Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Jag måste berätta om honom för att berätta om vem jag är. Och varför jag sitter sådär vid datorn. På nätterna. Och varför jag säger sådana där provocerande sanningar och varför jag vägrar att infoga mig i den där längtande skeden med något slags hjärta. Jag måste berätta då. Och när jag gör det så är den naturliga följdfrågan något i stil med

Är det verkligen över det där

Med en skepsis. Och en överrumplande känsla av avvund inför hur jag tillåtit mig att känna. En gång. Men egentligen är jag ju bara bra på att berätta en historia. Och att omfamna kärlek som kan förklara mig. Jag tänker således sluta prata om mig. Jag tänker lägga mig i den där skeden istället. Med hela mitt väsen. Och omfamna kärlek som är lycklig. Och okomplicerad. Och ren.

Jag ska bara lära känna den lite. Så kommer den att definiera hur det ska vara. För att det ska kännas som att det är på riktigt.

//

Vi dansar i eländig otakt - jag och Estlands komplexfyllda huvudstad - den sovjetiska pärlan längs östkusten. Jag avskyr den. Den är patetisk. J sa, när han var här, att det är förvisso ångest att gå genom gatorna här. I det där eländigt smutsiga snömoddet bland alla människor som släpar fötterna efter sig med sänkta huvuden. Men Stockholmsångest. Ja se det är något helt annat. Det har han rätt i. Det här är inte ångest. Det är misär. Det här en fucking åmål-längtan bort till förströelse och konsensus. Men det är en längtan som aldrig exploderar eller tar sig några konstnärliga uttryck. Det går inte att förströ sig här. Den här staden stänger sina dörrar strax efter midnatt och den öppnar inte förrän solen redan skiner in genom mitt sovrumsfönster. Den har ingen puls eller andning. Den suckar lite trött mitt på dagen innan den eftermiddagsslött lägger sig tillrätta strax efter en i det närmsta infantil rusningstimme. Därefter bor man bara i en död sten. Och vi sitter i våra lägenheter - jag och esterna - och skäms för neonskyltarna om lyser upp parken som bryter av det gamla från det nya. Till slut går vi och lägger oss av ren utmattning. Och förstår inte varför vi inte åtminstone bor i Riga.

Jag åker hem på fredag. I exakt 34 timmar ska jag omfamna riktig ångest. Den är välkommen.

//

Just nu. Just precis alldeles nu vill jag bara lägga mig ner och vägra göra någonting mer idag. Eller på hela veckan. Jag kan lägga mig i den där skinnsoffan borta i mötesrummet. Ta en tidning och bara lägga mig. Alternativt genast boka en biljett hem - rafsa ihop det lilla jag äger och aldrig, aldrig komma tillbaka.

Imorse hade taxichauffören ingen växel på min 500-lapp. Och i vanlig estnisk ordning blir han således sittandes och rycker på axlarna. Och väntar på något sätt på en universallösning. Jag blev ohälosamt arg. För det hänger ju samman med att jag var tvungen att släpa de där jävla väskorna längs hela jävla ankomsthallen och just idag - eftersom jag fryser som en hund - tog jag på mig både ulltröja och stora, stora blåa halsduken som jag virat flera varv och till det både kavaj och kappa. Och jag kunde förstås välja mellan att stanna - ta av mig alla de här attiraljerna och bära dem istället. Eller fortsätta gå. Och svettas ut helgen. Låta den rinna av mig.

För helgen har som vanligt präglats av att jag varit svår. Igen. För övrigt har jag inte sovit ensam i min lägenhet en enda natt sedan jag flyttade därifrån. Inte en e n d a natt. Det är inte bara sjukt - det är att vägra vardagen, att vägra må bra och att vägra komma nära någon enda människa. Du är här, men ändå inte säger O. Du sitter där vid din dator. Jag är överflödig för dig. Jag är spam. Och det är han ju. Från och till. När han är till tycker jag jättemycket om honom, när han är spam är jag fullständigt likgiltig inför om han hoppar ut från balkongen, sitter kvar, går och lägger sig eller demonstrativt klampar ut ur mitt liv för att aldrig låta höra av sig igen.

Det är många nätter kvar innan jag börjar från noll igen. Många direkttransporter från Arlanda till MAO på Vassa. Många sena nätter kvar på gubbhyllan och gästspel i Berns källare. Alldeles för många.

//

Jag känner mig sjuk. Jag har ont i hela kroppen. Halsen känns svullen och jag har eksem på benen som rispar mot byxorna och skaver i stövelskaften. Det känns om att någon sträckt ut mitt skinn som över en trumma. Det kanske är eksem i halsen också för det känns likadant. Tungan känns varm och stor i munnen och händerna är nästan som svullna. Magen är som en blåsbälg och det ömmar i muskler, under hälarna och längs med armarnas undersida. De som ständigt vilar mot ett tangentbord, ett skrivbord, ett mötesbord, ett matbord.

Jag har svårt att bringa reda i oordningen i huvudet och jag är således fullständigt utmanövrerad av stress stundtals. Jag var på bio igår och satt inte still i mer än fem minuter. Jag var ett vidrigt sällskap. Som en mask. Därefter kommer jag hem men jag sätter inte på tv: n längre Tvättar inte av mig sminket och smörjer in mig med någon kräm - plockar undan använda glas och reder något slags näste inför kväll och natt. Jag reflekterar inte över klockan och tänker att jag borde sova nu för när solen tittar in framåt sextiden är jag ändå lika trött. Det är en världsordning numera. Jag har således slutat planera sömn. Jag tänder ett ljus istället, tillåter rökning inomhus i den där lilla, lilla lägenheten och så spotify - gärna under någon slags invand tystnad. Jag skär parmesanost med kniv och dricker rödvin, champagne eller kaffe. I plastmugg.

