Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Jag får aldrig gå hem idag. Jag sitter här och försöker lära mig att leva med att jag inte får gå hem förrän det är för sent att ta tunnelbanan. Jag försöker samtidigt att inte tänka på att klockan ringer 05.30 imorgon.

Det här värmlandslivet har invaggat mig i ett slags falsk trygghet om hur lagom mycket jobb det kommer bli här under hösten. Jag kommer hem till jul nästa gång. Med svarta fåror under ögonen. För nu börjar det. Det börjar nu.

//

Horace i SVT: s morgonsoffa imorse. Han skulle ge boktips och passade också på att berätta vad för typ av böcker han fångas av. Icke överraskande berättar han att han inte alls fångas av böcker vars innehåll det går att återberätta. Som att det skulle vara ett självändamål. Han fångas av det som brukar komma från den fragmentariska skolan. Böcker som snarare är en livskommentar än en berättelse. Om detta diskuterar han ofta med sin hustru. Jag tycker synd om Horace som är så hård i magen alltid. Han har inte alls förstått. Vad läsande går ut på. Och varför får han rekommendera böcker när han är den enda i hela världen som läser fragmentarisk prosalyrik av Thomas Thorild? Thorild har bland annat tryckt ur sig de rafflande "Critik öfver critiker" och "Om det allmänna förståndets frihet". Horace vill mena att det är det lättaste i världen att läsa just fragmentarisk litteratur. Det är nämligen bara att slå upp boken vart som helst och läsa ett stycke, en strof eller en numrerad vers. Horace är en riktig tipsare han.

Varmt imorse igen. Jävla helvetes skit. Jag blir på så dåligt humör så jag kan skrika. Jag är fruktansvärt FUL! När det är varmt. Vad ska jag ha på mig? Kan det bara bli höstkallt nu? Det här är ju bara i vägen och - äntligen - börjar det på riktigt se tokigt ut med sommarkläder. Åtminstone de som är allra ljuvast. De vita fladdriga grejerna. De blommiga kjolarna och de gudsförgätna gladiatorsandalerna. BÖRJA SNÖA! NU!

Så kan jag sitta inne och vara fragmentarisk.

//

J mailade precis. Hon har fått min tack-men-nej-tack-osning. Såhär skrev hon:

"Hörrudu din bitterfitta. Ska du sitta hemma och sura när det finns gratis champagne och när jag för en gångs skull får vara snyggare än dig? Svagt Blom, svagt."

//

När ska någon närstående gifta sig egentligen? Någon som åtminstone träffat mig de senaste två åren. Jag är trött på inbjudningar till "Emma & Micke". Eller ännu värre - när kuvertet som skickas HEM TILL MIG är adresserat till "oss". Prydligt kaligraferat med för- och efternamn. När man därefter osar till något för mig okänt värdpar som getts instruktionen att bjuda mig OCH min bättre hälft har jag ingen lust att skriva - "jag och Micke är inte tillsammans längre så det blir bara jag". Varför ska Daniel och Jessica tvingas få veta det? Det är som min granne som berättar om hela sitt liv för mig i hissen. Att hon har cancer i benet, att hennes pappa är alkoholist och att hon gjort fyra aborter i sitt liv. Jag skriver väl mer som man gör om barn att "Micke får stanna hemma den här kvällen". Nu fick jag svar tillbaka - du kan ta med Micke utan att osa för det finns plats på efterfesten så det räcker! Men hallå! Får jag komma ensam?

Jag längtar efter en inbjudan adresserad till mig. Hej Emma - vill du göra oss den äran att närvara vid vår vigsel. Men jag har tackat nej till två bröllop nu. Jag tackade nej till de som kaligraferat för och efternamn på mig och min respektive redan på kuvertet. Det får finnas gränser.

