lipsill
Jag gråter mycket. Men samtidigt som jag ser mig omkring och tycker att det här livet är alldeles förfärligt. Tycker jag också att det är alldeles magiskt skönt att vakna utsövd söndag förmiddag. Sträcka på mig i sängen lite (det är så länge sedan det låg någon bredvid mig så det har jag inte fantasi nog att sakna) och sedan gå och köpa färskt bröd. Jag äter macka med ost och dricker te i fåtöljen vid fönstret. Och så lägger jag upp fötterna på stolen, tar lite täcke och lyssnar på regnet mot plåttaket genom det öppna fönstret.
Men där någonstans tar det väl slut. För sedan måste jag jobba. Och det är eländigt ensamt. Det är det ju faktiskt. Så jag delar inte det kroppsliga välmåendet med någon. Och jag känner mig liksom som. Ja, ensam. Men ensam på ett alldeles nytt sätt. Ensamhet är, har jag lärt mig det senaste halvåret, inte bara en känsla. Det är flera. Nu för tiden är känslan förvisso av ett något lugnare slag. Och grundar sig faktiskt mest i den fysiska ensamheten. Jag ropar faktiskt på folk här. I mina tysta rum. För att känna hur det känns. Jag läser min bok och vänder huvudet åt sidan och säger något till någon som jag önskar satt bredvid mig. Ibland försäger jag mig utan att tänka, ibland är denne någon icke namngiven. Inte ens i mina tankar. Det är tyst hos oss och det stör mig inte. Vi läser i varsitt hörn eller jag läser - och hör hur det prasslar i ett annat rum. Det är mörkt och regnet smattrar. Du, säger jag. I vanlig samtalston och han visar sig i dörren. Jag vet nu att bara känslan av en närvaro. Är hela skillnaden.
Så jag gråter lite.
Men egentligen bara lite och med mindre självömkan än vanligt. För de har varit så fina i helgen - dem där hemma. Försäkrat mig om att livet står stilla. Och att när det inte gör det är jag ändå en del av det. Du ger mig aldrig någon geografisk lägesbeskrivning längre, säger A uppfordrande och vi bestämmer att lördag - då ska vi ses. Vart är du, undrar J som direktrapporterar från spyan och kåken hela helgen. K springer in i en sjal jag velat ha i mer än ett år och lyckas köpa den och T påminner mig om Nice. Vad jag måste packa och hur kort tid det är kvar. Pappa skrattar åt min envisa leda och S lovar att ringa senare. De finns där. Bara lite längre bort. En liten stund.
Fem dagar kvar. Fem dagar. Jag har exakt 11 möten kvar, varav ett helvetesmöte i Köpenhamn. Men när jag sätter mig i taxin exakt klockan 17.05 på fredag eftermiddag och kör i ilfart mot Kastrup. Släpper jag den här skiten. För ett tag. Då är det faktiskt. Semester. Jag tänker inte rusa upp varje morgon och kolla mailen, jag tänker inte ringa någon, inte öppna excel, inte sätta min fot öster om hamngatan. Fem dagar, fem dagar, fem dagar.
//
