födelsedag...
Jag skulle ju vara ensam igår. Redan på morgonen när jag vaknade kände jag det på mig. Ensamheten låg som en filt över mig. Och det kändes som att det fattades något. Som om jag glömt någonting. Som att jag levde i ett vakuum, som att tiden stod stilla. Och jag bara halvlåg där och lät tid passera. Lät klockan gå.
Sedan blev jag allt annat än ensam. Och idag känns som en speciell dag. Som att jag fyller år nästan. Han gjorde mig lycklig. På ett ovanligt sätt. Vi framkallade förmodligen det där lite tvångsmässigt. Man vill att det ska kännas (jag känner ingenting!) så man ser till att det känns. Vi vill att det ska vara Erik Lindorm. Och han förstod det fast han varken är kort eller tjock eller har hakan i nervikt krage. Han är snarare just lång och blond över allt förstånd. (jag hade tänkt dig lång och blond över allt förstånd / med en energisk haka / du som i dröm och vaka varit mitt ideal / blond och högväxt och smal / så kommer du dock / mörk och kortväxt och tjock / med hakan i nervikt krage / och en början till mage)
Och så är han en sådan där typisk stockholmare. En sådan som Nalle eller Walter. Som var helt nytt för mig när jag kom hit. Som hade en bakgrund jag inte alls var van vid och som var så väldigt mjuka fastän hårda ändå med sitt snus och sina korta skinnjackor. Jag tänker på perrongen vid Kärrtorps tunnelbana i den där halsduken från indiska som jag hade när jag hängde med Moa och Micke som hade palestinasjal som jag inte förstod om jag ville ha eller inte. Jag visste bara att jag var alldeles förtrollad av Stockholm och stockholmska ungdomars sätt att umgås. Att vara 17 år och smyga in på Söderport och dricka öl och kasta dartpilar på affischerna. Att gräva ner sig i en bunker i gamla stan med en enda kopp te i nära nog fem timmar. Att gå på sergelbiografen hand i hand med Niklas som svettades som en maratonlöpare under hela filmen i sin smutsoranga jacka. Sedan minns jag att vi satt på det där äckliga kafét vid Hötorget och jag sa att det är äckligt med hår på ryggen innan jag stack in handen under hans plaskvåta t-shirt och förstod att Niklas såg ut som en björn inunder det där blöta tyget. Sedan dess har jag alltid tänkt att man inte ska säga så. Och att har någon man hår på fingrarna så kan man misstänka att han även har rygg- och tåhår - som måste klippas.
Jag kan inte ge ut den här bloggen till sådana jag träffar som inte per automatik är invigda i det som är mitt låtsasliv nu för tiden. Den är mickefierad. Bloggen. Den är nerlusad av smuts och känslor jag inte äger. Men som jag sedan måste stå till svars för. Fast mest handlar det också om att det är väldigt osubtilt vem det är som är fransk i mitt liv.
Ostrukturerad var ordet.
//
