Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Jag avskyr nyårslöften. De går aldrig att hålla. Att man lovar saker som att börja träna, sluta röka, gå ner tio kilo, sluta dricka kaffe och vin och börja pensionsspara. Det är meningslöst. Jag vill inte lova det. Därmed inte sagt att jag inte vill (fortsätta) träna, gå ner tio kilo, sluta dricka något annat förutom vatten, sluta storhandla på seven eleven, sluta komma hem halv sex varje gång jag går ut, sluta köpa sms-biljetter med mobilen, sluta slänga smutsiga underkläder på golvet, sluta att alltid ha så stökigt hemma, sluta att aldrig, aldrig spara en enda krona inför mera bistra tider. Men det där fungerar inte på mig. Framför allt inte eftersom jag har så sjukt lite förtroende för den där dagen som helhet betraktat.

Men jag har ett nyårslöfte. Jag ska börja leva varenda dag. Se livet som ett flöde, inte som en resa som liksom aldrig tar slut. För den gör inte det. Jag ska sluta tänka på nästa dag idag. På nästa vecka denna vecka, på nästa år i år. Ska jag gå ner tio kilo måste jag göra det varje dag. Varje dag är första dagen i strävan mot ett mål. Varje dag är man lika motiverad som den dag man började. Och att man aldrig kommer i mål får vara själva resans mening. Jag ska leva mera spontant. Alltid bejaka semesterkänslan. Den som gör att man liksom inte bryr sig om oviktiga ting. Som att tvätta när man kan bli ordförande i ledighetskommittén och sammanträda på sömnigt Sturehof en lat söndag. Som att tacka ja till ett glas vin till när man vet att man borde gå hem för att orka upp dagen efter. Som att säga "ja" när någon vill sova med mig i sina armar, fast det redan blivit morgon istället för natt. För att man hellre lever de timmar som är kvar av DET dygnet istället för att invänta nästa. Man borde vakna varje dag och undra vad man ska göra för att inte vara besviken när man går och lägger sig på kvällen. Blir jag lyckligare av att storhandla på Ica Kvantum istället för på seven eleven? Av att gå ner tio kilo? Att inte ha underkläder på golvet? Ibland måste man kanske tvätta, men inte just nu. Inte idag, inte när någon väntar, när något annat hägrar. Man kan tvätta en annan dag. Unna sig lyxen att slänga hälften av tvätten. Den som inte är värd att vika mer.

Jag vill leva så. Jag vill leva nu.

Jag älskar nätmobbing. Fitta - kom över honom. Det är inte ens ett problem. Jag har kommit över honom. Det jag gör är att hålla fast vid resterna av en verklig känsla. Något som är äkta. Oavsett om det är kärlek, besvikelse, längtan eller missunnsamhet. Det är något att ta på. Det är något mer än passion, tilldragelse och ytligt samtycke av någons stil, sätt att föra sig och umgänge. Det är att framkalla ångest som i ärlighetens namn är ganska obefintlig. Dessvärre är ångest något som klär mig. Den ger mig den där uppsynen jag vill att någon ska falla för, den gör mig smalare och låter mig leva det liv som jag vill leva. Den gör mig obetänksam och impulsiv och den tillåter mig att belöna mig utan konsekvens- eller riskanalys. Ångest nu för tiden är dock inte tillnärmelsevis lika kvalmig och tryckande som jag är van vid. Den ger mig inte panik, skräck och en obefintlig tilltro till mig själv och min kropp i dagsljus. Den ligger inte som en tyngd på mitt huvud när jag vaknar och den förföljer mig inte uppför skanstullsbron. Varken i taxi på väg hem en tidig söndagsmorgon eller på väg till kontoret vid ungefär samma tid en måndagsmorgon. Den uppfyller mig inte, den förintar inte mig och den gör mig inte rastlös. Den hindrar mig inte från att äta och jag skadar inte andra med flit längre. Så blir jag till exempel uppriktigt glad när jag ser O med den där tjejen som alls inte är någon utetjej. Han ser glad ut. Han får röra henne och hon vill vara i hans närhet. Jag älskar när jag ser dem gå därifrån. Han förtjänar det.

