nedräkning
Imorgon börjar jag för övrigt jobba. Men se det gör ingenting. Jag har redan packat datorn. Den ligger halvöppen i sin nya lackficka. Jag har valt ut kläder (har aldrig hänt förut) och packat finskorna ifall jag ska på AW. Därefter är det genast fredag! Woho! Och förvärmning inför bröllop. Någonstans efter lördagkvällen har jag nog hunnit glömma hur utvilad jag är. För då börjar det på riktigt. Imorgon är bara ren artighet.
//
tack mig själv
Min kropp är knäpp. Alltjämt. Den tycker redan att det var dags att tappa två kilo. Vaddå - har två kilo karré liksom legat latent i kroppen i fem veckor? Jag älskar karré. Det borde vara lag på att jag ska få det åtminstone en gång i veckan. Och kålsallad till. Och färskpotatis med mycket smör. Gud så gott. Som födelsedag.
Idag fick jag två hårdkokta ägg, ett paket skinka och två äpplen. Nej, men tack mig själv. Så gott. Och trevligt.
Att fylla år i år var för övrigt inte alls som att fylla åtta. Det var hemskt odramatiskt. I present av mig får jag Alice & Sense i siden. Väldigt fin. Ochdyrfastdetärdetvärt. I ett ord. Det är jag värd. Jag som kämpat så hårt med att slappna av på semestern.
//
hej hem
Jag är hemma! Hej lägenhet. Hej tunnelbana, nej men hej nya Hopeskor - står ni där och smular?
//
jaha...?
Min kropp är fullt och fast övertygad om det är kanon att väga mellan 68 och 69 kilo. Oavsett hur den ser ut, vart det blir bredare eller hur många skivor karé som slinker ner på semestern. 68,5, typ. Bra kropp där. Den går liksom omkring i grodan ro och tycker det är en bra vikt. Allt emedan jag själv tycker 10 kilo mindre. Minst. Men det tycker inte arslet som går omkring och svajar på dagarna. Hej värld, liksom. Står ni där i lä när jag svajar så fint för vinden?
//
Det finns ingen mjölk...
...så jag dricker Baileys istället. Inatt dricker jag Baileys. Undrar vilket som håller mig vaken längst?
//
hemma
Hemma. Igen efter vin hos Vestervalls. Full av meningar i huvudet. Som jag kommer kasta ner på papper och sedan långsamt repa upp under hösten. När höstvindarna viner runt knuten på Blåsutvägen. En lördag i oktober kommer jag redigera dokumentet. och tacka mig själv för att jag stannade hemma och valde bort Riche. Lät Rodebjer hänga på sin galje. Den vinröda, med dubbelknäppning. Du får hänga kvar ikväll, säger jag. Ikväll stannar vi hemma, du och jag.
Harry är inte hemma och vakar över mig. Det blir en lång natt. Teet kokar på spisen och jag har ord i mitt hår. Bokstäver under mina fingrar.
//
iiii.....
Jag är mörkrädd. Jag ser okända män titta in genom fönstret i mitt gamla rum, ser dem sitta på altanen. Både de som stirrar in i huset och de som sitter med ryggen mot mig. De där som bara stirrar ut mot skogen är de värsta. För varför sitter de där? vad vill de mig? De smyger runt huset, varv efter varv och registrerar min minsta rörelse. De ser när jag går på toaletten, när jag drar ner rullgardinerna i mammas och pappas sovrum, när jag kokar te i köket för fjärde gången under samma natt. Ibland ställer de sig helt nära fönstren och håller händerna runt ansiktet och kikar in. De knackar stilla på fönstren, vill in. De smyger upp för källartrappen när jag sover. Sitter i pappas fåtölj och tittar på mig när jag inte vet att de är där. De skär hål i fönsterrutan i köket med en diamantskärare och kan således öppna fönsterklykan och smyga in utan att ha sönder något.
De kommer helt nära gryningen, mellan tre och fyra ungefär. Innan det ljusnar, men tillräckligt sent för att husen runt omkring ska vara tysta och släckta.
Jag fyller sju år på söndag. Plus tjugo. Tydligen.
//
en vecka kvar...
Nej, inte varje dag. Kan jag blogga. Jag har ju annat att tänka på. Smuggelöl för att bara nämna något. Och bag in da box. Kräfthattar, pricka pitten och partytält. Det är tydligen en arbetsvecka jag emotser. Den sista på semestern. Därefter tillbaka till Stockholm som jag knappt minns hur det ser ut. Bröllop, KONTORET och Tallinn. Sjukt.