//

Jag måste vila bättre på helgerna. Just nu är vardagar vila. Måndag morgon när klockan ringer 06.00 - det är vila. Jag tänker varje måndag att nästa helg - då ska jag gå runt Årstaviken. Då ska jag läsa tidningarna i solen och titta på familjetv när det blivit mörkt och kväll. Jag ska sova länge men ändå hinna gå till gymmet på lördag förmiddag. När helgen så kommer finns inget som heter förmiddag. För då sover jag- i ett slags drömlös dvala.

Men så kommer fredagen och kontoret är i helgstämning och alla slutar jobba effektivt redan från fyra och dricker öl istället. Framför OS. Det ringer och blippar i alla mobiler. Från olika afterworkar på kontor runt om i stan. Vad händer sen? Middag någonstans? Vart ses vi? Vilka ska med? Ska du hem emellan? Och då glömmer man bort - hur en halvgrå lördagförmiddag kan kännas. Man stryker den ur sitt liv.

Jag stryker i förrgår också. När jag ändå är igång. Starksprit. Är inte att rekommendera. Jag blir så vansinnigt ocharmig. Min egen röst ekar i mitt huvud. Det jag tänker att jag ska säga kommer ut som fragment av vad jag egentligen menar. Jag ser logik i det som under söndagseftermiddagen knappast känns rimligt.

Nästa helg SKA jag gå runt Årstaviken på lördag förmiddag. Och se på familjetv när det mörknat.

//

Jaha, då var det dags igen. När hon säger att barnen limmat ihop sig själva efter skilsmässan. Mia Skäringer sommarpratar. Har hon skilt sig? JAG MED! Fast utan barn just. Och när man inte har barn och inget gemensamt hem och inga egentliga band som binder två samman så heter det "göra slut". Det heter inte "han har lämnat mig", det heter att vi "gjort slut". Bara terminologin är åt helvete.

Jag blir hellre lämnad, än att någon ska "göra slut med mig". För det finns ju liksom inget "slut". Vaddå "slut"? Hur menar du nu?

Härmed rekommenderar jag å det grövsta Mia och Klara som sommarpratare. Jag blir arg för att jag inte skrivit det de skrivit. Fan. En enda dag kan väl få passera utan att jag tänker så om andras texter.

Jag hatar att sova ensam. Har jag kommit på. Särskilt när någon dör sådär eländigt som han i "Into the wild" gör. Ensam i en rostig buss. Av svält . Det enda dödssättet som måste vara värre än att drunkna i iskallt vatten.

Men jag var inte ensam igår. Som det råkar hända sig.

Jag var inte ensam när han i "Into the wild" dog så eländigt i sin buss. Av svält.

Lycka finns bara när man delar den. Skrev han i sin bok innan han dog. Eller alltså, han skrev på engelska men jag minns inte den exakta ordalydelsen. Lycka är att avsky att gå upp när man kan ligga kvar och bli kliad på ryggen. Betyder det nog.

//

SVT fortsätter att vara fantastiskt. Särskilt OS-magasinet och efterföljande studiodebatter. Ja, debatter på bästa sändningstid i Sveriges största kanal - om gymnastik. Förvisso mindre seriösa diskussioner än de som förs om andra sporter generellt men i alla fall. Felix Herngren sa till exempel (och jo, jag förstod att det var ett skämt) att varför fladdrar de sådär fånigt med armarna och höfterna och krumbuktar sig. Sådant kan ju JAG göra. Gör volterna bara, torka av er med en handduk, drick vatten och gör nästa volt. Och då vill ju jag säga att Felix, du kan inte alls svänga sådär med varken armar eller höfter för det kräver åratal av rörelseskolning och träning och stilstudier av kroppsrörelser i spegelsalar under tidiga helgmornar. Men så kommer jag på hur fånigt det är att försvara en sport på vars bekostnad någon gör sig lustig i tv. Men det är faktum att ingen säger så om fotboll, det vill säga gör sig lustiga över själva spelarprestationen. Fast fotboll är ett veritabelt skämt i jämförelse.

Imorse uteblev extasen dock. I herrarnas mångkamp. Inte konstigt kanske. Efter makalösa lagtävlingar. Det är imorgon det händer. Och grenfinalen i damernas barr skulle jag inte missa för allt smör i småland.

