weho....typ
Jag är oförskämt glad. Oförskämt! Igår gick jag omkring alldeles darrig och virrig på NK, men kunde just inte koncentrera mig på något! Gick till Acnebutiken och fick så äntligen kappan inslagen av den där "Acnekillen" (han kanske?) och dröjde mig sedan kvar hos Jenny med sugröret till en "Go Nuts" så länge i munnen att det nästan förintades. Jag har sällan varit så lappsjuk! Jag ville ringa någon, sätta mig på en skum bar och prata om det timme ut och timme in. Vända ut och in på det och somligen bara mysa med vetskapen. I dessa bistra finanstider och allt. Ibland drömma om allt som jag kan köpa till mig, ibland förfasa mig över hur mycket tröst jag kommer vilja ha. Hur mycket jag kommer bli tvungen att bedöva mig. Diskutera hur man ska hantera all den förlorade tiden, vad jag ska göra med min lägenhet (ingenting) och hur kommer det egentligen bli - d ä r. Vad ska jag göra på kvällarna, hur ska jag ta mig hem? Och hur kommer mörkret te sig när jag är ensam? Jag var ensam i Tallinn i fyra dagar i höstas och skickade då 286 sms till O. FAST jag jobbade. J undrade hur fan jag hann det. Ensamheten, sa jag. Jag hävdade ensamhet. Ensamhetsångest, ömhetslängtan och ett nästan outsinligt behov av att någon längtar efter mig. Det vill man. Man vill att någon ska sitta hemma och längta tills jag kommer hem (fredag).
Ikväll diskuterar vi detta. I den där broderade soffan på Kungsholmen. Vi vänder ut och in på begreppen. Över en flaska libanesiskt vin.
//
...och i ä-huset kommer mostern att sitta och längta efetr Nisse och undra hur hon har det. Där. I Tallinn. Alldeles ensammen.
Kanske hittar du dig en aldrig så liten läcker est...?
ledsen att jag hela tiden behöver jobba när du är där. Vi måste ses snart.. då ska jag trösta dig och säga allt det där du vill höra :)