Jag har ingen vardag längre. Inget svenssonliv. Jag har inga rutiner, inga privata måsten, inga hämningar, inga gränser. Det är destruktivt att leva såhär. Destruktivt att inte orka äta falukorv på knäckebröd framför CSI. Men jag behöver något mer. Jag behöver fly. Jag behöver tillåta mig att inte förstå och finna någon slags ro i det. Jag har behov att ingen ska förstå mig - eller så är det precis det jag vill. Jag kommer aldrig hitta kärlek så här. Kärlek hittar mig dock. Och ibland får den kärleken vila ett slag hos mig. Den får mig att sova någon timme extra och faktiskt vilja ligga stilla, kunna ligga stilla. Men det är övergående. Jag behöver den men jag har ingenting att ge tillbaka. Ingen respekt. När solen kommer vid sex är det således över. Jag går och duschar och blir någon annan. Som inte alls ser någon som helst charm med att nöja sig med en enda person under de kommande 24 timmarna. Jag behöver. Mer.

Jag känner igen det där sa J igår när jag drack seven eleven kaffe och åt Reisen till frukost/lunch/middag. Sådär höll hon på förr tills hon svimmade i entrén på Ringvägen - berättar han för dem som råkar höra. I nästa andetag gör han mig åter livegen. Kan du jobba där några veckor? Kan du åka till Oslo imorgon? Hinner du tillbaka till Köpenhamn innan fem?

Hur gör man sedan? Med vardag? Kommer jag kunna leva i den någon gång?

//

"Det är han jag dejtar lite" - är något jag frekvent börjat använda tydligen. Så när min omgivning hör det här så säger de oftast - vilken chock, vilket är en chock för mig. Men så läser jag lite här i bloggen och ser ju alla de där jag "dejtat" och alla har ju någon slags mening. Ja, alla. I plural - det har blivit ett par. Och ingen efterföljande dramatik á la Rikard egentligen. Utan mer - nej, men det här kanske inte var vår grej. Alternativt min grej - eller hans grej. Men allra mest har ju de där affärerna (världens tantigaste ord) flankerats av ett omåttligt spring på gubbrummet vilket också medfört att merparten av relationen - oavsett vart den börjat - har utspelat sig där. På ett eller annat sätt. Man vet att man träffat rätt när man vill stanna hemma istället. Vill man med oförändrad rolighetsångest överexponera fejset i de där speglarna på gubbrummet så letar man fortfarande efter något bättre. Nu vet man ju att detta bättre knappast överexponerar fejset på gubbrummet - men det är heller inte anledningen till det täta springet där. Det är något annat. Men att "mötas på gubbrummet senare" är inget för mig. Ge mig sinnesfrid nog att äta moules på Sturehof och gå hem. Ge mig en solig lördag utan att vakna i ett efterfesthärjat vardagsrum med en enda tanke i huvudet - sömn. Ge mig fler tankar. Ge mig hagaparken är säkert fint nu, det är en ny utställning på moderna och brunch innan klockan fyra på eftermiddagen.

Spy bar - absolut. Men de där sista timmarna fram till gryning har förlorat sin franska panamecharm de ägde i december. Jag vill ha dem men som ett inslag i ett annat liv. Inte som ett liv. Men jag är på väg. 14.00 imorgon lyfter jag. Med fler tankar i huvudet än vad jag ska köpa på acnebutiken att ta på mig på fredag.

//

I Värtahamnen sitter det något odefinierbart med skägg och väntar på att jag ska komma hem. Det är ju h e l t fantastiskt. Både skägget och väntet. Telefonräkningen - not so much men who the fuck cares!

Idag sken solen igen och jag somnade som en stock igår! Pang bom efter mer än fyra sömnlösa nätter. Jag sov i nio timmar och vaknade av solen i fejjan. Det gjorde mig för övrigt så upprymd att jag smet ut i mysbyxor det första jag gjorde och köpte färskt bröd. Därefter ställde jag fönstret på vid gavel och åt frukost i fönsterkarmen. Färskpressad apelsinjuice och ostcroissanter. Nej, man blir inte smal av det men det är så förbannat gott att jag tänker att om jag för i helvete dör imorgon så var det värt det. Jag kunde således haft en sämre morgon.

Jag mår bättre nu. Jag vänjer mig. Jag vill inte vänja mig vid ensamheten. Men vid sakerna tillstånd vänjer jag mig nu så sakteliga. Jag tar inte taxi till jobbet längre till exempel - jag åker buss eller går. Jag åker hem åtminstone lite tidigare på kvällen och jag pysslar i min lägenhet. Jag diskar varje dag och jag vill att det ska vara rent i badrummet. Jag bonar i sovrummet och jag stryker temporärt mina kjolar på köksbordet. Jag lever i det här landet. Jag handlar här, jag åker kollektivt här, jag vaknar varje morgon här. Det här landets angelägenheter är således mer eller mindre mina angelägenheter.

Men nu - nu längtar jag bara hem. Till skägget.

