Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Jag har blivit så känslig mot det här med kärlek. Jag blir liksom varm som av en filt. Det är som att det inte gör något att jag ska dö. Att det ska ta slut alltihopa. När det kan vara sådär. Det är både kärlek jag vet mycket om, kärlek jag känner själv och kärleksutövning mellan människor jag alls inte känner. Som bilden på Filippa och Fredrik Reinfeldt i Aftonbladet. Inte för att jag råkar gilla de där två så särskilt mycket. Men det är väl fint. En spontan kärleksbetygelse i ett äktenskap som skulle kunna hållas samman av helt andra skäl än. Just det. Kärlek. En bild av kärlek som man inte kan tvinga fram. Eller låtsas känna.

Jag blir lika varm av det där paret på tunnelbanan nyss och jag undrar om de verkligen var mer än 13. Han kallade henne älskling och hon kröp ihop i den lilla, lilla pojkens famn och kved ”jag fryser”. Så satt de sådär. Med varsina hörlurar, knappandes på mobiler. Skickade sms till varandra. Ibland knackade han på henne. Hoho, sa han. Får jag komma in? Får jag komma in.

Idag har jag den där Carin Wetser-trasan på mig igen. Den som tjänstgjort som ömsom nattlinne, ömsom finklänning i drygt tre år. Den kostade 700 ch jag minns att jag inte alls hade råd med det när jag köpte den. Bra köp. Så här i backspegeln. Jag har en tunn kavaj i tvättat siden över och sandalar. Och det är

För kallt.

Ni känner va? Hur vinden liksom sveper längs fötterna nu. Solen står lite, lite lägre och bländar inte alls så där. Som för några veckor sedan. Så när man går in under träden i parken så blir det för mörkt att ha solglasögon, och de får hänga på magen. Jag önskar, när jag går där, att jag haft något i nacken. Som kunde skydda mig från den där smygande vinden som liksom virvlar in under klänningen och upp för ryggen. Den är lite fuktig, mina tår är iskalla.

Jag brukar längta efter det här. Men nu är det som att också vemodet lurar sig in under Carin Wester. Jag vet vad som är på gång. Jag vet redan att jag ska sitta där. På Väike-Karje nummer 5. Kutryggig över tangenterna  och önska mig bort. Där ska jag sitta och kväll efter annan glömma att spara 8 timmars ändringar i excel. Och av allt det jobb jag gör. Syns kanske en tiondel. Jag måste, om möjligt, jobba fortare.

Det fina med excel. Och siffror. Är att man kan lyssna på saker samtdiigt. The National lyssnar jag på. Bara.  Lucky you. Lyssnar jag på. Om någon som är för smart för att komma ihåg. Ungefär. Förjävla bra är det i alla fall. Och den där låten om att han saknat henne i 29 år? Det är lysande.

You clean yourself to meet
The man who isn't me
You're putting on a shirt
A shirt I'll never see
The letter's in your coat
But no one's in your head
Cause you're too smart to remember
You're too smart
Lucky you

//

Jag får åka till Stockholm på torsdag. Och när jag åkt dit får jag, förutom fredag och tisdag, vara där en hel  vecka. Stockholm blir alltså min bas i en vecka. Jag ska få gå på Ica i Stockholm när jag är hungrig. Till skräddaren i STOCKHOLM och vill han ha tre dagar på sig att laga den där förbannade kappan - ja, då ska han få det. För jag kan hämta den sedan. Och Henke kan fota Ylva måndag, tisdag (nej just det - fan) ELLER onsdag. För jag ska mer eller mindre vara där hela tiden. Det betyder 10 nätter i min egen lägenhet. 10! Det är obegriplig lyx. OBEGRIPLIG! Inte på sju månader har jag fått sova så många nätter i rad. I en säng som är bara min. Jag har inte varit i tvättstugan eller på Ica på sju månader. Jag har inte tittat en enda minut på tv. Dessvärre kan jag inte heller skryta med någon så förfärlig städning på sagda antal månader. Jag ska rensa garderoben. Men mest. Mest, mest, mest av allt ska jag umgås med mina vänner . Lyx var ordet.

