Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Vi måste nu gå ut med ett brev till våra kunder. Jag ombeds att rafsa ihop något mellan två möten som jag egentligen måste förbereda minutiöst (det där med förbereda har dock aldrig riktigt varit min grej. Jag bara LÅTSAS förbereda och sedan freestylar jag ändå. Brukar gå kanon.) Sagt och gjort - jag krafsar ner ett brev och ber om kommentarer för ändringar. Men icke - han ändrar själv! Från !"Bästa kund" till "Bäste kund". Hej alla manliga kollegor och vänner. Liksom. Skriver också att problemet garanterat är löst innan fredag fast jag uttryckligen sagt att det inte finns en rövare att det är ordnat innan tisdag morgon. TIDIGAST.

Åh, jag älskar verkligen att vara springpojke. Det är det bästaste jag vet.

//

Jag ska sluta blogga tror jag. Det kanske ÄR sjukt att lägga ut det på nätet. Jag har börjat känna mig ganska utelämnad. Och ändå skriver jag inte vad jag egentligen tycker. Inte om allt. Jag måste ju ta hänsyn till diverse läsare numera. Jag är mycket hårdare egentligen, och mjukare. Både kantigare och långt mycket känsligare.

Bättre dag idag på jobbet. Jag har inte ens bloggat. Jag har förvisso läst Linda Rosings blogg ändå. Jag har pratat med My i glasburen i 18 minuter, kollat in vad Ebba von Sydow har på sig och läst både Svenskan och DN från pärm till pärm. Och nu ska jag gå härifrån. Jag och T ska gå runt Djurgården. Den korta vägen.

//

... och kolla vad Emma gjort idag. Kan vem som helst rent teoretiskt sett tänka. Jaha, hon har inte koncentrerat sig på jobbet i alla fall. Men särskilt ledsen eller nedstämd, nej det har hon inte varit. Hon är mycket värre då. I skrift. Besvärjelser, säger moster. Inte faktiska åsikter. Det är besvärjelser. Inte idag dock.

Jag har ickejobbat, struntat i gigantiskt IT-haveri och gått och tränat istället. Och tänka sig, när jag tränat färdigt var IT-haveriet inget haveri längre. Det var en eftermiddag utan internet och det gick jättebra. Vi åt bondkakor och drack mjölk i köket istället.

Föräldrarna var på gymmet idag. Det tar verkligen aldrig slut. På något sätt. Det står bredvid mig hela tiden. C tycker att pappan ser ut som hämtat ur en västern för långa män. Det beror nog på att alla mina flickor numera jagar pappor. Män som slutat kalla sig själva för kille, snubbe och grabb.

//

Det här är nästan patetiskt. För jag kan lika gärna ringa. Han läser ju det här ändå. Förmodligen.

Jag önskar vi kunde vara lite ärliga. Nu. Om när hell freezes over. Om det kan det. Jag önskar vi kunde slänga det mellan oss lite. Sådär som vi kan de där sällsynta nätterna i hans fönster. Nej, det är inte första gången jag sitter där och undrar om det är sista eller första gången. För att citera mig själv; man lämnar inte sin familj. Eller gör man det? Och hur då? Det är en riktig fråga. För hittills har det gått käpprätt åt skogen. Det där lämnandet.

Jag vet inte. Och jag vet inte hur man får reda på det. Man kanske ringer? Säger hejje.

//

Jag raderar gamla mail idag för min inbox är full. Nej, jag brukar inte arkivera - när fan ska man läsa dem liksom? Hela mappen "privat" är nu fullständigt raderad. Jag vill aldrig läsa den igen. För det börjar med mjuka, varma meddelanden av uppmuntran, stå på dig och du är duktig. Hej, jag saknar dig, vi ses väl sen och du är fin. Sedan en stilla vädjan om att det ska bli som det var. Kan vi inte sluta? Det här förstör mig och jag är dysterkvist idag men du kan hjälpa. Sedan blir den vädjan nästan panikartad för att därefter helt avta. Med två korthuggna mail om ett icke efterlängtat möte. Sura och tvära och enkom i syfte att göra upp om lämplig mötesplats. Det sista är ett jag vet att det här är över. Därefter inget. Inget svar, inget mera mail.