/

Jag kommer på mig själv när jag står på bussen som i snigelfart styrt kosan rakt ut mot den baltiska förorten. Jag flinar. Hela tiden flinar jag. Jag har blivit en riktig smilfink. Förbi byggarbetsplatsen flinar jag och förbi den smutsiga korsningen vid Ülemiste City som är en rent motbjudande variant av redan osexiga flygplatsbundna köpcentrum. Anemiska fuskpälsbeklädda ester pendlar dit från Gamla Stan. De vinglar ner för den branta stigen vid busshållsplatsen i sina stilettklackar. Mot shoppingen. Det är vidrigt smutsigt på gatorna och det kommer ner något nukleärt och blött från grådassiga skyar. Men inget av det här spelar någon roll för mig. Jag drar inte ens upp luvan och jag klafsar lugnt över oljedränkta snödrivor och lera när jag gått av bussen. Den kör vidare - med en allmän stämning av självmord hängandes i luften. Men jag - jag flinar mest. Jag har svårt att inte flina när jag sitter i möte. När jag pratar om semesterpengar och budget och allvarliga brister i diverse arbetsmetoder. Hela tiden ler jag. Stort. Jag skrattar rent av.

Jag känner mig utomordentligt fånig.

//

Det här är en mycket märklig situation. Jag har aldrig varit med om något som ens liknar det här. Jag är h e l t ensam i ett främmande land. Nu är det för all del inte det som är det konstigaste - för det är förvisso stor skillnad men mest av godo. Det är okej att vara någon annanstans. Jag kan leva med och har vant mig vid den detaljen.

Och man kan ju vara hemma från krogen en helg - det kan man. Men vanligtvis gör man någonting som innefattar att man träffar någon man tycker om. Eller möter åtminstone. Man fikar kanske, tittar på film eller äter middag med någon. Man kanske tar en drink med någon som man kanske inte ens känner så bra eller går på bio med en kusin. Äter söndagmiddag i Älta och tar en promenad med någons hund. Man träffar föräldrarna på Ica och man skämtar grabbigt med en flyktig bekant på gymet.

En hel helg utan en enda människa närvarande som är bekant för mig är inte "skönt", "avkopplande" eller "lite härligt". Jag råkar gilla mina människor. Jag gillar kusinerna, mostern, tanterna och en och annan flyktig bekant gillar jag också. Jag gillar att titta på någon när jag äter middag och det betyder visst något att slumpmässigt träffa människor ur sin yttre bekantskapskrets på NK en sömnig söndag.

Jag är på Double Coffe. De har öppet dygnet runt. Jag kommer inte spendera så särskilt många fler helger här ensam. Nej, det kommer jag inte.

//

Igår fann jag mig vidare ensam i en taxi på väg ur ruhrliknande industriområde 03.30 lokal tid. När jag frågade nattportiern om det var säkert att ta en taxi ensam vid denna arla timme  ryckte han på axlarna och sa "It's up to you really". Jag var rädd alltså.

Men glad. Och det har stannat kvar tills idag trots eländigt lite sömn. Gladfredag. Således. Tack O.

//

Plus att jag drömde om Micke. Igen. Helt SJUKA drömmar. Varenda natt. Jag strosar inte omkring och tänker på honom hela dagarna. Men på nätterna tycker kroppen att det är lämpligt. Under tidiga, tidiga mornar vill kroppen att jag ska bråka med Micke. Eller jag vet inte vad vi gör. Jag minns bara fragment och att han är där. Inatt på någon slags segelklubb. Eller i Palma. Som jag bokat biljetter till. Kanske var därför.

Som sagt. Köp mig gärna. Och ansätt mig i annan tankeverksamhet. Det är verkligen helt okej. Just nu.

//

Men skjut mig genom gomseglet. Internetuppkopplingen är obefintlig! Jag kan lika gärna åka hem igen. Lägga mig i sängen där jag hör hemma.

Försov mig imorse. Vaknade långsamt av solen strax före tio. Ville inte gå upp. Men elva missade samtal på mobilen tvingade mig. Suckandes släpade jag mig upp. Och jag undrar om det är det här som är livet. Jag är ju ingen riktig person. Jag är en juridisk person. Jag är ett företag. Ingenting annat. Min kropp är ett instrument, min själ är såld till högstbjudande. Jag är till salu således. Dyr är jag, men till salu. Hoppas någon köper mig snart. Tvingar mig att åka till Italien och dricka cappuccino på en solprickig uteservering. Tvingar mig att ligga på en varm mage och läsa en bok jag aldrig vill släppa.

Going once...

//

Nu kommer kvällen! Jag är ensam på Double Coffee och gör scheman. Och nu blir jag ledsen. Nu får jag ångest. Blir hungrig.

Väx upp ditt patetiska knytte - säger jag till mig själv. Och så screenar jag de samtal på mobilen som möjligen skulle trösta mig. Lyssnar på Spotify.

//

Tänk det absolut suraste som finns, det vill säga mig utan mat när något samtidigt gått riktigt snett i livet. Som jag beter mig mot mamma när Micke är ett as, J skäller på mig för saker jag inte rår för och jag gått upp fyra kilo på en månad. OCH glömt att äta. Och har feber. Så ungefär. Tjurig är förnamnet. Tänk det - gånger tre. Så är a l l a ester. Och man kan ju tycka att det jag tjurar över är tämligen banala ting. Men jag vägrar gå med på att varenda jävla est (särskilt inte de som handlar i Estlands dyraste mataffär) har värre problem än så som kan föranleda det här JÄVLA humöret. De går in i mig utan att be om ursäkt, de skäller och viftar bort mig med handen och de stirrar surt. De hälsar inte i kassan, de går rakt över fötterna på mig och de hjälper inte till när botten går ur på min matkasse. De trampar istället sönder en avokado utan att ens se sig om. Och jag - jag hämnas på samma sätt som dem. Jag skäller ut dem på ett språk de inte förstår. Så med lugn och behärskad röst säger jag till killen som bryskt kör bort mig från en bänk på gymmet: Sug din egen jävla svettiga kuk ditt sprutluder. Ät din flensost ditt strålskadade sovjetiska avskräde.

