Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Jag har dille på Kent. Fast jag blir irriterad över konstiga textrader. Det är så skitnödigt ofta. Men jag lyssnar. Och lyssnar igen. Och mera. Lyssnar jag. På verkligen. Om och om igen. Jag går uppför hammarybacken och lyssnar. Och blir arg. Jag flyger upp ur sängen tidigt på morgonen. För att komma undan. Och lyssnar. På jobbet. Oavbrutet. Lyssnar jag.

Det är så det ska vara

Det är så vi vill ha det.

Nu

//

Kroppen vill inte träna längre. Den nästan vägrar. Den tycker att den ser helt okej ut i skumt höstljus. Kroppen tar bara på sig ett par brallor när det ljusnar och då tycker kroppen att det är bättre än att gå och träna. Ingen annan gör ju det - varför måste just den här kroppen? Jaha, ångest. Bra tänkt av huvudet som sitter på kroppen.

//

Och så minns jag ju, hur länge sedan det var som jag låg här och räckte till. En måndagskväll. Nej, jag blir nog inte gift precis. Men en duglig kvinna. Kan jag nog bli. Om jag flyttar från Globen, slutar gå till Berns och börjar vara snäll på riktigt mot töntiga män med för hårt åtknutna gympaskor. Jag menar snäll för att jag vill vara det, inte för att jag får dåligt samvete för att jag inte varit det. Då kanske vi skulle kunna dela en betydligt lyckligare del av mitt liv, än 2008 varit hittills.

//

Så kommer det sig att man helt plötsligt står mindre än en meter ifrån varandra. På en nattklubb en svettig fredag. Det är så nära att det räcker med ett snedsteg för att faktiskt nudda varandra. Men det krävs ändå att någon gör en framryckning för att man faktiskt ska stå ansikte mot ansikte och tvingas säga något. Så jag går förbi. Jag vet ju från början att risken är överhängande att han är därinne. Och att jag kanske måste vika undan blicken i någon smal passage och bara gå förbi. Gå förbi någon som känner mig så som han känner mig.

Folk gör inte så här. Mot varandra. De beter sig inte så här.

//

Min kropp vägrar vakna klockan 06.00 och därefter promenera till jobbet. Jag tycker att det är en helt rimlig förfrågan, men det tycker inte kroppen. Den tycker att det är helt rimligt att först snooza mellan sex och sju och sedan vakna till på riktigt först strax innan åtta. Då gillar den att sträcka på sig lite, ligga i sängen och kolla text-tv i en kvart sådär och först därefter gå in i duschen. Ja, efter att ha satt på te-vatten och datorn. Efter duschen vill kroppen alltid börja dagen med att kolla mailen, facebook och diverse bloggar. Kroppen vill därefter smörja in hela kroppen med en ny bodylotion som kroppen köpt på Arlanda. Det måste tilläggas att kroppen inte har tid med detta för efter duschen, tv-tittandet och slösurfandet börjar klockan närma sig halv nio åtminstone och det är en helt rimlig, om än lite sen tid, att redan befinna sig på kontoret. Istället sitter kroppen naken på sängkanten och målar sig vid den tiden. Därefter väljer kroppen i grodan ro dagens kjol som kroppen provar tillsammans med minst två olika tröjor samt skor. När kläderna är strukna börjar kroppen att packa och lagom till dess ringer kroppens mamma. Detta sinkar kroppen med ungefär fem minuter.

När kroppen slutligen går av tunnelbanan är klockan ungefär kvart över nio. Kroppen styr då kosan mot Seven Eleven för inhandling av frukostfralla och latte. Detta sinkar kroppen med ytterligare nästan 20 minuter. 09.35 äntrar kroppen portarna på kontoret. Kroppen ska då kissa, tvätta händerna, äta sin frukost, läsa minst tre tidningar samt göra ytterligare en rundkolla bland mailen, facebook och nämnda bloggar. Först därefter, cirka 10.25 kan arbetsdagen starta. 11.30 vill kroppen ha lunch.

Nu, 16.07 känner sig kroppen trött och vill gå hem.