Nu är jag nämligen så urless på det här att jag inte ens har något att säga. Om hur jag mår. Om hur jobbigt det är. Så länge man trivs med det man gör, säger P som börjat ringa nu när Mimmi slutligen packat väskorna en gång för alla. Och då ställs jag liksom mot väggen. Trivs? Är det ett kriterium för att stanna? Så länge du inte mår dåligt, säger M. Va? Vad menar du?

Men inget av det där spelar ju någon roll. Jag kommer inte åka hem. Jag kommer stå ut. Under hela långa vintern. Kommer jag sitta vid det där köksbordet och smattra på tangenterna. Jag kommer stå vid den där busshållsplatsen där det luktar så mycket diesel att jag måste stå på andra sidan gatan och vänta och sedan springa i högklackat över gräset och liksom framför bussen så den inte ska hinna åka. Jag kommer handla mina vattniga grönsaker på Rimi och äcklas av att jag på riktigt tror att alla ryssar som åker buss har löss som ska hoppa över till min Helmut Lang-jacka så att jag måste elda upp den. Jag kommer göra det. Och jag kommer må ungefär så här hela tiden.

//

Mamma och pappa har åkt och plötsligt ser det ut som någon bor här. Utan att vi egentligen tillfört så mycket. Mamma har bara flyttat lite på saker. Och så har hon visst dragit ner rullgardinerna lite för fönstren. Och köpt en kontakt så jag kan ha BÅDE dator och lampa vid köksbordet. Och så köpte hon visst lite rosor. Sådana där askrosa. De har vi tittat på i helgen och sagt. Oräknliga gånger. Gud va fina. Ja, det är de faktiskt har pappa fyllt i. Gud vilka fina rosor. Vad fina de är.

Nu är jag ensam igen. Jag är ju det mestadels. Knapplås av. Knapplås på. På mobilen. Jag känner på dörren, jag byter fönster till Facebook. Jag kollar mailen, och så knapplås av. Knapplås på. Kokar lite te. Knapplås av. Knapplås på. Hänger lite tvätt, svarar på två snabba mail. Knapplås av. Knapplås på. Facebook. Mackan, din stekare - gör något annat. Gå och duscha kallt din est. Knapplås av. Knapplås på.

Tills jag kastar in, stänger av och sätter på den där filmen som M tycker jag ska se. Utan att någon kliar mig i håret. Knapplås av. Knapplås på.

//

Nej men det är faktiskt lite bättre. Det är det. Jag tog två veckors semester, kroppen behövde fyra så den snikade till sig fyra. Idag är jag en maskin på jobbet utan att ens lida så särskilt mycket av det. Ja, jag vill lämna det här landet strax efter att jag landat och i bakhuvudet är det i princip det enda jag gör - planerar för hur i helvete jag ska kunna ta mig hem. Just nu försöker jag hitta på ärenden i Stockholm i en hel vecka så att jag kan jobba därifrån. Men det ser mörkt ut. Det blir 22.10-kärran fredag kväll. Om tre veckor. Det är nästan som att tänka på döden. Det blir liksom svart. Jag tröstar mig med spa, att mamma kommer hit med brungräddat leksnadsknäcke på fredag och med att jobba! En tröst jag glömt i några veckor som tröst betraktat. Det känns okej.

Hur ofta är du i Estland säger N med medlidande i rösten. Alltså jag bor där, svarar jag. Vad menar du säger hon, vilket plan på måndagar tar du till Stockholm. Jag är inte i Stockholm varje helg, säger jag lugnt. Det är oklart om det sjönk in hos henne alls att ja, jag bor här.  Minst åtta månader kvar. En vinter kvar med Östersjövind från väster.  Alla som klarar det borde få pris. Jag planerer att trösta mig med en vräkig väska full med guldpluppar och gnistrande silvriga saker från MiuMiu. Kan man få förskottströst tro?

//

19.00 ankommande. Inga anmärkningar. Det betyder att jag sitter på Arlanda Express 19.10. Jag sitter i en taxi 19.40, på Sturehofs uteservering med bästa, bästa Anders 20.00. Sharp. Han har tvingat mig att vara i tid. Jag tvingar SAS att åtminstone ge mig det. Ge mig en middag med en favoritmäncha. Ge mig det! M är också på vift. Och D. De som är hemma är där de hör hemma.

