ilandsproblem
Nej, men jag är inte så glad idag. Som man skulle kunna tro. Jag är rädd eftersom det är så oåterkalleligt. Jag måste. Alldeles oavsett. Det är menat för mig, ingen annan. Det är ingen annans tjänst - den är min. Sparad för mig. Det har beslutats i styrelserum under julhelgen. Jag är bara en bricka i spelet. Det är dags att köpa tröst således - spa, ny klocka (yes) och YSL muse. All tröst kostar pengar. Vem ska annars trösta mig? Vad ska trösta mig? Vem och vad ska få mig att tycka att det är värt det? Om inte dyra, dyra presenter till mig själv...
Vi kommer och hälsar på, säger mamma och brorsan (med Kenta muttrandes i bakgrunden). Bra, ni kan hämta nyckeln på Arlanda. Jag kommer inte vara där.
Det är väl synd att du inte är så positiv, säger M. Nej, det är jag inte. Ge mig en vecka på Bahamas först. Ge mig försäkringar. Ge mig outsinliga "det kommer bli bra", "det ordnar sig" och "du fixar det här".
Eller så är det liksom inte så farligt. Spy bar klarar sig (definitivt). Och Filippa K-butiken på Götgatan går kanske inte i konkurs utan mig (men nästan). Fina, fina tanterna står i givakt när jag kommer hem och Ä-huset - ja det verkar inte som att det ska gå så långt. Trots allt. Det finns ju telefoner och när de dör finns ju Skype.
Fan Emma - var GLAD nu. Glad. Fira dig!
Ikväll bjuds det på paradrätt i Blåsut. Lite lagom kallt vin och spellista under tillverkning. Därefter Robinhora på vassa. I ny kappa från A. Tröst stavas så denna vecka, denna rea. A c n e.
//
Har du klättrat upp på karriärstegen? Why so sad?
Jag är full och firar att jag nu har 10 dagar kvar av sanity innan operation.
Fast jag är ensam på en lördagkväll....kanske inte så mycket att fira.
Vad du än firar, och vad det nu är som gått bra...jag är glad för din skull. Du är bra.
