Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Det är helg nu. Nu är det väl ändå helg? Inget klokare, inget rikare och inte mera tillfredsställd är jag efter veckan. Men jag har fler frågor. Men jag struntar i dem nu. Det får vara helg. Det får vara det. v

Vad ska du göra i helgen, frågade J i köket. Tja, sa jag. Du vet. God mat, goda vänner och kallt vin. Bra musik, brunch med hemvändare och virtuella kyssar från amerikaresenärer. Tapas med gamla vänner som man inte sett på länge och jakt på finaste toppen att ha på sig när det blir kväll. Det blir nog helg i år också. Liksom.

//

Det finns inte en nerv i mig som mår dåligt. Jag är oövervinnelig. Det är en överdos av lyckopiller, sol, serotonin och B-vitamin. Jag är inte olycklig i en enda fiber av min kropp. Jo, samma gamla komplex kvarstår. Jag hatar ditten och datten på min kropp och visst skulle jag önska att jag skulle flytta till Paris på fredag. Minst. Jo, jag skulle önska att en skäggig fransman följde med mig och tolkade det svåra språket åt mig och jag önskar verkligen att jag tjänade oändligt mycket pengar så att jag kunde impulshandla varenda lunchrast när jag har tråkigt.

Men olycklig - icke. Jag kan inte komma på en enda sak som tynger mig så mycket att jag är - det minsta olycklig.

Jag bekymrar mig. Förstås. För de mindre bemedlade, de sjuka och dem som glömt hur man gör när man andas. Jag undrar hur orättvist livet lyckats vara mot vissa av oss, och hur orättvist rättvist det varit mot andra. Till synes helt utan förklaring. Jag backar gärna ödmjukt undan för dem som inte känner som jag. Tröstar, finns till. För den där lyckan, och kraften som kommer ur den. Den bor inuti mig. Och den bor där alldeles oavsett om jag tycker jag är för ful, för fattig eller bara otillräcklig. Den sitter på min axel med eller utan skäggig fransman i Paris och den gör mig till en friare människa. En hel person. Och detta alldeles ursprunget ur sig självt.

Jag är makalöst lycklig. För ingenting.

//

Men ni trodde väl inte att jag skulle kunna koncentrera mig MER idag? Idag börjar ju de praktiska förberedelserna. Vad ska jag nu betala i skatt? I vilket jävla land? Hur vill du bo? Vill du ha ny fastighet eller mitt i stan? Vad är viktigt för dig? Tvättmaskin eller diskmaskin? Vad blir lönen nu egentligen? Med nya skatten vad blir lönen? Skatten är viktig här. Jag får ny skatt, ny lägenhet, nya omkostnader, nytt liv. Jag måste ringa så många samtal!

Det kryper i kroppen, jag går till köket en stund tror jag. Tar en kaffe och lite pumpafrön. Eller så ringer jag någon! Frun? Ja! Eller skattemyndigheten för femtioelfte gången. Telia och säger upp min hemtelefon? Eller Bredbandsbolaget?

//

Jag behöver en hemmaman. En som tvättar åt mig, och fyller på kylskåpet så att när jag kommer hem finns det både färsk frukt och mjölk och mackor. Och som ibland gör en omelett till mig på det där stökiga sättet. Med dyr ost i. En som tar hand om mig på kvällen, men ibland är borta. Men han kommer sedan. Senare. Utan att jag vet vart han varit. Han ska vara en närvaro, min tysta tv, min extra filt, min tröst när det blivit för mycket på jobbet (en tidsfråga i det här läget)

Ingen sådan där som Per. Märk väl. Jag avskyr honom. Han har militärfärgade highwaterbyxor och tanktop. Hans favoritmärke på skjortor är Bläck och när jag säger att hus i Enskede är dyra säger han "det gillar vi" för han tror att det impar på mig att han kan köpa dyra saker.

Jag vill ha en bohem. En sådan där som har pengar löst i fickan och som inte definierat något favoritmärke men som ändå alltid ser som utklippt ur. Som något man skulle klippa ur. Jag vill ha någon som är lite trasig, som man inte genast genomskådar och som aldrig ägt en sådan där slasktömmare i plast. Någon som aldrig satt sin fot på Ikea, men ändå lyckas sitta på något när han äter. En sådan som man inte kan tänka sig byter sängkläder men som ändå alltid luktar gott. Ja men överhuvudtaget någon som man har svårt att se göra vardagliga ting. Och som sedan ändå gör det.

Vänta. Vem pratar jag om egentligen?

