Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Idag noterar vi att flygvärdinnorna på Estonian Air numera är tvingade att bära plommonstop. De stoppar blygt in dem i ett skåp så snart vi lyft. Tror jag det.

Frukost på Kastrup nu. På Starbucks. Jättegod bagel med massor, massor med ost på. Jag är tillbaka i någon slags civilisation. Där man kan köpa en macka på ett café och inte få tre dagar gammalt bröd. Där en stor latte levereras i en stor mugg och där jag faktiskt ser folk runt omkring mig med kläder som jag önskar att jag ägde och väskor jag skulle halshugga någon för att äga. Jag behöver inte ens kalla mig kategorisk för att lägga märke till det här. Och nej, jag har inte flyttat till andra sidan jordklotet. Jag rör mig i en tämligen fyrkantig och nordlig del av jorden. Men tacka då fan för lite civilisation.

Igår konstaterade jag - efter att ha tagit mig ända till Stockmann (Tallinns NK) att jag aldrig mer behöver gå på stan i Tallinn. Jag kan ta mig till parfymavdelningen på Kabhtmaja om det är något jag behöver. Och köpa Chanel istället för Nivea. Men det är också den enda extravagans som går att uppbåda. Det finns inga kläder, inga skor och definitivt inga väskor.

Jag är vid gott mod idag. Fantastiskt närmare bestämt. Det svajar lite det där. Jag är trött förstås, men börjar piggna till nu för andra gången idag. Jag vaknade med ett ryck när vi tog mark idag. Jag sov så djupt att jag inte märkte hela inlandningsprocessen. Jag fick torka morgonsömn ur ögat för andra gången. Jag dreggelsov. Snarkade förmodligen mellan de där breda gubbarna som på affärsresan rivstartade den baltiska morgonen med en liten whiskeypinne. Tjocka äckliga affärsmän.

Om man undrar vad fan jag gör på Starbucks vid den här tiden - när jag borde åka till kontoret bums med det samma. Så hämtar jag bara andan ett slag. Förbereder mig. Jag har börjat med det där. Andningshål. Jag bestämmer ju själv. Vilka jävla tider jag för i helvete jobbar.

//