lowpoint
Neeeeej. Såhär kan jag inte leva. Nu sitter jag på McDonalds. Och jagar internetuppkoppling eftersom den på Double Coffee helt plötsligt tvärdog. Det här är inget värdigt människoliv. Jag vill gå hem. Jag känner mig sjuk och jag är trött på att köpa te och kaffe så fort jag är törstig, frusen eller trött. Jag vill inte mer. Jag vill träffa människor som älskar mig och som dricker te med mig i kopp inte i den där jävla plastmuggen. Jag är trött på jävla ryssar i päls i stilettklackar och jag HATAR hissmusik. Kan de lägga av och vara så förbannat rädda för lite hederlig tystnad. Vem komponerar all den där musiken som varenda hotell, kafé, restaurang, buss, köpcentrum och foajé spelar? Det är bara en trudelutt, en upprepning. En svängom på 10 sekunder som börjar om och om och om.
Det blir bättre imorgon. När det är ljust. När lägenheten känns rymlig att göra sig i ordning i och när det finns tillräckligt stora speglar. När jag vaknar och det finns brungräddat knäckebröd till frukost. Nu vill jag hänga mig i takkronorna.
Lowpoint idag. Lowpoint.
//