Idag fortsätter jakten på reakappan. Jus kanske har den. Till det himmelsblå Acneklänning. Det får duga. Så mycket mera ångest än för nyårspaltor. Äger jag inte.

//

Jag ska leta nyårsklänning imorgon. Det ska bli något jag kan ha på mig flera gånger. För jag hatar nyår och vill inte lägga en enda krona i den dagens fond. Jag ska leta skor också. Skor jag kan ha andra kvällar också. Och kanske dagar. För att riktigt ta udden av innebörden. Jävla skitdag. Det där.

Jag åker hem imorgon. Till mitt hem. Harry och jag har gått färdigt. Och i ärlighetens namn har vi inte gått så mycket. Matstrejkande kroppen har börjat äta igen. Jag ska sluta samma minut jag kliver av tåget. Belöna mig med Back-kappan och tänka på den varje timme av hunger. Köpa den i small och hoppas att axlarna sjunker in, armarna förtvinar en smula och benen helt tillintetgörs. Blir patetiskt små.

B har varit så ledsen i jul. Attackledsen, vansinnesledsen, tröstlöst ledsen. Och jag har varit den kloka, den samlade, den som berättar med myndig röst att ensamhet, kära du, är något man måste lära sig att leva med. Som talar om att sådana här saker - de går över. Med tiden. De mattas av och dör ut alldeles av sig själva.

Det var rent surrealistiskt.

//

Det är något med det här stället. Vid den här tiden. Det är så återkommande. Och så är det ju det där med familj. Och att jag faktiskt släppt in någon i den här gemenskapen en gång. Jag kan knappt minnas det. Fast det inte alls var särskilt länge sedan. Men när telefonen ringer här och mamma svarar "ja men hej duuu" med ett utdraget du, som att det är någon man vet ska ringa - tänker jag alltid att det är han. Vilket förstås är helt befängt. Jag vill inte att det ska vara det. Jag har inget behov av det. Men för en tusendels sekund så tänker jag - vi frågar frågor i aftonbladet nu - jag ringer dig senare. Eller - vi är mitt i maten, jag ringer dig strax. Jag tänker alltid att jag ska ringa upp. Aldrig att jag faktiskt tar samtalet. Jag ringer upp, jag skjuter upp. En liten stund till. För det var väl det vi gjorde? Sköt upp? Flyttade fram smärtgränsen en dag till, en månad till, ett år till. Tills det blev... för många.

Vid nyår i år löper alla löften ut. De man gav varandra året innan. Då kan man liksom ta tillbaks och sudda ut sådant man råkade säga. För jag avskyr att det där inte lämnar mig ifred. Det han alldeles uppenbart slängde ur sig i stunden.

När klockan slår tolv i år hånglar jag upp en fransman utan att låta det betyda mer än det glas champagne jag håller i min hand, klänningen jag just köpt eller raketerna som kommer explodera över hammarby sjöstad. Exakt ett år senare.

//

Jag är här nu. Men särskilt melankolisk, det är jag inte. Jag har inte haft någon jacka på mig idag. Och inga strumpor. Jag har nämligen inte gått ut. Alls. Inte satt min fot på frostnupna farstubron. Harry fick gå den kortare svängen runt golfbanan med pappa istället.

Och som sagt. Så särskilt melankolisk. Är jag faktiskt inte.

