jo jag tänkte att....
Nu kommer det krypande. Jag hörde att.... Är det sant att... Ryggdunkningar. Hur blir det då? Kommer du och han? Ha delat ansvar då?
Jag är svävande när jag svarar. Pratar mer om det hiskeliga kaklet i badrummet. De innfällda spotsen och det risiga möbemanget. Öststatsgardinerna.
Njaaaaa, säger jag. Visst är det en fin chans. Men jag kan inte svara rakt ut. Jag ber R ändra min mailsignatur. Ändelsen i adressen. Tja, du vet, undviker jag. Nej men så att..., avbryter jag.
Sedan går jag tillbaka till skrivbordet. Börjar så sakteliga att packa. Dale Carnegie-böckerna placerar jag fint i en allmän hylla. Jag slänger papper, sorterar in visitkorten i en fin hållare. Vad gör jag med de här nu då, frågar jag rakt ut och de som ännu inte nåtts av ryktet tittar upp. Nu? Vaddå nu? Vad är det som ska hända nu?
Inget säger jag lugnande. Ingenting alls.
//
