Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Dagens utgifter

Taxi Lennujanna (eller vafan den där flygplatsen nu heter): 140 EEK (dubbelt så mycket som vanligt)

Övervikt: 90 Euro (RIMLIGT! - inte)

Vråläcklig kaffe på Lennujanna: 45 EEK (ett veritabelt skämt)

Parfym till mamma: 799 EEK

Solkräm till fejset: 599 EEK (som vanligt en smula mer än jag tänkt mig)

Kaffe på flygplanet (ja, jag flyger turistklass): 55 EEK (eh.....)

Internet Kastrup: 120 DKK (30 minuter)

Frukost Kastrup (à la vakuumförpackad fralla): 190 DKK (jo, det är sant)

Nu till det värsta - tunnelbanan från Kastrup till Kongens Nytorv kostade 1200 DKK. Jag glömde på RIKTIGT att köpa biljett och det var kontroll. Min "chef" ringde och jag har sådan respekt för den där mannen så jag blev helt snurrig.  Kan du rabbla omsättningssiffrorna inför mötet - jag har bara webbmail. Eh, eh, eh. Då kom en kontrollant. Rimligt - inte. Men jag skrattar faktiskt bara. Det är så komiskt. Det är som att kosmos - förutom min helt groteska lyxkonsumtion som jag drar på mig frivilligt - bestämt sig för att sammansvärja sig i en fruktansvärt dyr komplott mot mitt danska bankkonto som liksom redan går på knäna.

Men fram kom jag ju. Tacka fan för det. Och MAGASIN hade öppnat. Således (fast jag inte alls hade tid men något jävla skit förutom ansvar ska väl en stackars chef ha):

Halsband Marni: 600 DKK

Skor Prada: 1200 DKK (ETT FYND! Jag har nästan SPARAT pengar på att köpa dem)

Nu ska jag försöka tråckla mig ut genom den här stan igen. Nu är det nämligen. Till sist.

Semester.

//

Idag gråter jag. Handgripligen. Framför datorn på jobbet. Hela tiden. Jag gråter av ursinne och av leda. Av ångest och vemod. Och jag rättar till siffrorna i den där jävla excelfilen. Rättar och räknar. Jag gråter för att jag inte vill längre. För att jag längtar hem, för att jag måste bita ihop för att orka, för att jag inte sovit alls inatt och för att jag inte alls lever något liv som jag vill leva. Och för de där bilderna på facebook som genomtränger mig och kommer mig att darra som ett löv  och trasar sönder mig och spränger mig.

Två dagar. Två nätter.

//

Okej såhär. En av utvecklarna har varit lite kär i revisorn och revison har till en början välkomnat detta fast revisorn är förlovad med ett ryskt fotbollsproffs. It-utvecklaren har bjudit revisorn på lunch, köpt fika åt henne och inte tagit betalt för detta (tydligen värsta inviten) och även försökt sig på att kramas lite i hissen och på rökbalkongen. Sedan började revisorn att bestämma över It-utvecklaren och de hamnade i en arbetsmässig konflikt ungefär samtidigt som revisorn gjorde ett litet snedsteg och gökade med It-utvecklaren efter en blöt avtackningskväll för en svensk som valt att lämna det här gudsförgätna landet. Ojdå.

Nu måste revisorn och IT-utvecklaren samarbeta i ett projekt vilket lett till sådan osämja att revisorn nu anklagar It-utvecklaren för att inte bara snoka utan också stjäla choklad och coca-cola samt radera alla filer från hennes profil, inklusive den profil som finns sparat på den publika servern. Det betyder i så fall att han var den som raderade alla semesterreserver vilket är en extra liten krydda av jävelskap som tog ungefär en månad att återställa för sagda revisor. Nu råder öppet krig dem emellan. Och det skriks och kastas grejer i korridoren hörute. Håhåjaja. Det ör roligt med personalfrågor.

//

Nej. Arbetsmässigt lättar det inte det minsta och jag kommer vara tvungen att jobba lite på tisdag innan fakturorna går iväg. Det måste jag. Men det ska jag göra vid Möckelns strand. Med Harry suckandes på golvet vid mina fötter. Han gör så, när han ligger ner. Tittar upp med de där hängande ögonen och drar djupt efter andan. Flåsar med sin varma fuktiga andedräkt på min fot. Tittar upp när jag gör det. Vilar sitt huvud mot tassen när jag hamrar på tangentbordet. Ger ifrån sig ännu en suck. Somnar.