//

Är man värd en present eller? Nej? Ingen Marniblus på 60 procent? Få se nu - 60 procent på 6589 pengar. Det blir....gratis?

//

Man är inte helt i balans, det är man inte. Men jag är glad. Jag går genom redaktionen och kan inte riktigt hålla mig för skratt. Jag läcker fniss. Och jag kan inte koncentrera mig. Min kropp är ostyrig och mitt hår ser älskat ut. Imorse kom jag till jobbet med tröjan ut och in och på mitt skrivbord ligger tidningar uppslagna med shoppingsidor, långa intervjuer med Barack Obama och bokrecensioner. Inte en enda budgetmall är öppen på remote desktop och användarmanualen har ett alldeles för gammalt senast-uppdaterat-datum.

Det känns som det kändes när man skulle fylla tvåsiffrigt. Som kvällen innan en lång semester som mamma och pappa planerat eller som när tomten bar fram det största paketet till just mig. Som när Peter Erlandssson, hångelkungen, gick fram till just mig när de började spela "when a man loves a women" på Parkens mellanstadiedisco. Det är som att släppa styret när cykeln redan börjat vobbla. Det är metaforiskt som att skrubba den där lägenheten i Örby med klorin under nätterna när jag bara grät. Som den första frukosten vid det där köksbordet som såg helt annorlunda ut i ett burspråk på andra sidan stan. Det är den sista och den första spiken i kistan för vad som kunde varit ett helt annat 2009.

//

Det är klart. Hejdå Stockholm. Hejdå på en stund. Innan jag åker måste jag:

Frysa mitt gymkort

Säga upp alla abonnemang jag inte behöver

Ringa Skatteverket

Köpa ny kostym

Unna mig något fint

Bjuda fina fina tanter på fin fin champagne

Berätta för tanterna som inte vet något än att jag ska flytta

Börja bli van vid att vara ensam v a r e n d a kväll

//

Behöver jag säga att det gick åt skogen med fredagkväll i sängen? Men jag kände mig duktig ändå, det gjorde jag. I säng innan fyra efter att omsorgsfullt tvättat bort sminket med nyinhandlad Chanel och därefter kokat te (!) och ätit två ägg framför en film om irländskor som blev instängde hos nunnor för slyneri. Underbara, underbara lördag i ljuvliga vänners sällskap därefter. Skön brunch på Mocco där jag unnade mig så mycket juice jag orkade bälga i mig (39 kronor munnen, det är lyx det). Därefter snabbrunda på stan där ett par panikprovade Acnetrasor på Åhléns fem i sex satt som ett smäck och fick rädda lördagkvällens klädångest. Att jag till detta kunde slänga på mig Back-kappan lite nonchalant över axlarna gjorde inte saken sämre. Jag kunde dock aldrig riktigt släppa att jag hade den på mig och såg nervös och stissig ut runt folk med potentiella brännmärken i händerna. Det gjorde hela outfiten mindre charmig. Det och det faktum att kappan knappast är gjord för Sverige i januari. Men ah! The joy!

Hur gjorde jag förr när jag jobbade så mycket på helger? Jag har inte TID med det längre. Timmar ska spenderas på så mycket annat. Dock aldrig städning och tvättning längre. Mer hängning. Umgåsning med människor jag fucking älskar. Jag är nykär i alla sådana människor. Ja, nykär. Nykär i hur lycklig jag oftast är. I hur jag kan tillåta mig själv att leva just nu. Att inte längta efter någonting i hela världen när jag äter alldeles för dyr löjrom på Sturehof med bästa K och fnissiga tjejer i sina nya reafynd. Jag har inte tid med något annat då. Än just det. Just då.

Och senare på natten får jag sova i någons knä till Bob Dylan på lägsta volym. En trasig någon vars ångest jag lindrar något genom att somna innan han hunnit röka färdigt cigaretten han just tänt. Tänk att jag plötsligt lindrar ångest. Jag har ingen och kan plötsligt ta på mig andras. Jag kan bära deras tunga överrockar en stund. De får hänga över min stol. Även när jag är hemma ensam

God natt lilla du, säger jag till mig själv när jag släcker lampan. Och när jag vaknar myssnoozar jag med mig själv och min varma säng.

//

Det är som att leva i ett parallellt universum. Att leva med honom. För honom finns vare sig klockan eller imorgon. Han är outtröttlig. Det finns inga rutiner, inget "så brukar jag göra" eller "oftast". Han lever just nu. Det spelar ingen roll vad som hände igår för IDAG älskar han mig. Just nu vill han bara göra precis det som han gör. Och det är alltid fantastiskt.