Det är borta nu. Hela dokumentet. Hela mappen. Jag har ingen mapp för privat längre. Jag tänker aldrig återupprätta den igen.

//

FredagsEmma idag. Jeans, Converse och tandkrämsfläck på tishan. Det sistnämnda var sannerligen inte planerat, och snyggt är det inte. Blå tandkrämsfläck. Till det råskrynklig linnékavaj och Lena Nyman-röst till följd av oväntad (nåja) kvasiutgång igår. Ett fräscho alltså.

Till moster ikväll. Tror ni att det finns några som helst utsikter för smal biff ikväll på verandan.......................? Jag ringde och kollade! Det är bokat. På lunchen är det jag som går till bolaget och köper tyskt, kallt vin. Och sedan smalbiff på verandan i Älta. Det är livet minsann.

//

Men herren vad han är dum i huvut. Ja, i huvet. H u v e t. Jag har stavat rätt. Han är inte klok. Gör allting bättre själv. Precis allting. Han kanske kan driva det här ensam. Fy vad det skulle bli bra och framåtsträvande. Och jag måste sitta här kanske hela sommaren. Och sedan kanske lite till efter det. Vidrigt är fel ord. Det är mera - lite trist.

Ungefär som med allt annat alltså. Helt orimligt att du är sur på mig, när jag bara var trött, skrev R 04.30 imorse. Äsch, jag är ju inte ens det. Sur alltså. Jag bryr mig alldeles för lite för att vara sur. Ett riktigt charmtroll är jag nu för tiden. Sympatisk rent av. Rar, och sympatisk. Det är nästan som att jag gått kurs.

//

Bubbelvin? Hallå? Jag har redan tröttnat. Det går så infernaliskt långsamt allting. Nej, flytta kommatecknet igen. Hur svårt kan det vara? Hur många gånger ska jag testskicka skiten? Hundra? Jag är uttråkad. Lunch? Snart?

Det är förstås för att det är så oroligt allting. Det känns som att jag väntar på något. Förutom bubbelvinet. Jag sitter och studsar upp och ner och vänder och vrider mig och går och kissar fast jag inte är kissnödig och sminkar mig vid skrivbordet och går till köket och dricker vatten fast jag inte törstig. Sedan diskar jag omsorgsfullt glaset och torkar bänken fyra gånger.

Det värsta är att jag har sinnessjukt mycket och göra idag. Ska alldeles strax parkera mig i ett konferensrum. Men särskilt upptaget? Det är det aldrig. Jag har inte alla indianer i kanoten, drickor i backen och hästar i stallet. Det är väl det där felet med versaler kanske.

//

Jag blir groteskt sur i det här vädret. Vad fan ska man ha på sig? Allt är ju rent sjukligt obekvämt och varmt. Hej skoskav, LP-skivor och svullna ben. Liksom.

Imorse väckt av telefonen och IT-haveri (för ovanlighetens skull). Jag gav några mycket märkliga och sömndruckna instruktioner till rådvill morgonpersonal och somnade sedan om i 10 minuter. Vaknade med ett ryck och undrade vad fan jag hade sagt. Det visade sig att jag varit långt ifrån klockren och jag fick väcka minst en utländsk chef för att be om ursäkt. Men varför gör egentligen folk som jag säger? Mycket märkligt på min ära. När de gjort det och det blivit fel ber de ändå om ursäkt. Va?

Ikväll är det fest. Hejdå kontoret, hej Riche och Infodata. Men inte än. Först projektplan, kravspec och tre medarbetarsamtal. Möte med storstekaren, två säljare och en utvecklare som inte kan svenska. Och så måste jag hinna blogga, kolla fejjan, surfa på kvällstidningarnas hemsidor, måla naglarna, prata med Mysan om ditten och datten och nervöst kolla min mail efter uppdateringar.