På tv idag tvingar de varandra att titta någon rakt i ögonen och säga "jag älskar inte dig". Ungefär så här:

Hon: Du älskar mig.

Han: Nej, det gör jag inte. Gå härifrån.

Hon: Det gör du visst.

Han: Nej.

Hon: Titta mig i ögonen och säg att du inte älskar mig.

Han: (tittar henne i ögonen) Jag älskar inte dig.

JAG ÄLSKAR INTE DIG.

Bara att på film så menar de inte det. Att säga "jag älskar inte dig" på film betyder precis tvärtom. Det har med den där ödesbestämda kärleken att göra.

Fler gånger än jag kan räkna har någon sagt "jag älskar dig" till mig. Jag har fått det skrivet på kort - sådana man kan vika upp när man fyller år. Det har viskat i mitt öra precis innan jag somnat och vrålats ut så att många kunnat höra. Men inget har fastnat så som "jag älskar dig" med det där "inte" fastkilat mellan älskar.

Och mig.

//

Jag förklarar det för henne. Väldigt krasst och oromantiskt (men inte bittert). Det där att alla människor måste få känna att det finns någon som aldrig kan glömma just dig. Att inte bara hon drömmer om att kärleken på något sätt är ödesbestämd. Att det verkligen är meningen. Att det ska bli ett vi av två som egentligen inte alls verkar som gjorda för varandra. Det är nästan så att det helst ska vara tvärtom.

Jag hade tänkt dig blond

och lång över allt förstånd

med en energisk haka,

du som i dröm och vaka

varit mitt ideal.

Blond och högväxt och smal.

Och så kommer du dock

mörk och kortväxt och tjock,

med hakan i nedvikt krage

och en början till mage.

Sådan kliver du in

i min själ och mitt skinn.

Allting blev skapat om

när du kom.

Allting slog du itu.

Du, du!

Men det är ju aldrig så. Det är aldrig särskilt - vackert - det där. Det är lite kemisk obalans bara. Man råkar träffa någon som man kan tänka sig att ligga med på kvällarna. Och sedan händer det sig efter ett tag att man börjar längta efter hur det luktar i någons nacke. För man har ju vant sig. Och det blir någon slags lat trygghet som gör att man stannar. Och, i somliga fall, respekt och lojalitet.

För det är bara en illusion. Det finns ingen ödesbestämd kärlek. Det finns bara bröst och ben och rätt jobb och en matchning som vid ett visst ögonblick råkar säga - stå still. För det tar för lång tid just nu att hitta någon bättre. Stå still. Ni kan ju det här nu. Rutinen. Det är någon som ringer varje dag. Och man får knulla.

Det är inte vackrare än så. Så vem man råkar falla in i rutinen med är oviktigt. Bara de inte luktar bittermandel. Eller Diors Fahrenheit.

//

Det var en bra söndag igår. Två på rad. Det börjar kanske bli en trend.

Idag är det så vardagsgrått att det nästan är svartvitt på kontoret. Väldigt lite vaselin på linsen. Men söndagen dröjer sig kvar lite. Den där goda thaimaten och de dåliga katastroffilmerna.

//

Jaha. Fredag kväll på estnisk flygplats. Jävla förbannade skit. Fem timmars försening. Jag trodde han i incheckningen behagade skämta. Där går han förresten. Ryska bondlurk.

Ja, nu är det väl inte exakt hans fel kanske. Men han måste väl inte se så självgod ut. Jag tror eventuellt att han tänker att kunde få ligga med mig. Som tröst. Tröst för vem är oklart. Eller så håller jag på att bli som hon Anette som min farbror Göran osmart nog var gift med ett tag. Hon trodde att alla citat "karlar" var ute efter henne. En kort  lite halvfet 40-årig tvåbarnsmor till hårfrisörska. Alls utan sådana drag och egenskaper som gör att stora massor av män ställer sig på kö. Jag är hon. Jag är Tabita. Typ.

