nä men hej - ångest
Jag har varit så ovuxen i helgen. Det är kanske däri det sitter. Jag är trött på att försöka glömma vardagen på spyan på nätterna.. Man glömmer det bara för en sekund. Därefter är det intatuerat i huden. Man slipper det i några timmar - sedan kommer det tillbaka ettter värre. Det är som att bränna sig på brännässlor.
Jag känner mig så trött. Och besviken. Jag måste sluta ha förhoppningar på både saker och människor. Hur en drink ska smaka, vad den danska kronan står i jämfört med den svenska och vad som egentligen ska hända efter att klockan slagit fem och jag fortfarande inte gör den minsta ansats till att lämna gubbrummet.. Vad är det jag tror ska hända? Vad är det som ska bli bättre? Vem är det som ska rädda mig?
Om du bara håller i det här repet här så kommer jag åt att skjuta mig genom munnen samtidigt. Sådär ja.
//