Men snart så. Hejdå kontoret, hej bubbelvin.

För övrigt var dagens riktiga höjdare bröllopsinbjudan adresserad till Emma och Micke.

Tack kära ni.

//

Jag ångrar mig nu. Men det är ju bara släppa. Hur uttryckte jag det nu igen? Just det; öla, knulla och jobba bort det. Enkelt.

//

Det har gått över nu. Alltihopa. Jag har passerat hundgården och återigen accepterat hur saker ser ut. Jag vill fortfarande dricka gravchampagne, men det kommer jag göra alldeles oavsett. Det är ju fest imorgon. För stekarna. Mitt största problem består i vad jag ska ha för skor, om jag ska ta på mig dem från början eller byta på eftermiddagen.

Jag m å s t e sova också. Tror att det motsvarar minst tre glas gravchampagne att inte sova. I huvudet. Man får lättare blåmärken, är hungrig hela tiden och vill trösta sig själv. Med nonstop, nya strumpbyxor och Vogue.

//

Bra dag. Stabil. Verkligen. Nästan ingen som skäller på mig. Jag är som en stillsam, ganska trött hund som går förbi en hundgård med samvetslösa skithundar. Inte många rätt idag. Faktiskt så är allt orätt. Allt ifrån vad i helvete jag tog på mig imorse till den där utskällningen jag just fått angående en högst olämplig (tydligen) kravspecifikation. Jag måste ha längre naglar, och vassare kindbetar mot knasiga kontraktsbundna pundare (jo, så är det) till underleverantörer. På lunchen var det tvärtom. Då var jag visst hård och kantig. CP med versaler om jag inte minns fel. Har något som FELAR i huvudet.

Jag kanske har det. Något som FELAR i huvudet. Eller så är jag bara trött. Eller ointresserad. Eller båda.

//

Herregud hur jag ser ut idag. För risig! Som de tre påföljande nödåren efter minst 7 mycket svåra år. Eller som i det här fallet, som efter minst 12 nödtimmar av ickesömn. Jag har sömnmos i knoppen och ögonen gör ont att blinka. Varje gång. Huvudvärken kommer från långt bak i nacken och sitter som en hjälm ovanpå knuten mitt på huvudet. Som att den trycks ner mot skallen och väger 10 gånger så mycket. Mitt hår ser ut som ett fågelbo och det där mörka under ögonen förstärks av makeupstores smog. Idag.

Och så läser jag avtal. Kommer på att apelsinjuice och kaffe är sjukt äckligt ihop oavsett om man dricker det ena eller andra före eller efter det ena eller andra. Det smakar gammalt pissluder ända ner i magen.

Leverantören åtar sig att bla bla bla. Jag alltså. Jag förbinder mig. Otroligt tröttsamt.

//

Väldigt inte oväntat på min ära. Att jag inte sover. Klockan ringer 05.30. Stormöte imorgon, vunnen upphandling och projektlederi i fyra länder. Jag skiter i det, jag har inga kalasbyxor rena och jag vill jobba halvdag på fredag för att en gammal vän är psykiskt utmattad och vill att jag kommer hem. Vibbar, går i Råbäck och bara finns. På gräsmattan hela dagarna, på altanen när det blir kväll. Kroken är magsjuk och vill bara sova i knät. Tydligen.

Jag vet vad felet är. Varför jag inte sover, varför jag blir så rastlös. Jag har alltid spytt upp det. Gråtit orimligt mycket tills jag inte kunnat gråta mer. Velat skrika, prata tills orden tar slut och haft behov av att VETA och förstå. Han har aldrig det. Han har inte sagt någonting. Nu vet han allt. Igen. Och jag fortfarande ingenting.