För min kompensationscheck à 75 estniska kronor köpte jag följande:

1 stor burk med jordnötter

1 kopp te

2 äpplen (egentligen ett men det var två för ett så kassörskans gav mig två)

1 pralin (jag hade tio kronor kvar på min check så kassörskan gav mig den)

Av det har jag ätit:

Teet

3 nötter

Ett bett på det ena äpplet

Just nu är mitt största problem att batterierna i min dator kommer ta slut inom kort. För jag checkade in strömförsörjning i tron att planet skulle lyfta om säg....30 minuter.

Helvete.

//

Det är FREDAG idag fastjag kan inte leva som att det är fredag. Jag kan varken

1. gå hem tidigare
2. slösurfa istället för att jobba (jo, lite)
3. gå ut efter jobbet

För jag är ett sjuko. Jag vill att det ska gå bort nu. Rinn ut nu då - varet. Jag har papper här bredvid mig. Det är bara rinna. Jag kan acceptera att nys ut det också. Kör på bara.

Jag är rastlös nu och vill åka hem. Men om jag inte känner mig piggare snart så kapitulerar jag snart införs O:s enträgenhet. Och det är helt emot mina principer.

//

Men kan ni sluta fråga om honom? Va? Jag vill inte höra. Ännu mindre svara. Jag ska från och med nu inte svara en enda gång till på frågor om honom. För ingen ställer någonsin frågan för att få höra att jag är så himla lycklig. Man frågar när lunchsamtalen tar slut över en torr pastasallad. Man frågar för att förfasa sig, för att få sina farhågor bekräftade. För att få rätt. Som att min olycka per automatik betyder att någon annan är lycklig. Man ställer frågan som att det var en tävling. En sexårstävling. Det är som finska vinterkriget.

Han har aldrig älskat mig. Vi nöjer oss med det svaret nu. Det kan jag ,just nu, leva med.

//

Jag är sjuuuuuuuuuuk! Och i Tallinn. Sjuk i Tallinn. Snoret rinner fast mest av allt sitter det fast och rinner ner i min hals istället och så hostar jag runt det lite därnere. Sväljer säkert det mesta. Det är väldigt äckligt. Det hela.

Jag har precis kommit tillbaka från ett möte med en hammarhaj - hans ögon satt nästan i tinningen. Han var tvungen att titta på mig från sidan för att se hela mig. I alla fall - i taxin spillde jag ungefär en liter skållhett te över mitt skrev. Det ser nu ut som att jag har kissat ner mig. Till lunch äter jag knottrig lightyoghurt som smakar pyton. Näst intill allt smakar pyton i det här landet. Yoghurt, bröd och juice gör det i alla fall. Och det är tre av mina huvudsakliga näringsintag. Särskilt de gånger när jag inte har tid att äta. Ikväll MÅSTE jag få middag. Det kvittar vad det är men något måste jag äta. Högst troligen i hotellrestaurangen. Jag rör mig nämligen i de yttre delarna av Tallinn. I förorterna. Sjuk i förorten. Mitt ansikte nästan sprängs. Jag kan inte böja mig ner alls för då känns det som att bihålorna ska ploppa ut genom skinnet. När jag var tvungen att dra ut kontakten till min laddare bad jag den där tjocka esten att hjälpa mig. Han med magen och vit tisha med kaffefläck på som han hade igår också. Men han var för tjock. Och på honom såg det ut som om blodet skulle komma ut genom ansiktet. Han sitter just nu och JOBBAR vilket inte vill säga lite för att vara han. Han går mest omkring här och ser väldig ut. Säger att han jobbar så himla mycket. Fast det gör han inte alls det. Jävla tjockis.

Nej, om man skulle ta och vara lite sträng och elak. I all sin härlighet.

//

Har folk ingen annan än mig? När de fått skäll av J. För han har skällt idag. På minst fyra personer som sitter runt mig. Han har stukat varenda en av dem. En tog sin jacka och stack. Det är som att de vill förstå honom genom mig. Kan det vara för att jag fått så obegripligt mycket skäll av honom? För att jag efter det förväntas veta hur man undviker att inte bara gå in väggen utan att spolas bort med vattnet som droppar nedför väggen och ut i avloppet på gatan.