Jag har blivit väldigt charmig. Och riktigt anammat det här landets seder och bruk. Försöker ödmjukt passa in. Eller inte.

//

Jag gick ju hem tidigt igår. För att Edmund ville visa lägenheten för någon. Han kom tillsammans med ett par där kvinnan hade minkpäls, Hermés Birkin och oändligt mycket glitter och grannlåt i öronen, på fingrarna och runt halsen. Hennes man hade en mycket sober ullkostym på sig. En sådan som jag inte sett på någon i det här landet. En Sven Göran Erikssonkostym (vi såg honom på tågperrongen i Karlstad en gång, i den snyggaste kostym jag någonsin stått bredvid). Ryssar förstås. Att dessa två tittar på min lägenhet säger en del om den ekonomi det här landet befinner sig i. Där satt för övrigt jag i rosa tofflor med hjärtan på från Jysk och åt färdiggrillad kyckling med jordnötter och avokado. Jag pratade med mat i munnen och lyssnade på Stevie Nicks jättehögt.

När de gick sa jag goodbye och thank you och have a nice evening. Därefter gick jag till Doubble Coffe och där beställde jag te - sedan sa jag tack och hej. Det var runt sju. Därefter har jag inte sagt något. Förrän nu. Nu har jag sagt tre god morgon. How are you och thank you (det säger jag mycket och ler falskt).

Men nu ska jag erbjuda en chefsroll till en snubbe som har sketchers. Jag ska också vänligen med bestämt be honom att inte ha på sig sketchers. Mera. Mest för att ha något att säga. Få höra min röst. Interaktivera med människor.

//

Aj mitt hjärta. Det gjorde så ont där plötsligt. Jag fick ett sådant hugg där runt hjärtat. Nu precis. Ont gjorde det. Jag kände det som fysiskt. Faktiskt. Ontet. Men jag är ju så känslig nu för tiden. J frågade melankoliskt i helgen om jag är olyckligt kär i någon. Och det är jag ju definitivt inte. Det där är en two way street. Jag har som lite bröstvärk bara. En liten nagel mitt emellan lungorna. Bakom bröstbenet. Och den ligger där och skaver när jag andas. När jag ska sova är det svårt att vrida på sig. För den där lilla biten är i vägen. Och det känns som att man brutit något. Ett ben eller så. Efter några dagar kan man ligga stilla och inte känna just något. Men om man börjar vända på sig, går det som ilningar längs det där såret inuti kroppen. Säger åt dig att ligga alldeles stilla. Och tänka på något annat.

Jag hoppas du inte alls har det bra.

Jag hoppas du ligger vaken som jag

och känner dig lustigt glad och rörd

och yr och ängslig och mycket störd.

Och rätt som det är, så får du brått

att lägga dig rätt för att sova gott.

Jag hoppas det dröjer en liten stund...

Jag hoppas du inte får en blund!

//

Herregud. Den här månaden kommer jag få ut mer pengar än jag någonsin har fått. I HELA mitt liv. Det är helt sjukt. Jag kommer få hybris.

Nu ska jag koncentrera mig. Jag ÄLSKAR för övrigt utländsk valuta. Särskilt dansk och....europeisk. Hej Euro. Som det kapitalistsvin jag är.

//

Estland. Jag har lite förlikat mig. Mycket märklig känsla. När jag kom tillbaka igår - och kom hem till min lägenhet - pysslade jag. Sådär som jag gör när jag kommer hem. Bonar. Jag är en riktig kvinna faktiskt. Jag skakade lakan, hängde upp en tvätt, diskade och torkade hela bänken (givetvis) och såg till att det inte fanns smulor under bordet vid soffan. Jag tände doftljuset i sovrummet och torkade snabbt av golvet i badrummet. Därefter strök jag en kjol innan jag målade naglarna neonrosa. Kort sagt - som vilken annan kväll som helst. Efter jobbet. Jag har till och med fyllt mitt kylskåp och när jag kom hem (för jag gick förstås till Double Coffee efter pysslandet) kunde jag öppna kylskåpet och välja bland olika saker att äta. Jag valde brungräddat leksandsknäcke (som jag importerat/smugglat) med skivat kokt ägg på. Och äppeljuice. Det var okej. Jag slängde mig ner i soffan sedan. Och åt jordnötter. Därefter somnade jag. Egentligen helt utan den där välbekanta Estlandsångesten.

Däremot hatar jag Estland med en intensitet som kommer ge mig hjärtproblem om jag tvingas bo här under någon längre tidsperiod. Förlåt mig min kategoriska rasism men KOM IGEN. Följande retar mig mest:

I mataffären ska man själv väga och prissätta sina varor - det vill säga allt utom frukt och grönsaker som vägs i kassan även om styckpris på allt är vanligast. Köper man något annat på lösvikt - bröd, nötter etc måste man väga det själv. Vågen är vanligtvis belägen på ett helt annat ställe i butiken och systemet är knappast genomskinligt. När man således kommer till kassan och ska betala UTAN att ha vägt en vara stannar de upp - tittar på mig och säger något på estniska alternativt ryska. I don't know säger jag och spelar dum. Då sitter de bara där. Ringer ett telefonsamtal, vänder och vrider på påsen - slår i några böcker - men det slutar alltid på samma sätt. Med att de bara sitter där och stirrar på mig medan kön bakom växer. Sedan rycker de på axlarna som att den här bristen på lapp var ett oöverstigligt problem. Det här är också en helt representativ skildring av hur ester löser problem, dvs inte alls.

