker jag.
Jag gick hem tidigt igår från Double Coffee. Från internetuppkopplingen. Jag bestämde mig plötsligt. Gick hem och badade i den där duscholjan från mamma och lade mig sedan framför tv: n. Och precis då började Brokeback Mountain på TV1000. Inte dubbat! Och jag hade smågodis från Kronhallen och tre tjocka kuddar och nya raggsockar och mysbyxor och ljus tända längs öppna spisen. Och jag blev alldeles uppslukad av filmen. För första gången sedan jag kom - glömde jag vart jag var och varför. Jag slutade titta på mobilen halvannan minut och jag tänkte inte på den där odefinierbara längtan och det där livet som jag anser mig förbruka på onödigheter i det här grådaskiga landet. Jag tittade faktiskt bara på filmen. Och jag grät inte för min egen skulle när Heath Ledger liksom går sönder av smärta fast han inte kan visa det. Det är en makalöst vacker kärlekshistoria det där.
Nähä, rast slut. Pausen. Det är tufft det här. Har jag märkt. Jag biter ihop mycket.
//
Bit inte sönder garnityret bara!
Ska hem nu. Med ny månadsuppföljning som jag avskyr. Hjärnan vill inte, fungerar inte. Ge mig en liten text att formulera istället,så ska du få se på bokstäver som flyger över skärmen! Men siffror...?
Not so much.
Saknar dig.
Så tomt vid brunchbordet om helgerna.
