vindpinad
Söndagsångest har ett helt nytt ansikte idag. För det har ingenting att skaffa med de där speglarna på Spy Bar, för mycket vin eller smak av avslagen öl i svalget när man vaknar bara tre timmar efter att man ställt ner den sista flaskan på ett bord och demonstrativt meddelat att "nu åker jag hem".
Det har snarare att göra med avsaknaden av detta. Av något välbekant. Jag är i det närmsta beredd att betala någon för att titta på tv med mig ikväll. Ligga bredvid mig i den där breda sängen. Klappa mig försiktigt på håret och vänligt viska "har du svårt att sova gumman" när jag vridit mig för länge.
Det är att slösa bort liv detta. Jag slösar bort det. Det är som det där trädet som ramlar i skogen när ingen hör. Hörs det då? Eller faller det ljudlöst? Bemödar det sig med att se "riktigt" ut när det faller. Eller lägger det sig bara ner?
Jag har som något i mitt hjärta. En flis. Som gör som ett litet hål i min bröstkorg och där kan vinden tränga in. Det blåser något fruktansvärt här. En svidande vind som inte går att skydda sig mot. Läppar, händer och öron krackelerar i det närmsta. Jag smörjer och smörjer med salvor men det hjälper inte. Jag ser ändå vindpinad ut. Böjd. Av vinden.
//