//
ordningen till viss del återställd
Det är märkligt att blogga. För det jag skriver ligger liksom som outtalat mellan mig och de som läser. Det blir som ett parallellt universum där jag skrivit något som jag aldrig säger och som den som läst i sin tur aldrig kommenterar. Jag vet att de vet och de vet att jag vet att de vet. Men vi säger inget. Vi pratar inte om det. Jag följer detta parallella universum med intresse. Genom statistikfunktionen. Blogg är ett alldeles fantastiskt redskap. Bättre än sms. Jag ska börja kommunicera så. Tror jag. Hallå, jag är ju kär i dig! Jag vill inte att vi ses mer. Varför blev du så arg tidigare? Saknar du mig? Vad är det du stoppar i fickan när ingen ser?
//
väntan
Nej, jag har inte tråkigt. Men jag väntar hela tiden på nästa steg. Oavbrutet. Att solen ska komma fram, att klockan ska bli fyra. Eller två. Att någon ska ringa, att tvättmaskinen ska bli klar, att äggklockan ska signalera att lunchen är färdig. Jag märker inte av att någon tid förflyter där emellan. Emellan väntet.
//
det blir liksom inget av något
Men va fan. Skiner solen eller gör den inte det? Det är ganska kallt så det går inte sitta ute och skriva när solen går i moln. Men det tycks som att så fort jag går in är det mest sol och så fort jag går ut mest moln. Precis när jag burit ut det nödvändigaste - en kanna saft, en dyna, en filt att ligga på för att sola ryggen, en bok, en tidning när jag måste vila ögonen, datorn och båda telefonerna - så kommer ett moln lika stort som mellansverige. Då sätter jag på tv:n istället men får genast dåligt samvete när solen tittar fram igen. Jag nästan hoppas att den ska gå i moln så jag koncentrera mig på att vara inne. Den kunde förstås vara framme också. Då kunde jag åka till degernäs med min nya termos och limpor med prickig korv på. Nu blir det just inte något av något.
//
radera meddelande? meddelande raderat
Jag är raderad i Stockholm. Eller så har radioskugga infallit över hela stan. Precis som här då. För min telefon har varit avstängd i tre dygn.
Men vi klarar oss. Jag och M. Vi lever i varandra. Och ovanpå. Äter karré och dricker öl så gott som varje dag. Nästlar oss in i den familj som grillar. Just den dagen. Vi kommer på cykel för då kan vi dricka rom och cola. Vid elva är vi trötta och trampar hemåt.
Det drar ihop sig till kräftskivor här. Vänernkräftorna riktigt bränner i Vestervalls kyl och jag och M ska dela ut kräfthattar till en lyckligt inbjuden skara redan i nästa vecka. På cykel. Då kanske man får något att värma sig med som färdkost. Baileys typ. Eller rom och cola. Det retar mig och värmer mig om vartannat att det bland hattarna ständigt finns en utan namn, i barskåpet en tillägnad flaska, vid bordet en stol ledig. Hur går det nu då, undrar P. Blir det någon kräftskiva? Partypatrullen avmystifierar hela kräftskivekonceptet genom att ha flera. Minst tre.
vaktad tisdag natt
Hunden sover. Och människorna. Nattpasset har precis börjat. Vatten kokar på spisen och det regnar. Förstås.
//
nattvak
Man tänker ju att man ska ta sig upp vid 8 åtminstone. Skriva lite på förmiddagen, ta en snabb promenad med Harry runt Degernäs och sedan däcka i soffan en timme. Innan jordgubbsfrukost i momors berså och sträckläsning av någon lagom ondsint deckare i en solsäng vare sig det är sol eller inte. Men icke. Jag vaknar motvilligt vid halv elva-snåret av en katt som springer sprintlopp mellan sängstolparna, en kissnödig hund och minst två telefoner. Högst motvilligt hasar jag till mormors berså i gummistövlar och velourbyxor och kommer inte därifrån förrän halv ett då jag däckar i soffan. Utan nämnda hurtfriska powerwalk i skogen.
Först vid fem vaknar jag till liv, företar mig sagda powerwalk, däckar i soffan och skriver sedan till långt in på småtimmarna. Noga vaktad av Harry som tycks tro att jag är i 8-årsåldern alternativt utsatt för våldsamma hot. Han sover vid mina fötter ständigt, eller - när jag stängt dörren - strax utanför den. Han tittar storögt på mig när jag skriver fast det ljusnar bakom Olssons garagetak.