Jag sugs upp i det där men jag måste tillbaka - till det vanliga universum - det måste inte han. Han har mycket att göra idag. Han måste fixa en ny telefon - lägga in alla nummer han har på skrynkliga lappar i fickan på Kleerups jacka och därefter gå på visning. Såklart. Det fattar jag väl. Därefter ska han otippat nog gå hem och läsa Romain Gary. "I fuckin love him", säger han och berättar varför i ett tvåtimmarstal som han ackompanjerar med franska Wikipedia. Han letar titlar, visar bokomslag och läser högt om skådespelare som gestaltat hans karaktärer. Han tar av sig hatten när han pratar om Prix Goncourt och beskriver passionerat att han älskar Gary för att han är "fucked upp". Det finns bara det; "love" eller "fuck" som i "that crap". Love och dear och fuckin hell, merde och fuckelifuck. Det finns inga gråzoner.

Ett fantastiskt sätt att leva på men fullständigt inkompatibelt med alla former av svenskhet.

//

Jag har inget bra liv idag. Titta ut liksom! Det är på riktigt i n t e kul. Jag vill bara gå hem och dö i tv-soffan. Det är allt jag vill. Jag vill ingenting. Annat.

//

Jag går inte på antidepressiva längre, det vill säga - jag har upphört att vara slätstruken och pendlar igen. Mellan att tycka att det är helt okej att leva och att tycka att det är meningslöst. Det kan ha att göra med min otillfredsställda sällskapssjuka. Den går inte ihop med att jag måste jobba hela tiden. Det gör ju att jag inte orkar träffas så mycket som jag skulle vilja. Jag träffas på facebook istället. Det är jag och sängen och facebook på kvällarna. På fredag också. Jag ska inte gå ut. Jag ska vila. Ha sovmorgon utan att tvinga mig upp klockan två för att inte drabbas av panikångest över att man sover bort allt ljus.

Oddsen för att det blir så är väl i det här läget femti femtio skulle jag säga. Jo, någonstans där. Jag kan tänka mig att umgås med sängen och facebook och Revolutionary Road på fredagskvällen.

Men under tiden skulle jag vilja att någon ringde och väckte mig lite grand. Med en trevlig nyhet om något nylagad, en film jag inte redan sett och lite hederlig onsdagskärlek.

//

Status på Facebook just nu: "Emma är sjukt onöjd". Följande kommentarer har efterföjlt uppdateringen:

A: Som vanligt då...

Dubbel A: Är du någonsin sjukt nöjd?

E: (ironiskt) Det menar du inte...

H: Emma,  du har inget att vara sjukt onöjd för, skärp dig.

I: Jobba för faaaaaaaaaaaaaaan!!!!

H (igen): Intet nytt under solen alltså.

Vaddå, är jag sån? Varje ny dag blir man chockad. Fast man är 27.

//

Lowpoint igår. Hemma från jobbet fast jag ändå jobbade hela dagen. Tänk att alltid jobba hemma, vilken vidrig tanke och idé. Man ska inte klaga för mycket på knasiga kollegor som stör hela tiden, äckliga dagens lunchalternativ och sena kvällar ensam på kontoret. Stockholm är världens ensammaste stad i en etta med kokvrå en grådaskig januaridag.

Sagt och gjort, jag bestämde för att umgås med moster. Och inte bara umgås utan GÅ till umgåset. I snöblandat regn. Jag tog bussen sedan från Skarpnäck där jag satt på en iskall träbänk och läste en blöt aftonbladet som jag försökte rädda och skydda från vinden. Avgång linje 816 om 26 minuter.

Lowpoint som sagt. Lowpoint.

//

Jaha, ska man säga något eller? Nähä, just det. Jag vet ju ingenting om någonting. Just det. Jag glömde den lilla detaljen.

Idag är jag rustad med en sällan skådad surhet som främst ska syfta till att förneka och dementera att gratis boende är en löneförmån.

Samtidigt oroar jag mig ingenting eller väldigt lite för att jag inte haft mens på tre månader. Gravid? Knappast. Prova något av följande alternativ:

Åt helvete för lite sömn

Åt helvete för lite mat

Åt helvete för sena helgnätter

Åt helvete för tidiga vardagsmornar

Nattligt arbete

Oändliga promenader

Eller för all del en kombination av ovan nämnda.

Idag äter jag RIKTIG frukostfralla till frukost och planerar att vara hemma på fredag. Eller åtminstone komma hem i tid. Innan sexsnåret, vilket kanske inte säger så mycket. Fan.