Men idag är en ljusare dag. Det är också sol och minst 20 grader ute. Jag har ätit BBQ-pasta i skuggan med min revisor som berättat rövarhistorier om det estniska sjukförsäkringssystemet. Och jag tittar på henne och tänker - du borde inte röka när du är hjärtsjuk och vilket risigt jävla land det här är. Hon är som ett juridiskt uppslagsverk den där kvinnan. For dummies.

Jag är nervös för fredag. Av flera skäl. Men mest för punkt tre på dagordningen. Måste det jämt bara vara gubbar på de där mötena? Gubbar i kostym. Och så jag i något Carin Westerskrynkligt och Acnetunt kjoltyg. Blanc Noir-skor och en väska som kostar mer än Vladislav tjänar på ett år. Före skatt. Det är skillnad på bara gubbar än om det är åtminstone en annan tant med. För gubbar är annorlunda mot kvinnor och när de anstränger sig för att inte vara det blir de extra hårda i tonen för de tänker att henne ska jag minsann inte särbehandla. Det är ju diskriminering eller vadetnuheter. Så jag förbereder mig på grillning. Och tänker drömmande på när klockan slår fem och jag får kasta mig in i den där taxin - mot Kastrup. Mot semester. Jag ska svinga den där väskan upp på bagagebandet och inte ens låta mig tryckas ner av övervikt, fyra timmars försening, 180-kronors ostfranska eller förfärlig internetuppkoppling i det kontaktlösa helveteshålet som är terminal två. Jag ska kvittra ut från Arlanda, kvittra in i en taxi till en djup famn av vänskap och kärlek. I Stockholm.

//

Så slutade det då äntligen att regna.

Fyra dagar kvar. 10 möten, 3 potentiella flygkrascher och 900 timmar i excel. Det känns som fyra år. Fyra dagar. H E L A dagar. Och minst tre av dessa lär bli nätter. För det stämmer inte. Omsättningen. Den stämmer inte. Inte en siffra rätt. I alla de där cellerna jag ställer upp bredvid varandra i excel blir det fel. I a l l a. Ibland med mer än 100, ibland bara med en decimal. Men fel är det. Så fel att de som är rätt bara är en slump.

Fan vad jag har ont i nacken. Och imorse gick min hårtork sönder. För att inte tala om mina byxor. De sprack hela vägen mellan naveln till svanskotan. Japp. Jag kan bara tacka min lyckliga stjärna för Back idag. Och lång Acneskjorta från två säsonger sen. Jag har inte haft den sedan jag hade 25-årsfest med Fia i Älta. Utan den skulle hela kontoret se hela min röv och mina rosarandiga agent provocateur som garanterat är snygga på någon brasiliansk toppmodell men som på mig ser ut som tanttrosor. Som man dessutom glider omkring i på ett högst obehagligt sätt.

Är det ledigt snart? Kan man få skratta åt något? Sådär som jag skrattar åt att M när hon skulle highfiva en stekare på gatan (på cykel) snubblade på trampan och flög över stekaren istället. Så ringklockan gick sönder. Det är kul till och med en cementgrå måndag i Estland.

Jag har sagt det förut - när jag slutligen lämnar det här kontoret. Kommer jag A L DR I G återvända till det här landet. Och om jag måste åka hit i jobb ska jag bo på Swiss Hotell och inte för ett ögonblick lämna dess foajé i någon slags walk down memory lane. Jag ska inte köpa med mig något när jag sticker. Inga minnen, inga foton, inget som påminner mig om. Det här.

//

Jag gråter mycket. Men samtidigt som jag ser mig omkring och tycker att det här livet är alldeles förfärligt. Tycker jag också att det är alldeles magiskt skönt att vakna utsövd söndag förmiddag. Sträcka på mig i sängen lite (det är så länge sedan det låg någon bredvid mig så det har jag inte fantasi nog att sakna) och sedan gå och köpa färskt bröd. Jag äter macka med ost och dricker te i fåtöljen vid fönstret. Och så lägger jag upp fötterna på stolen, tar lite täcke och lyssnar på regnet mot plåttaket genom det öppna fönstret.