Därefter ska man betala (efter att man struntat i att överhuvudtaget köpa det man tänkt köpa på lösvikt). Växelpengarna MÅSTE läggas på den lilla upphöjda "bänken" ovan för kassan. OCH kvittot. Försöker man att få kassörskan att lägga pengarna i handen eller att inte ta kvittot - stirrar hon stint på en och lägger ändå pengarna på "bänken". Flyttar man sig en halvmeter åt sidan för att börja packa - pengarna upp på bänken. OCH kvitto. Det är som maskiner. OCH kvitto.

Jag hatar Estland. När jag flyttar härifrån kommer jag aldrig, aldrig återvända hit.

//

Men jag har inte tid. Med privata saker. Jag har inte tid att bli ledsen. Eller tänka på hur något kunde ha varit men som inte blev. Jag har inte det. Det tar för lång tid. Och så en uppsägning på detta. En chef. Jag har inte tid med det heller. Jag har inte tid att rekrytera en chef. Det kommer falla tillbaka på mig. Det gör det alltid. För jag är dålig. Jag lyckas inte förmedla att jag tror på henne. Så hon tror inte på sig själv. Och då säger hon upp sig. Hon berättar det så snart jag stormat in genom dörren idag. Svettig med en halvt urdrucken latte i handen och resterande halvan på min nya kappa.

Jag gick till jobbet idag. Och försökte rensa tankarna. Dock rensades inte luftvägarna. Det är vidrig luft här. Som kolmättad. Och jag promenerar längs med oändliga bilköer. Tänker att jag lika gärna kan stå på en trappmaskin och röka. Det är samma sak. Men det rensade huvudet lite. Det gjorde det väl.

Jag avskyr Facebook - ska gå ur det där skiten. En aldrig så liten kommentar förstör sånär hela min morgon. Jag ska således börja rensa bland vänner. Sålla hårt.

Nähä, arbetsförmedlingen utland, godmorgon.

//

Och så ringer jag henne. Hör hennes röst. Jag älskar henne. Hon är en kärna i mitt väsen. En förutsättning för mig. Hon är barndom och den dimmiga sjön och underbara, underbara nätter när vi badade nakna i den där sjön. Jag älskar henne och jag har så dåligt samvetet för att jag inte var där den där veckan. Eller den där dagen. Jag ville vara det. Hon är - sett ur vissa synvinklar - livets mening. Hon älskar mig. Hon kommer att finnas i mitt liv så länge jag lever. När jag vill hemfalla åt något. Vill jag hemfalla åt henne. När jag längtar bort - längtar jag alltid efter henne.

Hon har dåliga sidor. Det har hon. Men hon är också verklighet för mig. Hon påminner mig om vem jag är. Det har jag mer än någonsin glömt bort. Nu.

Du letar bara efter trygghet. Något bekant. Säger hon när jag berättar om honom. Ja. Det är sjukt säger vi. Men vi har pratat om det så mycket så vi har inget nytt att komma med. Så vi lägger på. Och jag lägger henne tätt intill mitt hjärta. Där ligger mormors medaljong också. Den har jag alltid i väskan när jag flyger.

For some reason.

//

Och man åker hem till liksom - den värsta sortens dekadens som går att uppbåda. I Stockholm. Och så är man ute hela, hela natten och är en spillra av sitt forna jag imorgon. Men det struntar man ju i under de närmsta timmarna. Jag accepterar att jag är så här. Jag gör det.

Fråga mig imorgon. Fråga ensamheten imorgon. Fråga ångesten.

Jag har en nedhalkad rand bara. Men det finns de som hjälper till att staga upp den. Som i Nalle Phu ni vet. Genialiskt. Tiger har en nedhalkad rand. Han känner sig lite nere. Vem fan har INTE EN NEDHALKAD RAND.  Jag har tre nedhalkade ränder. Precis på sidan här sitter de. De har ramlat lite. Sitter lite snett.  Resåren har tagit slut och de hänger löst. De kommer staga up sig i sinom tid. Snart så. Snart.

//

Jag satt i min soffa igår kväll och tittade på ryskdubbade Två och en halv män och undrade vad som är den VÄRSTA dagen i mitt liv. Alltså den sämsta tänkbara. Det borde borde rimligtvis vara en dag helt utan kärlek, försoning, lindring, omsorg eller förtröstan. Men så minns jag - jag har aldrig haft en sådan dag. Jag har aldrig inte blivit älskad, omhändertagen, tröstad, förlåten. Som mitt värsta väljer jag stället en sådan där grå vardag  som jag aldrig vill leva om. En av de där meningslösa dagarna när väldigt lite fungerade som det skulle och när jag somnade ensam med mascaran på. Av ren utmattning. Ofta bryr jag mig inte om att packa ner mig då, utan ligger med täcket på sniskan hela natten. Vaknar ibland och fryser om någon kroppsdel utan att göra något år det.

Jag väljer en sådan dag.

Som den värsta.

Inte igår dock. Igår var långt ifrån den värsta. Den var inte bra. Men det är långt kvar till den värsta.

Ikväll propellerflyg till Stockholm. På återseende. Blåsutvägen.

//

Jag får åka hem. Jag bestämmer det. Jag bestämmer att det är okej för mig att åka hem varendaste endaste helg. Jag känner mig bortkopplad tillräckligt mycket i alla fall. Jag känner mig i alla fall värdelös och ensam och ensam och ensam och ensam och ensam och ensam och ensam.