Men nu får ingen skälla mer. För jag sitter på ett lysrörsupplyst kontor i ett industriområde i Tallinn. Med sju ryska ester i sällskap som inte kan ett ord svenska och som undrar vem i helvete jag är. De pratar ryska över mitt huvud. Dummare är man inte än att man förstår det. Snart ska jag till hotellet och beställa roomservice. För jag tänker minsann inte sätta mig i den där matsalen med fler ryssar. Jag vill peta ifred i deras risiga käk. Men helst vill jag att någon ska hålla om mig lite. För jag är eländig och ensam och snorig och trött och utskälld fast jag bara gjort mitt bästa. Och jag har ont i öronen efter flygresan och magen ända sedan i gårkväll och min middag så här långt är en snickers och en banan och det hjälpte inte direkt för magontet. Och detta ska pågå i två långa dagar till.

Såhär är det när jag är trött. Inte ett dugg tuff. Men skruttig. Som den där hunden som vi såg frysa så utanför Statoil en gång.

Ouff, sa den och darrade så novemberegnet porlade av hans päls.

Ouff.

//

Jag hade bestämt mig igår. Det skulle minsann inte bli någon ångestsöndag i min dammiga lägenhet. Minsann inte. Vaknade också med mycket mindre huvudvärk än brukligt är efter seeeeeen natt på B. Brunch med fnittrande tanter och slöshopping förintade nästan huvudvärken helt. Kul att man numera slöshoppar på impuls på söndagssömniga varuhus för - tre TUSEN. Inte hundra. Man sprätter alltså iväg runt fyra papp för att slippa söndagsångest. Dyrt. Men effektivt.

Desto skruttigare idag. Äcklig slemhosta och så måste jag åka till Tallinhora på onsdag. Ensam i flera dagar. Med den där halvtjocka dansken som enda lunchsällskap. Han äter alltid så konstiga saker också. Feta wookpannor, pizza med salami och ostig pasta som fastnar på hans skäggiga äckelhaka.

//

Jag försöker verkligen skriva den där instruktionen som jag kämpat med hela dagen idag. Men det blir inget. För jag tittar ut och det har blivit höst. Och det som jag väntat på så länge är äntligen här. Men jag hade också väntat mig en massa andra saker. Bihang till löven som börjat ramla ner nu. Jag har inte sett det tidigare. Löven alltså. Det är så med alla årstider. Jag går och väntar på dem när de plötsligt överrumplar mig. Det är slut på mellankläder nu. Sådana man har innan sommar blivit höst. Jeans, men skor utan strumpor. Kavaj, men med linne under. Jacka, men ingen sjal.

//

Det som ändå räknas i slutändan. Är att man var med sin familj. Att man omgav sig med dem som står bi. För sedan när vi ska bli gamla och sjuka och börja dö, och förlora barn och skilja oss och få sparken och tappa kontakten med vänner och upptäcka en dag att vi inte alls blev dem som vi önskade och strävade efter att bli. Då har vi bara. Familjen kvar. Och de som gör anspråk på epitetet genom att näst intill villkorslöst älska dig för att du är du.

Vi har bara dem. När det kommer smygande. Det som gör att vi snabbare får rynkor, gråa hår och en insikt om hur orättvist det är att leva. Det kommer nu. En bit in på det 28: e året. Det är en höst det här - som kräver dem. En höst när det är familjen man backar hem till.

Det är också därför jag går omkring och är så besviken. Och arg. För att det är så svårt att infoga nya medlemmar. Det betyder att vi bara kommer tappa dem. En efter en.

//

Är det det jag är nu? Snäll? Mot mig. För det jag ska göra nu klassas väl som det? Snällhet och någon slags ödmjukhet inför allt det där livet som jag har kvar att leva. Innan det vänder.

För egentligen vill jag inte, men det är ändå snällhet. Har jag hört.

