Britta Persson is (fortfarande) a blogger

När J kommer in i min lägenhet smyger han in. Jag hör honom knappt i hissen, han stänger försiktigt grinden och tassar över till min dörr utan att tända i den mörka trappuppgången. Därefter knackar han försiktigt innan han öppnar själv. I hallen tar han tyst av sig skorna - och strumporna - utan att väcka mig. Men jag hör honom. Han tassar barfota fram till balkongen och sätter sig i den gistna korgstolen för att röka. Han letar efter tändaren på bordet men hittar bara tändstickor som han också tänder ljusstaken med. Han röker tyst i mitt fönster. När han är klar går han på toaletten, han klär av sig ljudlöst och lägger kläderna på stolen. Först därefter blir jag väckt, men bara nästan. "Hello love", viskar han. "Please sleep". Han luktar inte rök, han luktar ingenting. Han har kalla händer som han värmer under kudden innan han drar mig intill sig. Och somnar ljudlöst.

Mackan är något heeeeeeeelt annat. Mackan kommer hem på efterfest och klampar in med ormskinnsboots och skinnjacka med fransar. Han tar inte av sig skorna, bara skjortan och känner sig som Tommy Lee efter en spelning. Han sätter sig vid datorn, röker inomhus och dricker gammalt vin ur en öppnad flaska av det finaste tyska Riesling som systemet kunde uppbåda. Halvljummet. Han spelar för högt och konstruerar en spellista som han döper till "mack". Mäck, som han uttalar det. Määäääääck. Han sitter där länge. Slänger en blick åt mitt håll ibland och gör något slags "grrr"-ljud och så biter han i luften efter mig. Släpp ner håret säger han. Och rufsa till det. Ta en cigg, bjuder han uppmanande. Fortsätter sedan spela. Frågar efter sprit och dricker således direkt ur flaskan ur en melonvodka som legat i mitt kylskåp i två år. Rysk melonvodka.

Det spelar ingen roll. Snart är jag over and out. I den här staden.

//