Det är lite långtråkigt dock och Mallorca är överallt. Alla är där, har varit där eller ännu värre - ska dit. Jag tänker att jag i det här läget antingen kan gå till vårdcentralen och beställa Kåvepenin eller åka till London och köpa en groteskt dyr handväska som jag sedan bär hem i en beige dustbag men ett kreditkort i fickan som liksom pulserar av överanvändning.
//
okej då.
Ja, okej då. Nu längtar jag hem lite.
a time and a place
Det finns tider när det är Berns, Riche och spontanmiddagar på Sturehof som är sinnebilden av the shit. Nu är "the shit" den där långa, långa promenaden med Harry. Det är bad med honom vid kärleksudden och att plocka fästingar från hans vita päls på campingen. Hos campinggäster i adidasshorts och bar överkropp. Sådana som kilar in i husvagnen och hämtar en skål vatten till en hund som ser trött ut. Tänk att de har sådant där inne i den där. När de åkt långt. Ja, poslinsskålar alltså. "Älskling, hämtar du en skål till hunden". Som att man hade det i bakfickan alltid.
Middag idag, i oändligt trevligt sällskap på balkong med så många associationer till det förflutna att kommentarer som "minns du då 1993 när..." blir i det närmsta patetiska och ändå så familjära. Behöver jag mer? Ja, förstås. Men inte nu.
Imorgon hämtar de 25 kilo kräftor från Vänern. Till kräftskivan. Kommer M undrar de, igen. Det var då fan.
//
feels like home to me
Semestern fortgår. Dag tre nu - but who's counting. Det är fint väder idag. Jag ska snart gå ut. Timmarna är så långa att det kvittar. Det jag tror är en timme är i själva verket tio minuter. Det beror förstås på att jag inte har någoning att göra. Inga måsten. Förutom att jag lovat att komma till momor innan elva. Att jag ska vakta Harry när mamma gör nya nycklar så vi slipper hålla på med den där spiken under trappen. Förutom att fissarna vill ha mjölk klockan ett och att vi ska ha pysselkväll hos Vestervalls efter klockan sex. Helgrillad fläskfilé, öl och göra egna smycken. Därefter cykla hem genom öde småstad. Uppför backen vid Statoil som stänger tidigt under sommaren, förbi Slingan i maklig takt och därefter raksträcka hela Garagegatan.
Inte ett spår av hemlängtan än. Jag kan tänka mig lite medelhavssol och den där skaldjurspastan på en uteservering höjd över bukten. Förstås. Men än så länge går det bra.
//
ett skepp kommer lastat
Jag har semester. I fyra veckor. Ändå är jag otroligt stressad. Imorse gick jag upp 8 och sen ut runt Degernäs inför vibben 20 i 10. Men jag gick fel. I skogarna där jag är så gott som född. Istället för skynda över Ramshöjden direkt när jag kom från lilla Degernäs gick jag ut mot Talludden och tog en extra sväng. Jag halvsprang förbi Per Norsteds hus och My hittade mig vid Vallarondellen precis när jag gett upp vibben. Sedan vibb i alla fall och i ilfart till PK:s för att köpa tidning och jordgubbar till frukost på mormors uteplats. Jag glömde dock nycklarna i Mys bil och även mobilen som låg hemma och ringde. Jag fick ringa Lennart OCH Vibbhälsan och slutligen få tag i My som lovar lägga nycklarna i brevlådan. Så efter frukost hos mormor som i och för sig inte var så stressigt går jag hem med en ofantlig värk i arslet efter vibben och hittar brevlådan tom. Försöker lönlöst nog att bryta mig in utan att katterna ska kunna smita ut, men eftersom inget numera får komma ut kan tydligen ingenting ta sig in heller. Efter att ha gett upp och insett att jag får kissa i skogen och dricka vatten ur biltvättarslangen hela dagen hittar jag en jävla lådsamling som Posten slängt upp precis vid det röda huset i rondellen. Där är de! Nycklarna! In för att hitta att jobbet ringt 4 gånger om diverse fakturarelaterade frågor och jag tvingas sätta på den här skiten för att hitta på svar på frågor jag struntar i. Mer stress. Nu måste jag hänga tvätt och det är sol ute. Nagellacket är avskaft och jag måste upp till mormor med böckerna hon fått av moster. Jag har också lovat My att åka in till Showroom och kolla rean och så ska jag vakta Harry när pappa ska måla färdigt nere hos Anders. Ikväll ska jag och My kvällspromenera i Råbäck. Innan det - middag. Jag borde duscha nu. Och kanske skrubba mig? Är det så här det är att vara ledig?
Men än längtar jag inte hem. Det här är ju hem. Skeppa hit ett par favoriter bara. Eller åtminstone en.
//
