Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Det finns inte en nerv i mig som mår dåligt. Jag är oövervinnelig. Det är en överdos av lyckopiller, sol, serotonin och B-vitamin. Jag är inte olycklig i en enda fiber av min kropp. Jo, samma gamla komplex kvarstår. Jag hatar ditten och datten på min kropp och visst skulle jag önska att jag skulle flytta till Paris på fredag. Minst. Jo, jag skulle önska att en skäggig fransman följde med mig och tolkade det svåra språket åt mig och jag önskar verkligen att jag tjänade oändligt mycket pengar så att jag kunde impulshandla varenda lunchrast när jag har tråkigt.

Men olycklig - icke. Jag kan inte komma på en enda sak som tynger mig så mycket att jag är - det minsta olycklig.

Jag bekymrar mig. Förstås. För de mindre bemedlade, de sjuka och dem som glömt hur man gör när man andas. Jag undrar hur orättvist livet lyckats vara mot vissa av oss, och hur orättvist rättvist det varit mot andra. Till synes helt utan förklaring. Jag backar gärna ödmjukt undan för dem som inte känner som jag. Tröstar, finns till. För den där lyckan, och kraften som kommer ur den. Den bor inuti mig. Och den bor där alldeles oavsett om jag tycker jag är för ful, för fattig eller bara otillräcklig. Den sitter på min axel med eller utan skäggig fransman i Paris och den gör mig till en friare människa. En hel person. Och detta alldeles ursprunget ur sig självt.

Jag är makalöst lycklig. För ingenting.

//