Ändå kan jag bara tänka på en e n d a person. En enda person upptar som all luft i jämförelse med hur mycket luft resten av dem tar upp tillsammans. Inte under en enda minut av dygnet vilar kroppen från det här. Det är det som är. Att bli definierad av någon. Jag finns för att du gör det. Jag är så här för att du har gjort mig sådan.

Gudomligt med fredag. Gudomligt I tell you.

//

Jag önskar på riktigt livet ur SAS och alla berörda parter. Jag hoppas att de går i omedelbar konkurs och att all personal i både moder- och dotterbolag drabbas av plötsligt anfalllande och svårbotade könsvårtor. DÖ SAS DÖ! Så här va: om man köper en tur- och returbiljett - vilket enbart är ett klick åt ena eller andra hållet, dvs man tjänar INGENTING på att boka returbiljett samtidigt som man bokar turbiljett, så kan man inte boka om returresan om ditresan ska inträffa före tillbakaresan. Det går inte. Om jag bokat biljetterna separat hade jag kunnat göra det. Men nu, tyvärr. Det här betyder dock inte att min tur- och returresa betraktas som en enda resa. Alls inte. Jag måste således boka om hela resan  MEN betala 75 euro i ombokingsavgift PER resa vid ombokning. Så när det passar SAShororna är det en resa, när det passar SAShororna är det två resor. Jag HATAR SAS!

Tanken var att flyga till Stockholm idag, snabbt möte följt av middag med A på Sturehof. Sedan tillbaka till Estland på söndag och en dagslända till Köpenhamn tur och retur på tisdag. Nu måste jag åka till Köpenhamn direkt från Stockholm på måndag (för brainstorming på Café Paris på Kongens Nytorv) och sedan från Köpenhamn till Tallinn på tisdag.  Total kostnad för de närmsta fem dagarna är alltså som följer.

Ombokning HELA resan Tallinn - Stockholm 75 euro plus 75 euro (per resa) i ombokningavgift plus 3002 kronor i tillägg till dyrare biljetter (till bröllopet i september).  Ombokning hela Danmarksrutten till nästa ledningmöte 75 euro plus 75 euro i ombokningavgift PLUS nya resor à 4200 danska kronor. 3425 kronor från Stockholm till Köpenhamn och 5673 kronor från Köpenhamn till Tallinn. Enkelrummen är för övrigt slut på hotell Opera i Köpenhamn och det är lika bara att bo där för all möten kommer hållas där. Slutsumma 1600 DKK. För det får jag ett dubbelrum som jag är singel  i men ingen frukost. Kontinental frukost (croissant och kaffe) kostar 180 danska, frukostbuffé 220. Herregud. Hur de har råd att sätta den ena foten framför den andra i det där landet övergår mitt förstånd. Nämde jag att ombokningavgiften är 75 euro istället för 500 svenska kronor enbart för att jag bokat från http://www.sas.com/ istället för http://www.sas.se/? Nämnde jag även att jag är SAS Eurobonus Goldmember? Det ger mig access till Businessloungen i samtliga baltiska stater samt åtta vakuumförpackade frallor. Per år. Skjut mig? Någon?

//

Många kvinnor. Som blivit lite åldersstigna i det här landet. Är tunnhåriga. Vissa har kala fläckar. Och så har de färgat det svart eller rött med henna. Och så har de ofta fäst spännen och snoddar och band och diadem i det. Med gröna pärlor och blått siden och röda strassstjärnor och små, små duvor och fjädrar. Jag undrar ofta. Varför så många kvinnor här har så tunt hår och så kala hjässor.

I taxibilarna spelar de unga ryska grabbarna vemodig folkmusik. En entonig barryton som jämrar sig under tiden radbanden studsar mot backspegeln. Aj, verkar de säga. Gång efter annan. Aj, mitt hjärta vad det sticks därinne.