Men jag har kastat tallrikar färdigt, städat maniskt och sedan lika maniskt struntat i det. Handlat sönder alla kreditkort, vinglat hem 17 helger i rad efter att ha druckit orimliga mängder champagne på Berns och Village, trösthånglat med heta arkitekter i linne och rensat garderob och smyckeskrin i jakt på det som ändå inte betyder någonting. Längre.

//

Jaha, nu har jag gett ut bloggadressen. Båda två. Nu kan han läsa det. Men gör det då, tänker jag. Gör det. Jag har gett bort den där adressen till både höger och vänster idag. Får blogga på prettodomän om jag vill som en direkt följd av det. Spelar ingen roll längre. Den enda som inte fick läsa, kan det nu. Det finns inget kvar som kan hända.

Det var för det där förbannade mailet. Inte ETT ENDA jävla ljud på två månader och sedan svar på en jävla annons om ett JÄVLA skitarmband som jag fick för att fira en hel sommar tillsammans. Den enda, skulle det visa sig. Jag går ut nu. Det är någon konsert och underbara M sitter på Riche och väntar. Jag kommer!

//

En till dag utan ambition, ork eller ens förmåga att faktiskt jobba. Finare väder än någonsin och jag vill bara gå i affärer, äta yoghurtglass i Kungsan och strosa längs stadsgårdskajen med en tjock tidning under armen. Jag gör ingenting här ändå så huruvida jag är kvar eller går gör inte världens största skillnad just nu. Jag har - t r å k i g t. Hade jag varit hemma hade jag lämnat datorn nu och satt på teven, gått ut på balkongen eller diskat efter taberaset igår. Jag lagade mat för första gången sedan M bestämde sig för att jag är tämligen ointressant naken och att vårt samkväm endast gick ut på karamellkungen och tv. Sedan dess har jag inte ätit lagad middag hemma. Förrän igår. Det kändes inget speciellt alls. Jag högaktar inte hans och mitt liv tillsammans. Jag äter karamellkungen ibland utan att reflektera över det och min lägenhet ger mig INGA associationer som har med honom att göra. Inga alls.

Armbandet fortsatt ute till försäljning - ännu inte sålt. Jag vill helst inte, men tänker. Om vi någonsin skulle bli tillsammans igen (when hell freezes over), då skulle han bli ledsen för att jag sålt det och köpt ett par jeans och två bag-in-box.

Det här är min tjej, jag kan inte leva utan henne du vet. Sade han till Marcus, tittade på mig och drog mig i höften. Jag har alltid älskat när han drar mig i höften. Nu har skiten skitit sig fast och vägrar försvinna. Jag tänker på att han sagt det varje dag. Säkert tio gånger hör jag honom säga exakt så. Känner känslan av att veta att det är ju han - ändå. Alltid ändå, trots allt och även om. En månad senare vill han inget hellre än att leva utan sagda tjej. Därför ska armbandet väck.

Vad är det med kvällar? Det är mörkt och erbarmligt ensamt. Det är märkligt för jag har aldrig haft ångest för det förut. Den har kommit nu 2008. Det har kommit eftersom jag vet att ingen sitter hemma hos sig och tänker på mig.

Jag lyssnar på helknäpp musik och vill egentligen trilla av stolen för jag är så trött. Men jag mailar med min chef istället. Gå och lägg dig, säger han. Med smileys. Jag hatar folk som gör smileys. Det är ett sätt att gömma sig bakom det faktum att man inte med ord kan uttrycka samma sak. Ett banalt sätt att uttrycka sig på.