Men där någonstans tar det väl slut. För sedan måste jag jobba. Och det är eländigt ensamt. Det är det ju faktiskt. Så jag delar inte det kroppsliga välmåendet med någon. Och jag känner mig liksom som. Ja, ensam. Men ensam på ett alldeles nytt sätt. Ensamhet är, har jag lärt mig det senaste halvåret, inte bara en känsla. Det är flera. Nu för tiden är känslan förvisso av ett något lugnare slag. Och grundar sig faktiskt mest i den fysiska ensamheten. Jag ropar faktiskt på folk här. I mina tysta rum. För att känna hur det känns. Jag läser min bok och vänder huvudet åt sidan och säger något till någon som jag önskar satt bredvid mig. Ibland försäger jag mig utan att tänka, ibland är denne någon icke namngiven. Inte ens i mina tankar. Det är tyst hos oss och det stör mig inte. Vi läser i varsitt hörn eller jag läser - och hör hur det prasslar i ett annat rum. Det är mörkt och regnet smattrar. Du, säger jag. I vanlig samtalston och han visar sig i dörren. Jag vet nu att bara känslan av en närvaro. Är hela skillnaden.

Så jag gråter lite.

Men egentligen bara lite och med mindre självömkan än vanligt. För de har varit så fina i helgen - dem där hemma. Försäkrat mig om att livet står stilla. Och att när det inte gör det är jag ändå en del av det. Du ger mig aldrig någon geografisk lägesbeskrivning längre, säger A uppfordrande och vi bestämmer att lördag - då ska vi ses. Vart är du, undrar J som direktrapporterar från spyan och kåken hela helgen. K springer in i en sjal jag velat ha i mer än ett år och lyckas köpa den och T påminner mig om Nice. Vad jag måste packa och hur kort tid det är kvar. Pappa skrattar åt min envisa leda och S lovar att ringa senare. De finns där. Bara lite längre bort. En liten stund.

Fem dagar kvar. Fem dagar. Jag har exakt 11 möten kvar, varav ett helvetesmöte i Köpenhamn. Men när jag sätter mig i taxin exakt klockan 17.05 på fredag eftermiddag och kör i ilfart mot Kastrup. Släpper jag den här skiten. För ett tag. Då är det faktiskt. Semester. Jag tänker inte rusa upp varje morgon och kolla mailen, jag tänker inte ringa någon, inte öppna excel, inte sätta min fot öster om hamngatan. Fem dagar, fem dagar, fem dagar.

//

Jag är som en liten kackerlacka som går omkring här. I min lysrörsupplysta lägenhet (jag glömde köpa tändstickor). Jag går omkring här med bandage kring mitt ben, illgröna tofflor och något slags svindyrt "set" från marc jacobs som ingen ser. Mer än möjligen mina outtröttliga grannar. Det är fest dygnet runt där. Jag köpte skiten (i turkost) någon av de där helgerna när jag tyckte synd om mig själv. Och det enda jag vet nu för tiden när jag tycker synd om mig själv är att handla.

Här hasar jag omkring. Och smular knäckebröd och räknar omsättning. Det är mörkare nu. Än för någon månad sedan. Lägger jag märke till. Och det regnar på den där röda mattan som Deja Vu lagt på gatan. De kommer hålla mig vaken inatt också. Det ser jag det.

Vad meningslöst det är. Men så är det också bara sju nätter kvar tills jag förhoppningsvis får andas en smula. Semester. Att jag alltid ska jobba ända in i kaklet när jag ska till att ha semester. Semester eller sjukskriva sig en vecka med påhittad influensa. Där är jag nästan. Fy helvetes jävlar vad trött jag är. Trött på att jobba och det värker i de förbannade axlarna så jag varken kan sitta, stå eller ligga. Och det värker i hjärtat av längtan. Det gör det också.

//

Jaha, här sitter jag och väntar på att livet ska bli bättre. Det är ölfestival i Tallinn den här veckan och mer oväsen än vanligt. Jag har hittat en kackerlacka i badrummet och jag lyssnar på the National i risiga datorhögtalare. Dricker te med mjölk som smakar metall och mineralvatten med citron. Jag borde jobba - men så här gör min kropp till slut. Jag vet det - den vet det. Den lägger av liksom. Och kanske faktiskt slappnar av. Och då menar jag att den gör det efter 11 timmar, istället för 21. Den tycker det får räcka klockan nio på kvällen istället för halv fyra nästföljande morgon. Kroppen vill göra andra saker nu för tiden. Den vill läsa den där boken om shakespeare som den köpt till sig på pocket shop arlanda. Och så vill den läsa Madame Rosa färdigt. Men det blir aldrig av. För efter att ha avslutat den där förfärliga novellen "The Road" kan jag liksom inte läsa något som ger mig den där känslan. Att det är så torftigt allting. För det leder i sin tur direkt in på om jag verkligen är lycklig med det här. Och när. Den leder mig till saknaden. Den eviga följeslagaren jämte ensamheten.