//

Det är som att jag går på antidepressiva. Jag är så slätstruken. När ångest inte är min arvedel. Jag är - tillfreds - med hur livet ser ut. Jag vaknar på morgonen och tänker jaha Emma, det här var ju trevligt - god morgon. När jag går och lägger mig gör jag det bara. God natt då lilla du, säger jag. Sov nu så gott. Jag går omkring hela dagen med bara små, knappt märkbara dalar och toppar. Jag blir lite arg ibland och ibland blir jag lite glad. Ibland blir jag förväntansfull, men oftast så tänker jag att det ordnar sig.

Det är därför jag inte kan träffa J. Längre. Det är alldeles för destruktivt. Och jag är ju inte destruktiv. Han lever idag som att det här var den sista jävla dagen som finns. Han bedövar sig, strävar efter en känsla som alltid är något annat än den han känner just nu. Hans ångest smittar inte. Den lägger sig bara stillsamt tillrätta, som ett melittafilter av moderskänslor, inuti mig. Lägg dig här vännen, och släpp sargen, tänker jag. Sitt här hos mig och lyssna hur mitt hjärta slår.

//

Jag har gjort mer nu i en timme än jag gjort på tre dagar sammanlagt. Och då menar jag inte mer Facebook (som jag också gjort) utan mer på användarmanualen. Nu säger detta tre dagars arbete, som ni förstår, inte särskilt mycket. Men ibland är det också ansträngningen som räknas.

Aj, vad jag biter ihop käkarna när jag skriver... Lägg av!

En kille här på mitt jobb har blivit så oerhört fånig sedan han fick en lite upphöjd position,. Han har numera en portfölj i plast varje dag istället för mobben i näven och nycklarna i fickan. Han blev en gubbe över en natt, tunnhårig och med för stora kostymbyxor från Dressman. Själv har man chanserat rejält och har idag urtvättade svarta brallor (eller nja, de är försvisso nya, men inte så heta liksom) och stortröjan från Acne som jag numera bor i. Under det Rules By Mary (blä) i tvättat sidan. Och så Carin Wester-halsduk och ny Acne-kappa (trösten) och kängor från Mathilde (för dyra med tanke på hur de ser ut nu). Till det Whyred-väska (som jag vill spy på nu för jag är så trött på den) och rejäla tumvantar. Jag sprotar allt det där risiga tillsammans med ögon som hänger lite lätt. Imorgon eftermiddag ska jag gå hem och lägga gurkskivor. Innan Listen to your heart på vassa. De spelar jämnt den där - mixad och remixad och mixad och i original och remixad igen. Ibland bara den där första pianoslingan i trekvart. Och vi accepterar. För sedan kommer Fleetwood Macs Everywhere. Och K samplar. Varje gång.

Längtar tills ikväll.

//

När man är så här frisk och glad. Då har man mer till övers för andra. Jag har aldrig oroat mig så mycket för människor som nu. Jag är dessutom mycket trevligare. Jag kan bry mig och ge goda råd utan att känna någonting annat. Än medkänsla. Det är nytt för mig. Jag lägger huvudet på sned. Och bryr mig. Jag erbjuder den lilla tröst jag kan ge och jag piggar tydligen upp människor. Istället för att dra ner dem i mitt eget träsk. Ett sådant där dike som finns längs varenda vägren i hela landet. Där snön och väggucket blit en svart sörja av elände. En sådan där vägren som man tror man ska hitta styckade lik i. När det är mörkt. Vet ni?

Jag vet ingen sådan vägren nu. Jag tröstar med tankelekar om varma, mjuka, runda och ljusa saker. Kuddar, härliga kvinnor och skratt och ljumma försommarnätter. Jag älskar försommarnätter. Jag längtar dit jag också.

Användarmanualen undrar ni nu och nickar uppmanande med huvudet åt mitt håll. Jaja, jag SKA.