E N S AM

Den känslan jagar mig genom korridorerna här. Den gör mig känslig och darrig och gråtfärdig och sentimental och så på djupet in i själen ledsen. Ledsen som ett litet barn som är övergivet. Gör den mig. Förtvivlat ledsen, tröstlöst ledsen och nedstämd. Den ger mig en annan röst när telefonen ringer, en annan personlighet och karaktär. Den gör mig beroende och klängig och osjälvständig och behövande. Jag är som ett naket djur som letar efter värme. Håll i mig, krama mig, smek mig, tyck om mig, sakna mig, älska mig men mest av allt. Säg att det kommer ordna sig. Säg duktiga, fina Emma när jag ska sova. Stryk mig över håret och låt mig sova en stund. Och bli mig själv.

Jag längtar nästan ända till värmland och ska omvärdera det här demonstrativa påskbeslutet om att åka till Stockholm och vara dekadent istället för att äta dragéägg i omväxlande Mys, Harrys och Vestervalls soffa. Jag vill sola i rullgruset på garageinfarten och jag vill sky Statt som pesten tillsammans med människor ur min barndom. Jag ska inte prata jobb. Du ÄR **** säger Johan. Och Sus. Fy vad ocharmigt.

Men det är mycket som är ocharmigt med mig. Har jag lärt mig. Det tänker jag på när jag är ensam på kontoret på nätterna. Som idag. Inflygning från Köpenhamn att vänta. Gissa vem som måste öppna dörren. Landning 02.20. Jag kommer se när planet går ner för inflygning. Då tar jag min sista kopp kaffe här.

Men till dess har jag ett antal koppar kvar. Jag ger mig sju koppar kaffe i en strid ström innan den här arbetstorsdagen är över.

På återskrivande.

//

Hela natten - nej men ni vet - det känns så.  Drömde jag om Micke. Väldigt obehagligt. Jag drömde att han ringde mig på jobbet (i Estland) och frågade om vi skulle ses. Jag sa trött att okej. Motvilligt men ändå något jag i drömmen ville. Jag sa att jag är ju bara hemma på helgen, något vi aldrig skulle slösa på varandra i vanliga fall. Efter så lång tid.

Sedan åkte jag hem fast jag inte hade tänkt att åka hem och ankom Stockholm på lördag morgon men det blev snabbt kväll. Micke hade en ljusrandig skjorta på sig och såg gubbig ut, men han var i drömmen också väldigt ljus. Och såg glad ut.

Sedan berättade han att han nu håller på att byta lägenhet och det var ju underförstått att han skulle flytta ihop nu. Bli sambos. Och jag är inte säker men jag tror att han skulle få barn också. Det framgår inte.

Därefter lämnade jag honom och vi var sådär "ex"-stela och sa hejhej och ha det så bra fast det är mycket tvetydigt vad man menar med det. Därefter ville jag gå ut med mina kompisar för vi skiljdes åt väldigt tidigt så som man gör när tiden liksom runnit ut. Men ingen var ute och ingen svarade så jag fick åka hem till min lägenhet och räkna efter hur mycket jag betalat för att åka hem.

Jag minns hela drömmen som att den hade hänt. Nu fortsätter dagen. Och helgen som snart ska hända kommer se mycket annorlunda ut.

//

Jo, men det blir ju vardag även i det här landet. Och det är klart att jag vill åka hem! Ikväll eller redan imorgon. Men just nu! För stunden. Har paniken lagt sig. Jag måste vila i helgen. Jag måste det. Jag orkar inte åka hem till tvätt- och dammberget i Blåsut. Ser inte riktigt den skarpa skillnaden mellan att sitta i den lilla lägenheten om kvällen - eller att sitta i den jag har här. Den där fysiska ensamheten....all the same.

Min vardag här är mycket annorlunda. Jag går upp senare än vanligt (va, kommer du till jobbet så sent, frågade Johan igår). Och det gör jag ju precis som jag vill med. Sedan äter jag frukost hemma. Ost på svenskt knäckebröd, apelsin och kanske ett ägg. Te med mjölk i. Det smakar inget annorlunda än hemma - men jag har mer plats att äta den på. Imorse på Dr. Quinn var Johnny Cash gästskådespelare. Det tittade jag på.

Därefter packar jag en väska med mjölk, förmodligen ett par skor och andra nödvändigheter (två sorters puder, 6 olika kreditkort, några tior att köpa kaffe för och Elisabeth Arden i den nya silvertuben). Och så går jag till Virukeskus och kollar mailen. Dricker vråläckligt kaffe på Doubble Coffe och planerar dagen. Svarar på "kan vi ha mötes-mail" och helt enkelt motarbetar katastrofer innan de inträffar. Jag vill veta när jag kliver in genom dörren om jag ska bli attackerad av en gräddtårta. Det rullar fort här. Jag behöver kontroll. Och ordning. Därefter tar jag med största sannolikhet en taxi till jobbet. 9 mornar av 10. Jag accepterar den extra utgift det innebär. Jag sväljer det.

Jag saknar mest följande. I den ordningen.

Tid

Morgonrock

Sällskap

Dammsugare

Frihet

//

Nu faller det liksom ihop som ett korthus. Alltihopa där hemma. Samtidigt går det fantastiskt bra. På jobbet. Just nu. Hej karriär, bonus varje månad och lysande utsikter för de närmsta åren. Kompis, det går bra nu.