//

Jag måste ha fått en knäpp. Hur förklarar jag annars taxikvittot i min ficka avseende 152 riksdaler 05.12 imorse. Då var min avdelning på väg TILL jobbet. Jag var på väg hem. Och definitivt inte från jobbet. När de andra började snooza sina väckarklockor sittdansade jag i en pachad läderfåtöj till Fleetwood Maccovers och Rolling Stonesremixer. Vill du ha ett glas vin - mimade K varpå jag nickade ungefär samtidigt som den som bor längst bort svingade första benet över sängkanten. När jag sedan högljutt klagade över vädret och tog skydd under rökhörnans markiser  - och stod där som ett fån - tänkte någon annan "jävla pissväder" på väg till tunnelbanan i en förort inte allt för långt därifrån. När telefonen så ringde 08.14 var jag inte alls redo för server breakdown eller att ge smarta tips på hur man får saker att fungera igen.

Jag kan heller inte FÖRSTÅ att det är danföredanföredanföredanföredanföredopparedan! Va? Det är julafton! Jag har ju nyss tagit fram den där ljustaken i fönstret! Nu ska den bort! Ljusstaken för levande ljus har jag inte ens tagit ner från vinden. Inte en enda adventsfrukost har jag ätit i skenet av fladdrande stearinljus. Jag har, när jag tänker efter, inte ätit frukost alls i december. Någon enstaka gång har jag ätit ett ägg, en tallrik micrad gröt eller en apelsin som jag pressat i min juicepress precis innan den blivit för gammal. Men ingen frukost. Ingen middag heller faktiskt. Makrill i tomatsås stående på ett ben i "köket". Ett kokt ägg. Något annat kan jag inte minnas... Jo, just det - jag köpte en Keldasoppa en gång när Fia var hemma på "middag". I den lade jag en strimlad paprika.

Julstämning har således knappast infunnit sig - ännu. Men kanske - i den där mörka bussen ikväll - att jag kan hitta någon slags föraning om att det är jul. Jag har många dagar på mig. Innan dess ska jag baka saffransbröd med mandelmassa, koka knäck och dricka julmust med bästa bästa människorna. Jag ska dricka baileys framför brasan och gå runt sjön med tillgivna hunden. Vi ska stå där vid vattenbrynet, Harry och jag, och sia om huruvida molnen som krampaktigt tornar upp sig över mörka, kalla vattnet har snö eller isande kallt regn i sig. Jag ska gå ensam hem genom mörka, välkända gator och jag ska tända ljus på gravar hos dem man en gång älskade.

Jo, men det kanske blir jul i år igen. Bara jag flyr den här staden om för en aldrig så kort stund. Flyr franska män som röker på nätterna när jag sover. Jag ser den där siluetten i mitt fönster. Och röken som sakta slingrar sig upp mot taket. Jag hör svaga ljud av något levande. Andetag och små rörelser för att inte väcka mig. Tändaren. Skägget. Stolen som gnisslar under tyngden av en kropp. Honom måste jag fly. Och köerna jag alltid går förbi med avsmak. Och regnet. Och hungern och taknockarna här på södermalm. Jag vill bort bara. Till julen.

//

Jag råkar veta att han tänker att han inte ska. För även om jag är en "loved one" så ger sig inte denna "gypsy-man" in i något med en kvinna. I en "situation" med en kvinna för att citera. Men varje kväll efter stängning kommer det. Han tar på sig glasögonen och tar upp den där spruckna mobilen (ser jag framför mig). "How do you do, love?". Och jag svarar jo, fint tack - utan att lägga till franska epitet. "Are you coming tonight, love?" är nästa sms. Han har nog sparat dem som mallar. Ja, alltså om han nu hade den blekaste aning om hur detta går till.

Jag måste sova nu, det smakar metall i halsen och magen liksom svider när jag sitter upp. Jag har ont i huvudet och känner mig liksom lättfotad. Lättfotad i betydelsen att jag känner mig skör när jag står upp.

Godnatt således.

//

Bra dag. Som aldrig vill ta slut. Det är så med de riktigt bra. Man ser till att de aldrig eller nästan aldrig tar slut. Man stretchar ut dem en stund och ytterligare en stund, tills man liksom somnar av sig själv - utan att ens ha tänkt på det.

