kaffetorsdag
Jag får åka hem. Jag bestämmer det. Jag bestämmer att det är okej för mig att åka hem varendaste endaste helg. Jag känner mig bortkopplad tillräckligt mycket i alla fall. Jag känner mig i alla fall värdelös och ensam och ensam och ensam och ensam och ensam och ensam och ensam.
E N S AM
Den känslan jagar mig genom korridorerna här. Den gör mig känslig och darrig och gråtfärdig och sentimental och så på djupet in i själen ledsen. Ledsen som ett litet barn som är övergivet. Gör den mig. Förtvivlat ledsen, tröstlöst ledsen och nedstämd. Den ger mig en annan röst när telefonen ringer, en annan personlighet och karaktär. Den gör mig beroende och klängig och osjälvständig och behövande. Jag är som ett naket djur som letar efter värme. Håll i mig, krama mig, smek mig, tyck om mig, sakna mig, älska mig men mest av allt. Säg att det kommer ordna sig. Säg duktiga, fina Emma när jag ska sova. Stryk mig över håret och låt mig sova en stund. Och bli mig själv.
Jag längtar nästan ända till värmland och ska omvärdera det här demonstrativa påskbeslutet om att åka till Stockholm och vara dekadent istället för att äta dragéägg i omväxlande Mys, Harrys och Vestervalls soffa. Jag vill sola i rullgruset på garageinfarten och jag vill sky Statt som pesten tillsammans med människor ur min barndom. Jag ska inte prata jobb. Du ÄR **** säger Johan. Och Sus. Fy vad ocharmigt.
Men det är mycket som är ocharmigt med mig. Har jag lärt mig. Det tänker jag på när jag är ensam på kontoret på nätterna. Som idag. Inflygning från Köpenhamn att vänta. Gissa vem som måste öppna dörren. Landning 02.20. Jag kommer se när planet går ner för inflygning. Då tar jag min sista kopp kaffe här.
Men till dess har jag ett antal koppar kvar. Jag ger mig sju koppar kaffe i en strid ström innan den här arbetstorsdagen är över.
På återskrivande.
//