De skäms lite för det där. Esterna. Så de har gömt undan grabbarna i taxibilar och längst inne i mörka, mörka restauranger på Vene Mnt. De har stoppat undan dem längst bort i Kristina och strax utanför Pernu. Kvinnorna, de placerade man i blomaffärer, på offentliga toaletter och bortglömda längs evighetslånga hyllor på Rimi i Ülemiste. Där går de hela dagarna och nätterna med sina kala hjässor och strassprydda spännen. De har slip-in skor i gälla färger som inneskor. När de kommer med vagnar med varor att märka. Klipprar det som av ungflicksfötter mot betongen.

Och jag. Jag vill bara åka hem. Innan jag blir tunnhårig.

//

nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej

nej

nej
NEJ!

Jag längtar inte bara hem. Jag längtar ut ur min kropp. Jag längtar inte efter något annat. För jag längtar efter ingenting. Jag längtar efter de där fnissande kvinnorna och ett glas vin. I solen på Sturehof. Men det är ju att längta efter förgängligheter. För sedan då? Det finns en gräns för hur länge man kan stretcha ut sin tid. I solen på Sturehof. Det är ju det som utgör det längtansvärda i det. Vi har inga sorger där. Och har vi det dränker vi dem.

Det blev så oändligt plötsligt. Att komma till det här landet i det skick jag landade. Jag visste inte att jag ägde ett dylikt skick. Farväl till M på Arlanda och sedan. Var det liksom bara jag. Här i mitt korsdrag av östersjövind och danmarkskrav. Jag kan inte. Jag är oförmögen. Och känslan som måste finnas. För att jag ska vara sådär bra. Är lika delar glädje, stolthet och ångest. Jag äger inget av det. Jag längtar ju bara efter fnissande kvinnor. Och ännu ett glas vin. Möjligen ett ljummet medelhav och en kyss från en man som sällan och motvilligt lämnar min sida.

Hur ska jag trösta mig då? Utan fristad? Det finns ingen fristad här. Ingen. Det finns inget jag kan köpa, inget jag kan äta, ingen plats dit jag kan gå. För att bli kvitt det. Det finns ingen jag kan ringa, ingen som kan sitta bredvid mig och sänka min puls en smula. Ingen jag kan ta en kopp kaffe med fast tiden tryter. Det finns inte en enda minut av mitt dygn där ensamhet inte finns.

Och jag har kommit på. Förstår ni. Att ensamhet - det är att vara utan alla människor. Ensamhet är aldrig brist på en enda människa. Det är brist på människor. Ensamhet är aldrig avsaknad av en människa med en särskild roll. En mor, en make eller någon man kallar sin allra bästa vän. Ensamhet är som det där trädet i skogen. Hörs det om det blåser omkull när ingen ser? När det inte finns en enda levande varelse som bryr sig med att lyssna? Går trädet av sådär filmiskt dramatiskt då? Susar vinden i dess grenar?

Oh, get me away from here I'm dying.

//

När jag längtar hem, längtar jag efter allt. Jag längtar hem med varje andetag, med varje fiber i min kropp. Jag längtar efter ledan och den självutplånande hammarbyångest som jag burit på i så många år. Jag längtar efter räkningar från Bredbandsbolaget och gamla fimpar i Humlegården, stopp i trafiken och övertrasserade kreditkort. Jag längtar efter att åka svarttaxi hem från en fruktansvärd kväll i för trånga barer. Jag längtar efter att vara osams med någon jag älskar och att vakna ensam i min sjudande grotta med dunkande huvudvärk söndag morgon. För hellre det.

Hemlängtan kommer inte nödvändigtvis när man varit hemifrån länge. Min började redan igår, innan jag ens lämnat det jag kallar hemma. Det började igår eftermiddag på Sturehof, med ett glas kallt vin i solen med en likasinnad. Det började under söndagsmiddagen i mosters trädgård och under timslånga telefonsamtalet med D i Tylösand. När jag låg i min egen säng, nyduschad i nytvättade lakan och lyssnade på Bodil Malmsten som flyttat fram positionerna i sommar i P1.

Idag är längtet så outhärdligt att det känns som att jag aldrig fått åka hem. Jag vill hem, hem, hem, hem.