Tänk om jag ska flytta! Jag vill inte det, men det är intressant ändå. För att det är långt borta. För att det är något annat än att harva på i samma jävla spår hela tiden. Man kliver ut plötsligt och springer över ett fält eller nåt. Bestämmer sig för att plöja rakt igenom dungen istället för att ta vägen runt som alla andra lämmlar gör. Jag fnissade så mycket åt detta alldeles nyss så jag blev tvungen att väcka M. Gråter du, sa hon bekymrat. Fast jag skrattade hysteriskt. Liksom hulkade mig framåt här i min lilla etta. Och skrek av skratt.

As soon as possible. ASAP alltså. Vad ÄR det för svar. Hysteriskt roligt.

E: That was a joke.

J: [ler inte ens lite]. Yes. Very funny dear.

//

Jag har INGEN ångest. Den är utplånad. Ja, jag kan tänka mig att flytta bort. Flytta undan. Utan att trösta mig ständigt. Jag måste inte det. Trösta mig alltså. Jag måste inte det. Jag kan sitta här utan att tycka särskilt synd om mig. Och 2009 kommer definitivt att bli ett bättre år än 2008. 2008 sög faktiskt.

Och det blev inte ens lite som jag hade tänkt mig. Jag hade ju alla planer i världen på att sitta ihop med M under 2008. Det blev dock inte så. Det blev så i sju dagar. Sju dagar för länge in på 2008. Som det kom att visa sig.

2009 däremot. Kanske blir ett år - inte i Stockholm? Gud vad konstigt. Men okej! Verkligen! Okej. Jag behöver inte vara här. Jag har inget som binder mig hit. Jag har bara mig.

Vart är ditt hem, frågade jag J i fredags. En mycket befogad fråga i sammanhanget. Han säger till exempel inte - nu måste jag åka hem. Han säger, jag måste åka nu. Han säger inte - ska vi åka hem, han säger ska vi åka.

E: So where is your home?

J: Were I lay my fury hat.

E: Hat?

J: Yes love. Hat.

//

Franska män är inte som andra män. Nej, det är de inte. Om vanliga män, som inte är franska, beter sig oresonligt och har svårt att prata med kvinnor som vore de något annat än just det - kvinnor - ska vi inte ens prata om franska män. För det finns tydligen bara två sorters kvinnor, "cheap whores" och "loved ones". J har kunnat konstatera att jag inte är det förra. Jag är alltså "love", "dear" och "beautiful". Alltid ett epitet. Eller Emma med eftertryck. Emm-a. Han tycker jag förolämpar mig själv när jag säger Ämma. På bred värmländska. You should'nt say your name like that, säger han. Emm-a.

Fransmannen har även bestämt sig för att istället för att jaga, ska han jagas. Han gör det genom att enbart använda futurum när han pratar med mig. "Tomorrow we will see each" (aldrig eachother, each). "You will meet me after work" (hans "work" of course). Jaha. Vad svarar man på det? Nej? Då vänder han nämligen på det. "You will meet me because I need you, love".

WTF. You're driving me crazy, säger jag. "Yes, love", säger han då. Inget mer. Bara "Yes love".

//

Andra söndagen ensam. Andra söndagen helt befriad från ångest. Det efter brunch med trötta tanter på Mocco och julkonsert på Nalen. Det är skönt att komma hem då. Och att jag är ensam bekommer mig inte ikväll. Inte alls faktiskt. Välkommen hem Emma, sa plötsligt det här lilla kyffet. Välkommen hem till dig. Fryser du? Ta på dig den här, den har legat på elementet och väntat på att du ska komma hem.

Det är egentligen inte lägenheten så mycket. Det är jag. Jag är vanlig igen. Jag har ingen ångest. Jag vet precis varför, och jag behöver inte ens älta det. Hej mig själv.

