Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Jo men det kan verka fånigt. Det kan det. Och det är klart att jag klarar mig. Att jag somligen gör helt vardagliga ting (du är duktig på vardag) utan att reflektera över detta närmare. Jag stoppar i en tvätt, jag diskar undan morgonen frukost (jag har börjat äta det - Dr Quinn börjar på E tv varje morgon 07.40. Det är morgonens höjdpunkt med ett kokt ägg och en apelsin.), jag duschar, målar om naglarna och viker ihop mina kläder.

Men det är också oändligt ensamt detta. Förut - när jag bara pendlade hit några dagar i stöten var jag ändå helt utmattad. För stämningen här hård och jag bemöts i bästa fall med förakt, avsmak eller så djup respekt att det i alla fall är helt själlöst.

Jag går genom kontoret här på kvällen (jag måste passera samtliga avdelningar för att ta mig ut till hissen). Jag är glansig i pannan, rufsigare i håret än jag kom. Min kjol är skrynklig och mina steg betydligt kortare än för 13 timmar sedan. Good night säger jag. De tittar skrämt upp. Good night mumlar de och jag ser att de sänker axlarna - hon går nu. Tack för det, tänker de. Kanske öppnar de Facebook en stund - trots tuffa ackordslöner. Precis som jag gör emellanåt. Andas. Chattar med någon om vardagliga eller allvarliga ting. Men det handlar åtminstone inte om pengar. Om budget.

Men med det här kanske fåniga livet i bakhuvudet blir jag så (kanske ogrundat) lycklig när någon säger något innerligt. Och något av kärlek.

Idag installerade någon väldigt snällt en mediespelare på min dator så att jag kan se på film. Ytterligare någon skickade en lista på filmer som jag kan välja bland. Någon skickade ett sms om att jag är fin. En annan lovade mig att komma snart. Någon kallade mig älskling och någon som bor nära mig undrade om jag orkat med. Även den här dagen.

Man kanske inte är ensam i universum. Men man är ju ensam sådär varje dag liksom. Varjedagensam. Varjetimmeensam.

Jag kräver ju mer. Av livet. Jag gör ju det.

//