Men hallå, nu lyssnar jag på Richard Marx - Right here waiting for you? Jag måste skämta. Halv tolv en måndagskväll. Jag tänker på Kia när jag hör den typen av musik. En kompis vi alltid sov över hos när vi var tonåringar - jag och M. Vi lyssnade på Absolute Love när vi skulle sova. När vi vaknade fick vi rostat bröd med marmelad. Där vi satt med Zinkpasta på hela näsan (mot finnar för övrigt, mycket effektivt). Kias familj hade ett barskåp med enbart orörda flaskor med hallon och bananlikör och annat läskigt. Det minns jag också väldigt tydligt med henne. Vi drack hallonlikör när hennes föräldrar var på middag. Vi blandade ut det med 7Up och kollade på Ghost. Patrick Swayze som dog och Demi Moore i snickarbrallor. Sedan fyllde vi på hallonlikören med nyponsoppa, ringde några hotlinesamtal, klämde lite finnar och satte på Absolut Love.

Tja, man var åtminstone inte ensam.

//

Hur ska jag klara att göra det här under någon så väldigt lång tid till? Sitta på det här kontoret och slösurfa mellan oändliga möten av högst varierande relevans. Jag vill ju bara, bara vara i solen. Jag vill ha lite kärlek och omge mig med dem som kan ge mig det.  Jag vill ha somriga kläder (ja, svarta somriga kläder alltså) och svala skor. Jag vill visa benen (aldrig i livet, men ni fattar ju grejen), dricka mängder med rosévin och snubbla nedför trappen vid brf Gobellängen när fåglarna kvittrat upp solen sedan länge. Jag vill röka Joan Collins-långa cigaretter på dekadenta uteserveringar och ta mig en sängfösare någonstans där vattnet kluckar mot något gjort i trä. Jag vill få fräknar på näsan fast nästan alla klumpar ihop sig och ser ut som kloasma mer än fräknar. Jag vill bada i dyigt insjövatten när det blivit 25 grader varmt och jag vill bli myggbiten på mammas altan.

Som vanligt övergår alltid dekadensen i den där trygga björkomgärdade altanen. Och ljuden som betyder hemma för mig. Jag somnar bara jag tänker på dem, fast allt jag hör här är stadslarm, Claudia som städar och det ständiga surret från mobiltelefoner och inkommande mail. Inuti hör jag vattnet som kluckar och tystnaden som är så tyst att det faktiskt går att lyssna till den. Sedan kan de vara hur bonniga de vill och låta snusen rinna. De kan gasa med sina tvåfyrtiofemmor med tonade rutor. När de försvinner är det ändå dagg på bryggan och tittar man över sjön ser man en ände. Jag ser hellre en ände än en oändlighet. Det har med altanen att göra. Med björkarna över tegelhuset.

//

Jag blir så trött på mig själv att jag aldrig kan vara lite glättig. Och när jag är det blir jag beskylld för att vara onödigt ytlig. Jag avskyr när det blir pretto, men irriterar mig orealistiskt mycket på tjejer i leopardtights som jobbar som kallskänkor i storkök. Ambitioner, ja tack men inte för mycket. Genuina intressen tack och förmåga att vara streetsmart vid motgång. Inte alls som mig alltså.

Under tiden har M där hemma ramlat ihop fullständigt. Lagt sig ner utan minsta vilja att ens försöka resa på sig. Jag vill inte se mer, jag tycker hon är knäpp. Plötsligt säger jag, precis som Micke, att förhållanden tar slut. Jag säger det med en axelryckning för att få henne att förstå att sådant händer. Det kommer hända igen. Att man varit sambo, sagt till varandra i åratal att man älskar varandra och inte kan tänka sig ett liv utan varandra - spelar ingen roll längre. Det är de flyktigaste och mest undflyende ord man kan uttala. Jag avskydde att Micke påpekade det. Vaddå förhållanden tar slut? Som att man då ska acceptera från den ena timmen till den andra att han nu är som död för mig. Det är ingen som helst skillnad och jag vet nu att jag aldrig tar mig in igen. Till det som är han på riktigt. Nu är det tjaba tjena för hela slanten. Nervöst och arrogant. Undflyende rent av. Jag vill hitta någon som inte har ett staket uppkört i röven. Som inte har halsfett som tränger över den stärkta skjortkanten. Men han får inte jobba på mejeri heller, och dricka öl på krita fast han är 32. Utsikterna för att bli gift är små alltså. Obefintliga. Rent av.