Jag gör ändå sådant som skulle kunna misstolkas för ångest. Som att komma hem åtta på morgonen en lördag i mitten av december. Men det efter att ha inväntat luciamorgon på mörk fransk bistro. Med fördragna sammetsgardiner och pink floyd, öl i vinglas och franska cigaretter. Det påverkade mig. Den där rösten, tonfallet. Hur han kallar mig för dear och love med fransk brytning. En stekare utan tvekan. Förstås. Men en fransk stekare. Vad blir det? Råbiff?

Jag rider på vågen ett tag. På vågen som gör att jag inte tänker det minsta på vad som ska komma härnäst. Och efter det. och efter det.

"Then I will think about tomorrow. When you will call me. Then we will meet and then I will kiss you."

Enkelt va?

//

Idag ska jag inte ägna mig åt någon tortyr alls. Fast att gå upp imorse var lite tortyr faktiskt. Det var fan vad tidigt klockan ringde. Och ikväll ska jag till gymet. Men därefter då. Ljuvlig, ljuvlig barmiddag på Sturehof. Vin och sedan är det som vanligt på fredagar. Man hoppas naivt nog att något ska hända. Vad som helst. För händer inget så skapar man något. Man ger sig på en överförfriskad O med full kraft. Till exempel. Sparkar på någon som redan ligger. Ja, inte O då. Mig själv. Snarare.

Det ser jag fram emot.

//

Jag ägnar mig åt en mycket raffinerad form av tortyr. Nu på eftermiddagen.

Tyst nu. Jag har inte tid. Jag ska tortera mig.

//

Idag är det mindre bra faktiskt. Det gör ont i magen, jag har sovit alldeles för lite i en vecka nu och halsen känns svullen och jag är kissnödig hela tiden. Och så alla sjukdomar runt mig. Han som dog och hon som inte får göra det. Farliga prickar att skära bort och foster som kroppar stöter bort. Som att fostret var en gigantisk tumör som kroppen i ren vämjelse säger ska bort.

Och så det här gråa. Himlen och träden och sörjiga marken och tunnelbanan och människorna. Och kylan är grå. Jag vill köpa mig något med en färg. Kanske en hatt med en röd lampa i som kan göra det gråa alldeles rosa. Vad mycket finare det skulle vara. Och det där blåa under ögonen på mig skulle bli friskt rosigt.

Tur jag är smal i alla fall. "Men va smal du har blivit" sa S i köket nyss. Utan att veta om att kroppen numera matvägrar. Utan att veta om att det är precis detta jag är ute efter. Smalhet och smalhets lyser upp det gråa.

//

Jag ägnade mig åt porr igår. Ja, matporr alltså. Det är som att jag sparat mig nu i två veckor för gårdagens matporr. Inte för jag åt så mycket, men det jag åt var makalöst gott. Alltså - det-här-är-ett-skämt-så-gott-är-det-gott.

Jag älskar mat som man måste förklara. Som när det i en bok tar en halv sida att beskriva en måltid. Det kan vara scones och te om man gör det på rätt sätt. Jag har beskrivit vad jag åt igår för tre personer den här morgonen, det tog sin rundliga alla tre gångerna.

Till förrätt åt jag crème ninon - förstås. Soppan var lite sämre än förra gången, för den var inte vispad med champagne utan det hälldes på efteråt. Den var också lite för varm - men ljuvlig förstås. Till det inkokt hummer, ostronmajonäs, tonfisk med chili och kungskrabba med några lövtunna rädisor över. Sjukligt gott. Till huvudrätt åt jag den där ankan och det köttet tillsammans med ankleverpastej och den där rörda fikongelén (det betyder förövrigt att de blandat grädde i den) var ljuuuuuuuvligt. Med ett sjukt bra rödvin till som nästan stack lite på tungan fast ändå inte liksom för det blandades ju upp med den där feta fågeln och pastejen och de där salta trumpetsvamparna. Mäktigt - men ljuvligt. Därefter fantastiskt dessertvin och kaffe med alldeles rund smak. Det är värt att vara lite trött idag. Och jag tar tillbaka allt ont jag någonsin sagt om den restaurangen. Det är rent ut sagt onödigt att äta saker som inte smakar sådär. Idag dricker jag således kaffe, citronvatten och protein på burk. Jag har ätit tre mandlar hittills. Idag. Jag har gått ner 4 kilo!! Allt från benen för en gångs skull. Jag ÄLSKAR det. Ska aldrig mer äta. Ja, någon ankskvätt ibland kanske. Och lite champagne till. Thats it.