//

Ja alltså - just nu. Känns ju inte livet som så särskilt meningsfullt faktiskt. Bara vänner. Gör det. Känns meningsfullt alltså.

Hemvägen i fredags var så v i d r i g att jag tröstade mig hela fredagsnatten. Dock inte på ett sätt som faktiskt - tröstade mig. Jag var tvungen att byta flyg i Riga. Riga har den svettigaste, äckligaste, mest högljudda flygplats som norra Europa har att uppbåda. Jag blev stressad tror jag och tryckte fel pinkod till min svenska mobil tre gånger. Kanske för jag pratade med en schweizisk klockhandlare och förhandlade pris på en klocka som jag vill ha och som han påstod sig äga. Jävla helvetes skit. På väg till Sverige utan svensk mobil och det där estniska skräpet har inte ett enda nummer inlagt. Men företagstelefoner går att låsa upp. Om man kan kundnummer, datum för när avtalet skrevs på samt organisationsnummer. Jag kan inget av det i huvudet och vet inte ens vilket bolag min svenska mobil numera tillhör. Så jag ringer ekonomichefen. Men han svarar inte (vad konstigt, halv sju en fredag i semestertider) så jag ringer tillförordnad redaktionschef som är på semester och dricker öl på en klippa i skärgården. Han lyckas ta reda på avtalsnummer och ungefärligt datum för tecknande av avtal samt organisationsnummer för det nya bolaget. Inget av det stämmer och jag blir tvungen att boarda. Svettig, oändligt trött och hungrig. Äter en snickers på planet i ren desperation. Ratar air baltics currygryta med överkokt potatis som smakar microvärmd.

Ankommer Stockholm utan att vara det minsta i tid. Slänger in datorn i en förvaringsbox och byter skor på centralen. Sticker direkt till tantmaffia på Riche. Fem glas champagne senare äntrar jag Kåkens uteservering. Därefter blir det hela svängen tills den där gubben på gubbrummet tittar forskande på mig och säger "är du verkligen stammis på gubbrummet". Då tänkte jag - det är dags att gå hem. Det är det faktiskt. Highfivar nattklubbschefen på vägen ut men blir inburen igen av Richevakten som inte tycker jag ska gå hem utan ett järn. Jag tar ett järn, highfivar nattklubbschefen, kysser pointern passionerat och går hem. Ofantligt ensam (fast glad över fina, fina vänner).

På lördagen shoppar jag naturligtvis. Och parerar überchefens mail på kaféer i shoppingpauserna. Jag pratar i telefon så gott som hela dagen. I provhytter, i kön, i kassan, på gatan, i tunnelbanan. Tar slutligen ingen mera kaffe. Tar vin och åker hem till T som vill vara hemma men som ångrar sig innan jag ens kommit ut ur hissen. Det blir bartömning på El Diablo. Vi dricker frozen margarita och pratar snoppar på djur innan vi åker till M på Riche. Vi dricker GT med lime och glömmer som vanligt att betala och går till F12. Men vi går fel. Och det är jättejättemycket folk så vi går till gubbrummet och där är nästan ingen istället. Vi tröttnar halv fyra och då skjuter någon en dörrvakt på Anglais. Vi tittar på förödelsen en stund. På springande poliser och ambulanser och väktare med jagad blick. Vi äter därefter men har blivit blasé, fått ont i fötterna och åker hem. Ofantligt ensam (fast glad över fina, fina vänner).

På söndagen dricker vi sangria från tolv runt en pool på Ekerö och därefter äter vi plopp och dricker (mer) vin på Sturehof. Hej som vanligt säger A i baren. Ja, det är ju söndag säger jag. Det är nog bäst du går på nota idag säger han. Men i slutändan glömmer vi att betala. Som alltid.

Vilket skitliv man har (dock inte skitkompisar).

/

Idag tänkte jag faktiskt ligga kvar på riktigt. Jag hade verkligen tänkt det. Ringa vid nio-tio sådär och säga att jag jobbar hemma. För jobbat hade jag ju gjort ändå. Det tar jag ju liksom aldrig paus ifrån. Men sedan fick jag ett sms och så råkade jag kolla Facebook och hittade där midsommarfadäsen och så var jag liksom vaken. Och när jag ändå vara vaken så tänkte jag att okej jag åker väl då. För då kom jag på det där mötet halv elva och att jag lovat ha möte med den där svenska killen någon gång under förmiddagen. Och så måste jag ju skicka den där uppdaterade listan med timmar. Och så den där...

Nej men va fan.

Over and out.

//