För övrigt ser jag rent förjävlig ut idag så det är sämsta dagen för snällhet. Ögonen är blanka och jag har gått och inbillat mig hela dagen att jag är jättesjuk. Fast jag vet inte. Det kanske bara är kallt och att det är därför jag fryser? Jag kanske bara har fått något i ögat? Och att man är blek nu är kanske ingen skräll längre. Och efter helgen. Unnar jag ingen solbränna.

Vad ska man säga, det var en lång helg.

//

Jag undrar om "just nu" kommer att vara det jag tänker tillbaka på som någon slags period av slöseri på liv. Som jag kommer förknippa med vissa lukter, platser och händelser som jag sedan, om en stund från nu räknat, aldrig vill återuppleva. Lukten av Berns fuktiga heltäckningsmatta, känslan av de där gråa skorna med extremt hög klack, ljudet från hissen på väg upp i Blåsut. Jag kommer minnas allt det. Och förnimma det när jag åker bil på Nynäsvägen, dricker champagne i hotellounger och hittar nya gråa, mockaskor att ha ont i fötterna i.

Så vill jag till exempel inte minnas den där lägenheten i Älvsjö. Och tvättstugan där och grannen med hunden och den där kvällen när jag var på fest i Äppelviken. Så hatar jag de mest ensamma nätterna i Hökarängen när jag hade ett sovrum som ekade och var kallt eftersom fönstret inte gick att stänga ordentligt. Just när Malin flyttat och B försökte trösta mig när M hade stuckit för gott.

För det är hårt att leva nu. Det är regnigt utan att vara mysigt och det är trötthet som aldrig släpper. Och det händer överallt runt omkring mig. Så att vara ute är bara ett sätt, för alla, att inte vara hemma. Det är ett substitut. En förutsättning för allt det där levandet man har kvar. Innan det blir bättre.

Min ångest kan nästan alltid botas av att någon kliar mig i håret. Någon jag tycker åtminstone lite om. Den lindras av en bra film på tv. Tända stearinljus i rum där bara jag bor. Min ångest går bort när någon tycker att jag har fina byxor.

När det varit som värst har jag druckit groteska mängder vin och varit omotiverat elak mot en halvtöntig gitarrist som inte alls förstod. Eller tilläts förstå.

Men tänka sig. Det gick över. Och ersattes av mera klädsam ångest. Litetillmansångest. Vardagsångest. Prickhysteri efter cancerlarm i Aftonbladet, fetthysteri efter fredagsfika.

Därför vet jag inte. Hur man botar ångest. Hur man gör för att vända kappan efter medvinden.

Fan. Fan. Fan.

//

Jag vill bara gå till tvättstugan idag. Jag har inga andra önskemål. Än just det. Jag vill tvätta de där smutsiga handdukarna som är halvfuktiga och ligger nerklämda i en IKEA-påse. Jag måste tvätta de där jeansen som suttit på det där sätet i den där gula stortaxin som luktade avfall, kebab, kiss och spya. Jag vill ha middag. Inte två kokta ägg och ett paket skinka. Varm mat som någon lagat. Som föregåtts av att någon hackat något och stekt något och sänkt plattan innan något bränts vid. Middag som genererar smutsiga tallrikar som måste diskas, bord som måste torkas och matlådor man kan vara mobil med. Jag vill ligga i soffan och läsa den där förbannade boken som är så bra. Med varm mat på smältning. I magen.

Vi försökte trösta oss igår. Med goda saker som man gillar att äta. Med kärlek och vila. Med löften om att det ordnar sig och blir bra snart. Men det gick bara nästan. För sedan ringer chefen och är hes och bakfull och trött och det river i halsen och i lägenheten rinner vattnet oupphörligt. I små rännilar. Och stämningen och det varma ljuset försvann med ens. Jag sitter på golvet och pratar i en raspig mobiltelefon, försöker höra. TV: n på ljudlös och utan att ha tänt en enda lampa. Jag startar upp datorn där på golvet. Och blir sittandes.

Och så finns det de som har det ännu sämre och alltihopa sammantaget blir en härva av brustna hjärtan och längtan och ångest och rop på hjälp. Det blir som ett skoskav, en varande böld, en tumör. Så sitter söndagen liksom på min axel. Idag också.

//