Snart ska jag skicka ut det där. Kompis det går bra nu - mailet till resten av organisationen.

Men mitt privatliv. Det faller som ett korthus. Jag vänder ut och in på mig själv. I mitt eget huvud. Men det kommer tydligen ut som en vidrig soppa. Jag är en vidrig person. Elak, beräknande. Kallsinnig.

Ni vet hur man gör ibland, när man liksom sväljer och tänker - nej, men okej. Jag får vara ensam. Det är bara jag. Jag lever åtminstone. Jag får aldrig uppleva det som jag en gång haft igen. Men nu får jag bita ihop och sitta här i min dammiga dammsugslösa lägenhet och frysa varje gång jag kommer ut ur duschen för att jag inte har någon morgonrock. Jag får härda ut. Så tänker jag ibland. Så blir det säkert inte.

Men det är inte bra nu. Inte bra.

//

Ledsen. Det är vad jag är. Mest hela tiden.

Romain Gary, jag och min tysta estniska mobil.

//

Idag igen fick jag presenter. Bok och choklad. Till mig. Jag har ätit chokladen till lunch för jag hade inte tid med något annat. Ungefär som att jag inte har tid med det här.

Men jag struntar i det. Nu ska jag ringa en mycket gammal vän. Tid är relativt.

//

Jag lyssnar på svensk musik, jag längtar så jag dör efter brundgräddat trekantsknäckebröd och lakrits som smakar så salt att det svider i gommen. Jag längtar efter mammas soffa och teven med alla kanalerna. Men jag planerar inte att åka dit på länge, länge. För längtan är inte av den sorten. Och känslan av mammas soffa kan jag framkalla mycket enklare än känslan av att vara ensam utan mina vänner. Att vara ensam utan en enda kropp, ett enda andetag utom mina egna. Det är lättare att framkalla mammas trygghet än den där fysiska ensamheten. Min familj

ar ju

på ett eller annat sätt

alltid med mig

De är ju själva kärnan i min ryggrad.

Mamma har också lärt mig att framkalla den där känslan. Att inte gå och lägga sig med obehag och ångest. Jag sveper nyduschad in mig i nytvättade lakan, tänder SIAljuset och vinklar kortet på Harry så jag ser de där ögonen framför mig när jag blundar. I bakgrunden hörs en välbekant film, det är tänt i hallen.

//

Jag fick paket nyss. Med skedkakor. Och så ramlade det ut någon form av karameller. Och ett handskrivet brev som såg tjockt ut. Och så fick jag ett kort från mormor.

"Damen på kortet är en av mina grannar för ca 80 år sedan. Snygg och parant - utan fjant - eller? Hoppas du har det bra  - frisk och pigg. Kram mormor"

Jag är så odelat lycklig. Och varm. Jag äter skedkakor och läser kortet om och om igen. Jag ska sätta upp det i min hall hemma. Titta på det innan jag går. Ta en kaka i handen innan jag går ut i vad som verkar vara vår. Idag. Solen skiner in i min dammiga skärm.

Jag har fått som en kram. Som en sådan där hoppa-på-mig-kram. Av älsk.

Det hjälpte.

//

Mina cirklar är rubbade. Imorse hade jag tänkt att gå upp sju, äta frukost på Dobble Cooffe och sedan gå hem igen lagom till tio när jag skulle få nytt kylskåp av Edmund. Men jag vaknade med ett ryck tio över nio. Med fruktansvärt ont i halsen. Gick upp och åt frukost och sminkade mig vid köksbordet samtidigt som Edmund bytte kylskåp. Jag missade till och med Dr. Quinn som varit ett troget frukostsällskap i åtminstone några dagar. Och det slutade ju igår med en cliffhanger...

Därefter tänkte jag - jag tar en kaffe att ta med när jag väntar på bussen. Men Doubble Coffe har ändrat sina öppettider och öppnar först klockan elva! Dessutom har de slutat med dygnet runt-öppet. De behövde förvisso det med tanke på kundunderlaget men synd för mig. Jag fick gå till Coffee-In istället och där fick jag en latte med chokladströssel och krossade hasselnötter på. Oklart hur detta är avsett att drickas.

Jag missade bussen med en hårsmån och hade inte tid att vänta på nästa så jag åkte taxi. En ny sort som kostade 115 istället för det mera sansade 65-85 som det brukar kosta beroende på taxibolag.

Nu är jag och min hals på jobbet. Med rubbade cirklar och allt.

//

Jag gillar den där låten. Som han skrev. Grannen. Om grannskapet. "Hej kan ni ändra exakt allting?". Ja, tack. Kan ni, snälla, ändra exakt allting?

Min kropp börjar ogilla stressen. Mina ben svullnar när jag suttit för länge. Det inträffar redan efter cirka nio timmar. Mitt otäcka skärsår på handen läker inte utan blir bara mer svullet och rött och ilsket och irriterat och mina ögon? Varken Chanel eller Rubenstein rår på det. Varken smink eller krämer. Min hy är lite lätt glansig och läpparna spruckna hur mycket jag än smörjer. Sänk axlarna säger M, men det går inte längre. De har fastnat i upprätt läge.

Inte blir jag något smalare heller. Det kan vi konstatera. Sittandet. Tär. På mig. Av flera skäl. På flera sätt.

Hej, snälla kan ni ändra exakt allting?

//

20.00. Tog bussen hem från jobbet. Beklagade mig för K. Som skulle äta kycklingfajitas. Med middagssällskap. Det gjorde mig mer ensam. Så jag bestämde mig för att inte ringa någon mer människa.