//

Koncentrationssvårigheterna just nu är inte ångest. Faktiskt. Det är något annat. Men koncentrera sig går inte. Det är liksom som förgjort. Man är som ett barn som har serietidningar på högra sidan och läxor på andra.

Serietidningshögen har länge bestått i mat faktiskt. Men inte nu längre. Snart två veckor. Utan smågodis, bullar och konstig mat som man äter bara för att den ligger närmst. Jag äter ingenting. Eller så gott som.

Idag har jag ätit en deciliter havregryn med kanel, en halv banan, och en halv burk makrill i tomatsås på knäckemacka.

Undrar hur många kalorier det blir? Förmodligen färre än det blir ikväll. Det här ska jag äta: Ristad Magré anka med pumpapuré, svart trumpetsvamp, ankleverpastej på krutong
och rörd fikongelé. Magré anka? Magréanka? Nej? Vad ÄR det? Och ristad? Vad betyder det? Har de stavat fel till rostad? RÖRD fikongelé. Är det fikongelé som någon rört lite i? Eller?

//

Snällhetsplanen går sådär. Jag är ganska elak. I helgen har jag varit ganska elak. O klarar sig. Det gör han. Han spydde hela lördagen, men det var tamejtusan inte mitt fel. Och med tanke på de långdragna spyattackerna får man hoppas att han knappt kommer ihåg fredagskvällen. I övrigt har jag varit hyfsat snäll faktiskt. Men planen går verkligen sådär. Att det ska vara så svårt att ha respekt för människor generellt och män i synnerhet. Jag har absolut ingen.

Vad jag däremot har är urinvägsinfektion. Jag kan knappt sitta still för jag måste kissa heeeela tiden . Fast det kommer ingenting. Tänk när man blir lite äldre och kroppskrämporna liksom eskalerar. För det är ju alltid någonting med mig? Det kan ju bero på att man inte direkt har svart bälte i hälsa nu för tiden. Kroppen, som sagt, har varit i bättre skick.

Jo, men det är bra. Det är det. Jag känner mig ganska tom. Men en bra söndag. Bra helg. Trevlig fredag (va fan gjorde jag?). Just det - vin på Riche med kollegor och bästisar. Och så det vanliga. Just det. Och så trevlig glögg på lördan. Mysig söndag på det. Minimal ångest.

Jag vill ha en kappa från Ann-Sofi Back. Den kostar 5000. Vad kan man sälja? Sin kropp kanske. Den är inte direkt i sitt esse.

//

Nu är det faktiskt fredag eftermiddag. Det skulle man aldrig trott. Fredagar är så härligt för man kan tillåta sig själv att släppa själva levandet en stund. Inte konsekvensbedöma lika hårt. Bulle? Ok, jag kan promenera hem sedan. Ett glas vin till? Nej, jag ska upp tidigt imorgon. En kyss kanske? Nej tack. Reglerna är att man inte blir upphånglad i en fuktig tunnelbanevagn en grådaskig tisdag. Tyvärr är reglerna sådana.

Men idag spelar inget av det någon roll. Idag botar jag huvudvärken med vin, glögg  och mobilen som en snuttefilt innan Vassa Eggen med A och tanterna.

