fantastiska människor
Jag lyssnar på svensk musik, jag längtar så jag dör efter brundgräddat trekantsknäckebröd och lakrits som smakar så salt att det svider i gommen. Jag längtar efter mammas soffa och teven med alla kanalerna. Men jag planerar inte att åka dit på länge, länge. För längtan är inte av den sorten. Och känslan av mammas soffa kan jag framkalla mycket enklare än känslan av att vara ensam utan mina vänner. Att vara ensam utan en enda kropp, ett enda andetag utom mina egna. Det är lättare att framkalla mammas trygghet än den där fysiska ensamheten. Min familj
ar ju
på ett eller annat sätt
alltid med mig
De är ju själva kärnan i min ryggrad.
Mamma har också lärt mig att framkalla den där känslan. Att inte gå och lägga sig med obehag och ångest. Jag sveper nyduschad in mig i nytvättade lakan, tänder SIAljuset och vinklar kortet på Harry så jag ser de där ögonen framför mig när jag blundar. I bakgrunden hörs en välbekant film, det är tänt i hallen.
//
Jag fick paket nyss. Med skedkakor. Och så ramlade det ut någon form av karameller. Och ett handskrivet brev som såg tjockt ut. Och så fick jag ett kort från mormor.
"Damen på kortet är en av mina grannar för ca 80 år sedan. Snygg och parant - utan fjant - eller? Hoppas du har det bra - frisk och pigg. Kram mormor"
Jag är så odelat lycklig. Och varm. Jag äter skedkakor och läser kortet om och om igen. Jag ska sätta upp det i min hall hemma. Titta på det innan jag går. Ta en kaka i handen innan jag går ut i vad som verkar vara vår. Idag. Solen skiner in i min dammiga skärm.
Jag har fått som en kram. Som en sådan där hoppa-på-mig-kram. Av älsk.
Det hjälpte.
//