//

Vid ett tillfälle, jag tror det var sista dagen på stranden, dansade jag (ja herregud) i sanden iförd endast trosor och hatt. Bara. Sammanlagda accessoarer således trosor, hatt, fransman vid namn David (Davidd-ö) och ett sandigt glas med ömsom rosévin ömsom Pina Colada. Jo, det är sant. Framåt fyrasnåret var jag så full att jag hade blivit utslängd från Spy Bar any day. Men ingen kastade ut mig på stranden utom Daviddö som lärde mig att avspisa envisa strandförsäljare på franska (till min stora en-fisk-som-heter-Wanda-förtjusning) och kastade mig därefter i havet, med glas och hatt och allt.

Jag gillar Franskrike och jag älskar stränder där man betalar för sitt uppehälle. Inte själva betalningen kanske. Men hur trevligt det är med rosévin på planka framåt eftermiddagen (nåja, eftermiddag är ett relativt begrepp i Frankrike).

Jag hade tänkt att det nu är dags att vila lite, jobba som besatt och sluta blogga för att istället skriva annorstädes. Men det blev inte riktigt så. Jag v i l l inte jobba. KAN inte jobba och jag flyger till Stockholm via Vilnius redan imorgon bitti. Ett möte i Vilnius, fyra i Stockholm, extern jobblunch på Sturehof och sen vin på närmsta uteservering med en David av timidare slag (så är inte heller jag fullständigt charterurflippad på stockholmska krogar). Jag emotser ett dygn med cirka tre timmars sömn (eftersom porrklubbarna på gatan nu har briserat fullständigt och är så fulla att minst 60 personer trängs i gränden mellan tre och sex varje natt). De röker, skriker och kastar flaskor och knullar och slåss och bråkar och skrattar och super. Rakt in i mitt sovrumsfönster. Ready for takeoff 05.15.

Jag har det konstigaste liv jag vet.

//

Dagens utgifter

Taxi Lennujanna (eller vafan den där flygplatsen nu heter): 140 EEK (dubbelt så mycket som vanligt)

Övervikt: 90 Euro (RIMLIGT! - inte)

Vråläcklig kaffe på Lennujanna: 45 EEK (ett veritabelt skämt)

Parfym till mamma: 799 EEK

Solkräm till fejset: 599 EEK (som vanligt en smula mer än jag tänkt mig)

Kaffe på flygplanet (ja, jag flyger turistklass): 55 EEK (eh.....)

Internet Kastrup: 120 DKK (30 minuter)

Frukost Kastrup (à la vakuumförpackad fralla): 190 DKK (jo, det är sant)

Nu till det värsta - tunnelbanan från Kastrup till Kongens Nytorv kostade 1200 DKK. Jag glömde på RIKTIGT att köpa biljett och det var kontroll. Min "chef" ringde och jag har sådan respekt för den där mannen så jag blev helt snurrig.  Kan du rabbla omsättningssiffrorna inför mötet - jag har bara webbmail. Eh, eh, eh. Då kom en kontrollant. Rimligt - inte. Men jag skrattar faktiskt bara. Det är så komiskt. Det är som att kosmos - förutom min helt groteska lyxkonsumtion som jag drar på mig frivilligt - bestämt sig för att sammansvärja sig i en fruktansvärt dyr komplott mot mitt danska bankkonto som liksom redan går på knäna.

Men fram kom jag ju. Tacka fan för det. Och MAGASIN hade öppnat. Således (fast jag inte alls hade tid men något jävla skit förutom ansvar ska väl en stackars chef ha):

Halsband Marni: 600 DKK

Skor Prada: 1200 DKK (ETT FYND! Jag har nästan SPARAT pengar på att köpa dem)

Nu ska jag försöka tråckla mig ut genom den här stan igen. Nu är det nämligen. Till sist.

Semester.

//

Idag gråter jag. Handgripligen. Framför datorn på jobbet. Hela tiden. Jag gråter av ursinne och av leda. Av ångest och vemod. Och jag rättar till siffrorna i den där jävla excelfilen. Rättar och räknar. Jag gråter för att jag inte vill längre. För att jag längtar hem, för att jag måste bita ihop för att orka, för att jag inte sovit alls inatt och för att jag inte alls lever något liv som jag vill leva. Och för de där bilderna på facebook som genomtränger mig och kommer mig att darra som ett löv  och trasar sönder mig och spränger mig.

Två dagar. Två nätter.

//