//

Här sitter jag och HTML-kodar. Trots en illvillig huvudvärk sedan igår. Det var dödslugnt, men jag äter ingenting och det börjar ju bli ett allvarligt problem ihop med vin. Ett glas och därefter vill jag nästan kaskadkräkas. Borde kanske äta något, men det går liksom inte ner. Plus att de positiva effekterna av att inte äta överväger de negativa. Hej smala ben, obefintligt magplut och mindre svullna armar. Hejdå oro för dubbelhaka, nu-har-kroppen-inte-varit-på-gymet-på-tre-dagar-ångest och titta-inte-på-mitt-fläsk-tack-kommentarer.

Vissa saker kan jag ju äta. Ostron går bra. Färska räkor - check. Apelsiner är min huvudsakliga föda och när hungern faktiskt slår till, vilket är sällsynt, så äter jag lite gröt. Med kanel.

Igår åt jag förvisso en lussebulle, men det var också så gott som det enda jag åt igår.

//

Vad sura alla är! Helt sjukt. Det är jävligt oklart varför O är sur. Det kommer nog bara ut så, för att han är osäker.

R - okej, jag vet. Men kom igen. Det är ett ÅR sedan. Eller....nej, vänta, inte riktigt. Men ett halvår sedan i alla fall. Det är omöjligt att han fortfarande är sur för det. Han är nog inte det. Han har nog bara avfärdat mig som en fruktansvärd människa. Eller någonting ditåt.

M. Tja, jag har ingen aning. Den som jag levt ihop med vet jag minst om. Han är sur för att jag frågar om han är sur. Han är sur för att svaret på frågan om han är sur besvarades surt. Eller någonting ditåt. Någonting invecklat ditåt. Eller så är han inte det. Han kanske bara är helt. Nollställd. Inför mig.

Det som kommer ut är i alla fall sammantaget inte särskilt trivsamt. Tur att jag fick bulle imorse.

För övrigt får man  alltså betala 83 kronor för en tämligen tarvlig sandyslunch och 89 för en ljuvlig tonfisksushi. Det är en märklig gata. Götgatan.

//

Det här Spotify och jag. Vi är kära. Och ikväll ska jag till Riche och dricka Riesling och imorgon är det helg igen och på lördag ska jag offentliggöra min extremt spretiga spellista (spotify igen) på glöggkalas. Tja, eller glöggkalas och glöggkalas. Vinpimpling innan spyan. Typ. För spyan blir det ju. Det har hänt förr. Jag har slutat låtsas som att jag inte ska dit.

Det var inte jättelängesen som jag aldrig var ute längre än till säg två halv tre. Då var festen slut för mig. Då ville jag hem. Riche, kort gästspel på Berns - sedan hem. Jag bara kikade in på Berns och bara en gång om året dansade jag på borden till fem. Det är vardagsmat nu. Jag är aldrig hemma innan fem. Fast idag kommer jag vara det. Ledighetskommittén får ursäkta. Jag ska jobba imorgon. I minst fem timmar.

//

Jag tror att Götgatan hunnit uppfatta att jag blivit snällare, och blivit snällare tillbaka. Imorse när jag i vanlig ordning gick till Seven Eleven vid halv tio-snåret (ja, jag har börjat droppa in till kontoret vid tio-tiden) för att köpa kaffe fick jag kaffet gratis. Du är ju här jämt - se det som en stammispresent, sa butikschefen. Gratis kaffe alltså. Tack, sa jag lite matt och tänkte att nu är hela helgens tur och lycka förbrukad. När jag ska gå, med dator, två väskor, DN och gratiskaffet, reser sig en äldre dam upp från en av de där barstolarna vid fönstret, ställer ner sin kaffe och går och öppnar dörren åt mig. Jag är fortfarande inte lyrisk över den här plötsliga vänligheten, men jag ler tacksamt och klämmer fram ett tyst "vad snäll du är".