Jag: Kan du skicka länken igen?

R: ... (skickar länken)

Jag: Den funkar inte...

R: ...

Jag: Den funkar inte...

R: ...

Jag: Hejdå!

R: ...

Mycket konstruktivt.

//

Någon här på kontoret går ofta omkring i grodan ro på förmiddagssidan och tänker att det är okej att låsa in sig på toaletten och verkligen göra nummer två ända upp på det vita porslinet nära spolknappen - och därefter gå ut därifrån utan att TA BORT det där. Bajset.

Varje dag går jag och funderar på vem det är som gör såhär. En säljare utan tvivel. Att det är en man behöver vi inte ens diskutera här.

//

Kina igen. Även damerna. Men det var rafflande in i det sista. När den där pyttekinesen (41 kilo) tar ett fast (nåja) tag om barren i tvehandsfattning och sedan direkt gör ett nytt voltsläpp förstod jag. Det är kört Shawn. Men det gjorde nästan ingenting. Mångkampsguldet är hennes. Kom ihåg vart ni hörde det först (okej då, det var inte jag som sa det först).

Och nej, fastern, Wagner har ingenting där att göra. Jag förstår inte ens varför producenterna visar någonting annat än USA och Kina. Jag ÄLSKAR OS. Imorgon börjar mångkamperna och därefter grenfinaler. Därefter kommer jag titta på det som bjuds. Utom följande: fotboll, handboll, volleyboll, boxning, brottning och herrarnas simhopp på tremeterssvikten. Jag hatar det. Jag blir irriterade på deras skumpande pungar (pung i plural?). Eller jag vet inte. Vad det är.

Idag kommer höjdarhönset. Ärkechefen. Tillika min chef som det råkar. Men se det gör ingenting. För imorgon är det mångkampsfinal. Jag hejar på den där kinesen. Han som måste hämnas på japanen.

//

Så fort jag kommer hit vill jag gå härifrån. Ingenting är bra idag. Det är för varmt och det kryper under skinnet. Jag har ont i huvudet och det ringer helt onödiga samtal hela tiden. Det plingar på msn och det är de mest märkliga frågor. Vill du äta lunch i solen (nej), vet du varför det blir träff i östersundsposten till xxx (nej), har du pratat med David om xxx (nej).

Det kanske hjälper om jag köper något? Något dyrt och onödigt. Två mycket kompatibla ting som det visat sig. En sidenkjol är ett utmärkt exempel. Eller en jacka som jag alldeles uppenbarligen inte kommer kunna ha på mig på många veckor än. Dyr sushi kan också sägas passa in och kanske hjälpa.

Att gå hem skulle dock inte hjälpa det minsta. Vad ska jag göra där hela dagen? Härda ut alltså. Det är det enda.

Men ni ser ju själva. Snart kommer en torsk och simmar förbi fönstret på sjuan. Eller Noaks ark. Försök inte inbilla mig att detta inte är höstregn.

//

Nej, det måste hända något idag. Annars är det som att det är söndag. Igen. Jag vill inte gå hem och vika tvätt och gå till gymet. Jag är sjukligt osugen på makrill i tomatsås och jag vill på riktigt aldrig mer diska. Det är en sommarsjukdom som inte gått över än. Den hänger sig kvar trots alla andra hösttecken. Man är liksom inte redo att - gå in. Än. Fråga mig en sen eftermiddag i december vad jag helst vill göra. Vad sägs om att gå hem fyra - laga mat vid sin egen spis och sova strax efter åtta? Men idag är jag för rastlös.

Kanske skulle jobba lite. Istället för att skriva strunt. Till mitt försvar går det otroligt fort att skriva vad som till synes är en lång text. Det är ett ögonblicks verk. Och jag skriver den under den 34:e skärmdumpen i användarmanualen för ett nytt program avseende datafangst. Det är så det kallas i danska koncerner. Datafangst. Det är universellt.