//

Herregud. Jag saknar inte honom. ALLS. Jag saknar inte dig. Ett dugg. Hör du det? Inte det minsta. Jag är en bättre människa utan dig. Jag är inte bara snällare mot mig själv, jag är dessutom roligare att vara nära. Så det där som du eventuellt har gjort mot mig är överspelat nu. Herregud vad jag klarar mig bra.

Det är söndag kväll nu. Det säger ganska mycket att jag ÄNDÅ inte saknar dig. Jag vill skriva det på ett lakan och hänga ut från balkongen. Som en jävla blomlåda med pelargoner.

//

Jag ska inte klaga faktiskt. Jag älskar katastroffilmer. Det är skräckblandad förtjusning. Alla barn älskar det. Att bli rädd fast hålla pappa i handen samtidigt. Det enda som saknas är just den där handen. Sova i någons knä en liten stund.

Till slut var det bara din säng och den där påsen från karamellkungen sa han på högbergsgatan i februari. När jag skrek av ilska, och besvikelse och gråt och besvikelse och mera besvikelse. Nu säljer jag armbandet. Det är ju bara ett jävla armband. Eller, det kunde bara varit ett jävla armband. Det kunde ha varit det.

Boomer, skriker hon och hunden hoppar genom en eldfylld tunnel och in genom en nödutgång precis i den sekunden när utanför exploderar. Det är Golden Retreiver. Det är helt sjukt hur mycket man kan älska en sådan där.

Jag har en dejt ikväll med Independence day, några lådor bär och tre liter te. Jag ska slösa pengar hos frisören och sedan gå hem och vara snygg alldeles för mig själv. Jag hoppar aw idag. Det är vemodigt.

(Nu tappade precis en kollega en projektor i golvet som kostar runt 20-tusenlappen. Han försöker mörka det vilket är fantastiskt roligt. Den höll inte, det kan jag sätta min högra hand på. Snålisen kommer få betala. Eller vänta - fan den verkar ha klarat sig.)

Vad i helvete ska jag ha på mig på festen där man inte får ha skor inomhus? Tofflor? Förbannade kalasbyxor.

//

Söndagsångest en torsdag? Det är något som inte står rätt till. Underbara, kräsna, ovanligt lyckade, medvetna tjejer och deras grabbiga tjejighet hela dagen till trots. De är fantastiska de där kvinnorna. Var och en är hela blombuketter, fruktstånd på Hötorget och körgossar från Grandpa. De bär upp varandra på ett sätt jag aldrig sett tjejer göra. Och de låter mig oftast stjäla en liten, liten del av det. Det hjälper. Det hjälper mot ensamheten. Mot att känna mig tämligen liten. Det låter mig sitta ner en stund när jag kommer hem. Sitta framför teven och verkligen titta på den. Inte fladdra runt den och dammsuga, slöjobba, handtvätta och rensa garderoben. My städar när hon har ont i ryggen, jag när jag har ångest. Gärna i något överskåp. Alternativt skurar jag taket i köket, rensar avloppet i badrummet eller dammsuger alla böckers alla sidor. Och torkar.

Inte idag dock. Det är en mera stillsam ångest idag. Men ändå. Jag vill ju verkligen se den där tönten. En skymt bara. Möta hans blick. Få veta vart landet ligger. Jag känner ju honom, jag skulle se. Hur han mår, vart han varit och vart han ska. Jag skulle det. Han lurar många, men inte mig.

Men jag måste sluta leta. Jag drömmer nästan varje natt, precis innan jag vaknar, att jag rundar hörnet av Hantverkargatan och att han då kommer ut från East. Som att East låg runt hörnet från Hantverkargatan. Men det är alltid East. Rikard är där. Och Caroline. Den här gången hälsar vi inte. Jag bara kollar vart landet ligger. Sedan går jag utan att vända mig om för att se vart landet hamnat. När jag gått.

//