nej, inte idag heller
Mitt skinn klistrar sig fast mot soffan. Nu. Mina händer håller på att krackelera av den där vinden. De har åldrats ett decennium på tre dagar. Under samma tre dagar har jag blivit ett decennium allvarligare. Det är ju inte livet vi spelar backgammon om precis. Men för de allra flesta någonting ditåt. Lägenhet, lån på bilen, dagisplats och den lilla, lilla guldkant som en timmes övertid hittills har gett. Jag rycker undan mattan för dom. I min svarta slängkappa. De beskriver mig så. Men jag känner inte det här på djupet än. Jag känner mig inte som hon i slängkappan. Jag känner mig - som vanligt - ganska tom. Termless, säger jag och nickar myndigt mot revisorn som snörper ihop munnen. Okej, termless säger hon, och vänder på klacken. Jag bestämmer. Det yttersta ordet är mitt.
Jag tror att jag förhåller mig ödmjuk till det. Det är för att jag inte på riktigt kan känna för hon som är så missnöjd med sitt jobb så hon vill dö - men ändå inte säger upp sig. Som jag säger upp och som måste flytta om hon inte hittar nytt jobb - och det snart! Hon har råd att leva två veckor utan lön. Därefter är det kört. Det i ett land där finanskrisen liksom utplånat alla former av socialt liv. Det är på Rimi man möts, inte på kaféer. Folk fikar tre på en kopp. Håller varandra sällskap men utan mat på tallriken.
Ska jag känna något? Jag gör ju bara ett jobb? Jag är ändå. Tom. Jag går ändå och lägger mig ensam. Utan att tänka på något just. Eller någon. Jag bara.
Somnar till slut.
ha en trevlig dag! :)