//

Idag är hela världen tillbaka på jobbet. Det känns i knäna. Det var köer på Johanneshovsbron imorse och ingen har bokat tvättstugan förrän klockan sex ikväll. På jobbet har chefen kostym igen (förra veckan körde han jeans och upprullade ärmar hela veckan) och ekonomichefen har lagt sig till med stora utgiftsminen. Den påminner väldigt mycket om Britt-Marie i syslöjden. Hon kunde det där med missnöje. När jag sydde ihop ärmarna på min icke mönsterpassade rutiga flanellskjorta och sedan kastade den i närmsta papperskorg höll hon på att smita sönder läpparna. Av purt missnöje.

Det är dessvärre varmt fortfarande. Fan. Stövlar redan inne på lästning, boots på sulning. Det är dags nu! Hallå!

Det kanske ger sig till helgen. I helgen är det liksom det sista vi kramar ut av sommaren. I Degerfors som av en ren händelse. Kräftor, leriga öltält och Vulkanmarknad (läs "marken"). Jag ska absolut åka hem med åtminstone ett tiopack strumpor med grisar på, en eller annan begagnad serietidning, polkagrisar och kanske ett halsband med en humörsten i. Eller en sådan där sol som var så modern på både kjolar och heminredning för några år sedan. Då när man även målade alla väggar i terracottaorange och murade upp kornblått kakel i hela köket. Vi laddar på fredagen. Hutlöst dyrt vin och mikroskopisk men sagolikt god toast skagen på Eriks. Skvaller om chefens tillkortakommande med en gravid och en värmlänning. Nu ska jag ringa och fråga om de har alkoholfritt vin på Eriks. Annars äter vi blodig chiliburgare i bardelen på Rouge istället. Det är så gott så vi struntar i att fråga om vinet.

//

Vet ni mer hur man vet att det är höst? Det är mörkt på kvällarna. Det är tomt i parken nedanför mitt hus. Under ljusa julinätter slåss folk om grillplatserna där. De sitter på filtar, spelar kubb och dröjer sig kvar så länge det finns värme och något att dricka. Nu har det varit tomt vid grillplatserna i mer än en vecka. Det har kommit nu och det finns ingen återvändo. Spetsklänningen får vänta till nästa år. Minst. Ja, det är det enda jag har i min sommargarderob så den här undanhängningen torde inte bli så dramatisk.

Ä N T L I G E N fredag. och en konstig dag. Jag är klädd som en butchflata och ska snart packa ihop mig och åka till Ikea. Ja, det föll på min lott ändå. Sovit kanske fyra timmar, men det gör ingenting. Det är fredag och jag orkar ett tag till. Jag orkar göra någonting roligt ikväll. Jag orkar det.

För nu pratar alla om det här 080808. Undrar när det ska bli 0586?

//

Nu regnar det igen. Förmodligen även in i mitt kök. Jag måste ringa om det där. Igen.

Imorgon helg! Men först städdag på jobbet. Jag är kommenderad till köksrensning. VD åker till Ikea med säljchef och ekonomichef rensar dokumentbackar. Det blir kul med tanke på att jag då måste jobba ikapp med mina faktiska arbetsuppgifter under exakt hela helgen.

Därefter är det tydligen ett slags minivattenfestival i stan. Det betyder, sägs det, att Stureplan stängs av och förvandlas till ett partytält med plats för 50 000 dansande kids. Alltså, jag vet inte jag. Inte för att jag på något sätt kommer sätta min fot i ett partytält fullt med dansande tonåringar i yppiga sommarklänningar. Men det rör sig ju lite. Jag kan ju betrakta dem från Sturehofs uteservering. Eller så. Jag och gubbsen.

Jag har för övrigt nått helt nya höjder av ytlighet där jag innan jag somnar inte alls tänker på existentiella frågor som att skaffa barn eller att förverkliga sig själv. I fallande skala tänker jag i princip enkom på detta:

1. vad jag ska ha på mig på lördag
2. vart jag ska köpa det jag ska ha på mig på lördag
3. vad jag ska äta nästa gång jag ska äta.