Ute på gatan dröjer det bara ett tiotal meter innan jag stöter ihop med den där skäggiga killen som jag aldrig lyckas lära mig namnet på ens. Vi ses nästan varje dag på Götgatan. Hej säger vi, eller så ler vi en kortis. Vi känner inte varandra, men vi festade en gång på Village när jag som av en ren händelse badade i champagne på ett bord där jag sedermera dansade barfota tills klockan slog fem och jag gick hem och somnade med skorna på ute på min balkong. Hej, säger vi i alla kostymighet på Götgatan sedan dess. Idag stannade han upp och klappade mig på kinden. Hejje, sa han. Va fin du är, jag såg dig från långt där uppe ifrån, sade han och pekade upp mot backen jag kom ifrån. Va, stammade jag. Du är jättefin, fortsatte han. Håret, halsduken, jag vet inte. Ha det så bra ropade han sedan, gav mig en hastig kram och försvann.

Jag har knappt hämtat mig när jag går in i det där nya bageriet som till och med skyltar med sitt bröd i fönstret. Sådant där bröd med nästan bränd skorpa. Som man ser i medeltidsfilmer. Mm, tänker jag, nu blir det fiberrik macka med ost. Och kanske kalkon. Men icke - inga färdigbredda mackor. Åh, sa den äldre damen där inne och lade huvudet på sned som att jag såg ut som något hämtat från Frostmofjällen Vill du ha en bulle istället? Ja, pep ja, varpå damen GAV mig en bulle. Gratis. Det var dessutom den godaste bulle jag någonsin ätit. Massor med saffran i och mjuk och lite varm på insidan.

Så nu har jag liksom inte så mycket att vara olycklig för. Och jag ser fram emot en snäll helg. Utom mot dem som inte förtjänar det.

//

I slutändan. Så är det liksom ingen som kommer till din undsättning. Oavsett vad som händer dig. Du är ensam liksom. Folk har sitt. Till "folks" försvar så finns det ofta inget som "folk" på riktigt kan göra. Men ändå. De har sitt. Jag gör också så. Men om någon bad mig skulle jag göra annorlunda. Nu är det väl svårt att avgöra kanske, hur "folk" skulle göra. man ber ju aldrig om det. Men det är ju för att trötta försök som "finns det något jag kan göra", med en iskyla bakom orden, knappast inbjuder till "hej, kan du släppa allt du har för händer och komma och hålla om mig?". För behovet är också omåttligt och tillbakagivandet obefintligt.

Men vad sorgligt det är. På nåt sätt. Jo, men det är det. Sorgligt.

//

Och jag fortsätter att göra mig populär. Men nu går det onekligen lite bättre. Jag och M har ingått en pakt - inga mera elakheter. Som den där facebookgruppen "Nej till allt dåligt". Jag ska inte vara elak mer mot töntiga män i för hårt åtknutna gympaskor. Inte mot några män. Eller kvinnor, men det är liksom inte det som är mitt huvudsakliga problem. Jag ska bli snäll. Man ska inte förakta hur någon känner eller tillintetgöra det. Man ska inte det. Sådana är reglerna.

Bra regler tycker jag. Ingen julklappsutdelning i år med andra ord. Ja, kanske delar jag ut fina saker. Men inga ångestpaket.

//

Det finns en grej som R brukade säga. Ja, när han var arg alltså. Och ledsen. Tror det var i Vitabergsparken någon gång i somras. Han sade att jag tar hela min ångest och lägger den i knät på folk. Och syftade då på sig själv. Han illustrerade det med att någon lyfter ett paket och lägger det i någons knä. Ett jättejättestort paket. Sådana där paket man drömde om att få på julafton när man var liten. R tog emot paketet och öppnade det. Det var felet ha n gjorde mot sig själv.

Ikväll har den här paketutdelningen nått helt nya höjder. Och det hjälpte precis lika mycket nu, som det brukar göra. Det vill säga inte ett dugg. Men jag vet någon som inte kan sova inatt. Ja, mer än mig alltså.

//