20.50. (Bussen kom efter 45 minuter) Gick till Virukeskus (motsvarande NK-hallen (nåja)) och köpte en kycklingfilé, en apelsin och ost i de där små röda bollarna.

21.10. Gick hem och åt detta med skor och jacka på stående vid diskbänken.

21.30. Gick till McDonalds och beställde en hallonte. (De har börjat titta på mig konstigt nu, jag som kommer varje kväll med min dator och beställer en hallonte med mjölk.) Jobbade ingenting dock. Pratade med J på MSN.

22.15. Blev ledsen. Gick hem.

22.30. Kände mig ensam, ägnade nära nog en halvtimme åt detta. I duschen.

23.00. Blev ledsen.

00.00. Ringde upp J som ringt mig när jag ägnade mig åt att vara ensam. Pratade med honom på estnisk uppkoppling i en och en halv timme.

01.30. Tittade på BBC:s Pride and Prejudice i tre minuter.

01.33. Somnade.

Jo men det kan verka fånigt. Det kan det. Och det är klart att jag klarar mig. Att jag somligen gör helt vardagliga ting (du är duktig på vardag) utan att reflektera över detta närmare. Jag stoppar i en tvätt, jag diskar undan morgonen frukost (jag har börjat äta det - Dr Quinn börjar på E tv varje morgon 07.40. Det är morgonens höjdpunkt med ett kokt ägg och en apelsin.), jag duschar, målar om naglarna och viker ihop mina kläder.

Men det är också oändligt ensamt detta. Förut - när jag bara pendlade hit några dagar i stöten var jag ändå helt utmattad. För stämningen här hård och jag bemöts i bästa fall med förakt, avsmak eller så djup respekt att det i alla fall är helt själlöst.

Jag går genom kontoret här på kvällen (jag måste passera samtliga avdelningar för att ta mig ut till hissen). Jag är glansig i pannan, rufsigare i håret än jag kom. Min kjol är skrynklig och mina steg betydligt kortare än för 13 timmar sedan. Good night säger jag. De tittar skrämt upp. Good night mumlar de och jag ser att de sänker axlarna - hon går nu. Tack för det, tänker de. Kanske öppnar de Facebook en stund - trots tuffa ackordslöner. Precis som jag gör emellanåt. Andas. Chattar med någon om vardagliga eller allvarliga ting. Men det handlar åtminstone inte om pengar. Om budget.

Men med det här kanske fåniga livet i bakhuvudet blir jag så (kanske ogrundat) lycklig när någon säger något innerligt. Och något av kärlek.

Idag installerade någon väldigt snällt en mediespelare på min dator så att jag kan se på film. Ytterligare någon skickade en lista på filmer som jag kan välja bland. Någon skickade ett sms om att jag är fin. En annan lovade mig att komma snart. Någon kallade mig älskling och någon som bor nära mig undrade om jag orkat med. Även den här dagen.

Man kanske inte är ensam i universum. Men man är ju ensam sådär varje dag liksom. Varjedagensam. Varjetimmeensam.

Jag kräver ju mer. Av livet. Jag gör ju det.

//

Jag har varit så ovuxen i helgen. Det är kanske däri det sitter. Jag är trött på att försöka glömma vardagen på spyan på nätterna.. Man glömmer det bara för en sekund. Därefter är det intatuerat i huden. Man slipper det i några timmar - sedan kommer det tillbaka ettter värre. Det är som att bränna sig på brännässlor.

Jag känner mig så trött. Och besviken. Jag måste sluta ha förhoppningar på både saker och människor. Hur en drink ska smaka, vad den danska kronan står i jämfört med den svenska och vad som egentligen ska hända efter att klockan slagit fem och jag fortfarande inte gör den minsta ansats till att lämna gubbrummet.. Vad är det jag tror ska hända? Vad är det som ska bli bättre? Vem är det som ska rädda mig?

Om du bara håller i det här repet här så kommer jag åt att skjuta mig genom munnen samtidigt. Sådär ja.

//

Skithelg. På många sätt. Den har gått bakåt. Istället för framåt. Den har inte utvecklat mig, inte berikat mig, inte gett mig tröst, vila, kärlek, ömhet, glädje. Möjligt något slags asgarv, tillfällig förströelse och ett slags bekräftande roligt att se dig känsla från människor jag faktiskt älskar på riktigt. Men det har liksom överskuggats av allt kindpussande. All låtsaskärlek (med tillhörande låtsasbråk). Jag är tom, fullständigt raderad. Jag har druckit mig sinnesslö. Jag är överstånden.

Kroppen fyller någon slags igenkännande funktion igen. Den har inte behövts på länge, länge. Men kroppen behöver också ha ett slags djupare betydelse. En tanke bakom. Knulla mig inte tack, men säg gärna något smart. Säg något som överraskar mig. Säg något som får mig att rodna, skratta på riktigt, somna i ett delirium och vakna i varma, varma armar. Vakna i något slags sockervadd. Mjukt och kletigt.

Jag har tappat tankarna. Någonstans på vägen. Jag kan bara konstatera faktum. Utan att faktiskt lägga till en reflektion eller känsla. Johan sov bredvid mig inatt. Ok. Micke och alla hans kompisar var på gubbrummet i helgen. Ok. Alla hans kompisar pratar med mig. men inte han. Ok. Jag ska åka tillbaka till Tallinn idag och vara borta en månad. Ok.

Jag skulle vilja tänka lite mindre. Jag ska öva på det på Arlanda Express som rullar in här nu. Avgång 13.35.

Until next time..

//