Ibland tänker jag på huruvida det där onda på läppen är en blåsa, hur jag ska lyckas bli smal fast jag bara dricker vin istället för att träna och vilka svarta jeans jag ska köpa för att mina nya låga skor ska få ett utseendemässigt uppsving. Filippa K eller Acne. Kanske ett par nya helt nya svarta från April 77? Åh, vad jag saknar J.Lindeberg dam. Ellen hette de. De var gudomliga över min inte fullt så gudomliga röv.

Ni hör ju! Detta måste få ett slut. För att var smart måste jag vara olycklig. Eller olyckligARE. Och det är jag ju inte. Fattar ni väl. Motsatsen faktiskt. Den raka.

//

Jo, jag vet att jag gör mig onödigt impopulär när jag förebådar hösten. Men det är avskyvärt med sommaren. Jag är ungefär 70 procent fulare då jämfört med vintern. Kanske 80. Hösten är vänligare. Mera påklätt, mindre Gotland, volangkjolar och flipflopskor? Jag måste alltid bo någonstans där årstiderna växlar för det är fantastiskt. Det passar någon slags kroppslig integritet jag gärna bär på. Jag hatar öppna skor, tår, lår, bröst och andra dallrande kroppsdelar. Böljande former i tunn, tunn bomull med destressed finish. Och oavsett lilla mig så ska Djurgården här tvärsemot strax vika upp sig som ett billigt franskt luder med illröda könshår. Och himlen bli hög och frostigt blå och havet svalna och få en djupare färg. Svenskarna i sin tur. Blir generellt sett ett mycket vackrare folk i september. De gör sig bättre i lågt stående sol som tycks längre bort än tidigare. Gråmelerade och bruna diskreta nordbor kontrasterar bättre mot det röda, oranga och djupblå svarta i september. Det är som kollektiv uppryckning av allt. Garderober, butiker, restauranger och husfasader. Min till exempel. För den läcker sommarregn.

Ja, alltså - det regnar lite granna. Även in i min lägenhet. Som att det regnar in från sidan vid min golvlist. Det låter helt osannolikt, men jag har översvämning på sjunde våningen.

Jag borde ju kanske jobba lite effektivare och slippa sitta så förbannat länge. Igår till halv ett minus då skoinhandling. Och minus när jag kollade på reprisen av Lyxfällan - fingrade på mina nya skor och tänkte "pfh, va dumt" fast hennes största problem verkade vara just skor. Pfh, var ordet.

Nu - användarmanual till ny applikation rörande datainsamling och katalogisering. Här ska utbildas ester. Med Dolph Lundgren som sommarpratare i lurar. Han är makalöst bra. Konstigt nog. Med den frun. Han kan faktiskt inte vara helt nöjd med sin fru.

//

Idag, på hemvägen, frös jag för första gången på fyra veckor. Minst. Det kändes ruggigt i bara linnekavaj. Det är inget vanligt sommarregn nu. Det finns höstkänning i det. Vinden är inte ljummen, den är rå och fuktig. Och det regnar in i mitt kök.

Jag har även köpt nya skor idag. Till sagda höst.

//

Nu finns det liksom ingen återvändo. Det har börjat. Jag har kavaj idag. I våras hade jag någon slags stående "det är snart semester-ursäkt" och strök omkring i lila kulturarbetarjeans och genomskinlig t-shirt. Det är slut nu. På något sätt. Ja, möjligen att man ett tag till kommer undan med lite somriga historier, men jag hatar ju somriga historier så det är liksom ändå inte aktuellt.

Jag slutade med islatte imorse också. Jag tog min vanliga varma sort och jag gick inte alls upp så tidigt som det var tänkt. Med andra ord - välkommen tillbaka Emma.

Men se - det gör mig ingenting - detta. Hallå hösten, svep in nu - över strömmen. Dra in med lite fuktig dimma och kyliga nordanvindar. Jag ska köpa vinröda stearinljus och ullkläder. Rejäla, svindyra lågskor och en ny väska i lack. En sådan som tål höststormarna.

//