beige
Det är som att jag går på antidepressiva. Jag är så slätstruken. När ångest inte är min arvedel. Jag är - tillfreds - med hur livet ser ut. Jag vaknar på morgonen och tänker jaha Emma, det här var ju trevligt - god morgon. När jag går och lägger mig gör jag det bara. God natt då lilla du, säger jag. Sov nu så gott. Jag går omkring hela dagen med bara små, knappt märkbara dalar och toppar. Jag blir lite arg ibland och ibland blir jag lite glad. Ibland blir jag förväntansfull, men oftast så tänker jag att det ordnar sig.
Det är därför jag inte kan träffa J. Längre. Det är alldeles för destruktivt. Och jag är ju inte destruktiv. Han lever idag som att det här var den sista jävla dagen som finns. Han bedövar sig, strävar efter en känsla som alltid är något annat än den han känner just nu. Hans ångest smittar inte. Den lägger sig bara stillsamt tillrätta, som ett melittafilter av moderskänslor, inuti mig. Lägg dig här vännen, och släpp sargen, tänker jag. Sitt här hos mig och lyssna hur mitt hjärta slår.
//