//

Mitt usla humör är på uppåtgående. Det vill säga - det blir bara värre. Det enda som gör mig lugn är fina, fina vänner och struntprat med högst desamma. Lite vin på kvällen och vetskapen om att sovmorgon är det som gäller nästkommande dag. Det som gäller är således helger. Vardagar är hopplösa och jag är ett vrak. Det g å r inte sova. Jag somnar runt tretiden bara för att vakna igen runt halv fyra. När tidningen kommer är det dags igen och därefter är det bara mjuksömn kvar tills klockan börjar ringa och den långa snoozen börjar. Den pågår i cirka tre timmar och jag ramlar in till jobbet först vid 11-snåret. Därefter går jag hem sju. Går till gymet och så börjar det om. Inte konstigt att jag är på dåligt humör. Och det är bara början. 11-19 minus lunch är en arbetstid jag kan glömma framöver. Prova 7-24. Varje dag i veckan. Jag vet det. Jag är åtminstone förberedd den här gången. Det är jag. Sist höll jag på att sätta kaffet i vrångstrupen och snubblade på målsnöret någonstans runt månad 12. Med en ångestnivå som en livstidsdömd. Med ett slagfält bakom mig med stupade i oändligt antal. Där var K som vi tvingade att sluta fast hon var ensamstående med ett barn, och E som egentligen inte alls var redo och gå vidare. Och D som liksom definierat hela oss. Som anställt oss allihop. Och så R då. Han fick värsta smällen. Han fick ångestpaketet. Han fick mig.

Vem ska få det nu? Fransmannen är oantastlig för sådana dumheter. M är för korkad. Jag behöver en påläggskalv. En samvetsrenare. Och näääär ska någon klia mig i håret tills jag somnar? Tjänsten är utlyst. Det kan vara vem som helst. Som är varm, har varma, rena händer och som vill värma mig. Dra mig intill sig när det blåser kallt genom balkongdörren. Jag ställer inga som helst krav på utseende, övrig kompetens eller ambitionsnivå i livet. Jag tar dock referenser och personen måste lukta som en daggvåt sommaräng i början av juni. Strängt av björklöv som just slagit ut, mjukt av prästkragar och sött av svartrot och ängssyra. Kliapan behöver inte ha mycket pengar, denne behöver inte följa med till pladdriga och kvinnodominerade middagar i Ä-huset och denne behöver inte stå ut med oss tanter på Sturehof under oändliga helgtimmar. Kliapan behöver bara sörja för.

Att Emma får sova.

//

Jaha, ni trodde att jag sov nu? Nejnej. Jag är vaken. Jag har ångest för användarmanualen, som jag alls inte kan koncentrera mig på att skriva och som jag i ett svagt ögonblick sagt redan är färdig. Den ska alltså vara klar OCH översatt innan måndag morgon när den rullas ut i Norden. Redo att användas.

Jag tänker på andra saker också. Back-kappan. Hur snygg blir den egentligen till shorts?  Ganska? Eller kommer den se vintrig ut? Som en kaftan? Ska jag köpa den? Eller den korta Whyredjackan? I svart? Eller beige? Jo, jag är nog i en livskris.

Jag behöver ömhet annars tar kläder över mitt liv, säger K. Exakt så.

Och min sömn. Var är John Blund? Herr Liljonkvast? Hoho?

//

Jo, men det här är en föraning. Jobb till 00.28, med M på Facebook i ett annat fönster. Puss är varannan mening. Jag är tolv typ. Som får pusslappar. Men ingen riktig puss. Ingen bredvid mig när sömnlösheten sätter in precis lagom till Två och en halv män börjar på TV3. Inte för att man egentligen sover, det gör man inte. Inte sedan O: s slappa kropp låg bredvid mig. Och törstade efter kärlek fast jag bara var sur. Missförstå mig inte, jag saknar inte honom. Jag älskar att han är lycklig. Jag unnar aldrig någon det. På det sättet. Utom honom. Jag älskar att någon vill älska honom tillbaka. Han förtjänar det.

Men såhär kommer det vara. I min fina studio mitt i city. Den som hellre ska vara modern än bohemisk. Hellre vräkig än mysig. Där kommer jag sitta. På kvällarna. Och prata med meningslösa bekantskaper om vad som händer på fredag om planet är i tid. Jag kommer tvinga någon att längta efter mig. Och inbilla mig att jag längtar tillbaka. Jag gjorde så med Björn. Och med R. Jag har svart bälte i det där.

Jag borde verkligen inte bo ensam. Jag är inte gjord för det. Vad sägs då om ensam i en ny stad? Vi pratar heeeeeeeelt ensam. Hatad och ensam. Herregud. Väskan jag ska köpa better be good..

//

När J kommer in i min lägenhet smyger han in. Jag hör honom knappt i hissen, han stänger försiktigt grinden och tassar över till min dörr utan att tända i den mörka trappuppgången. Därefter knackar han försiktigt innan han öppnar själv. I hallen tar han tyst av sig skorna - och strumporna - utan att väcka mig. Men jag hör honom. Han tassar barfota fram till balkongen och sätter sig i den gistna korgstolen för att röka. Han letar efter tändaren på bordet men hittar bara tändstickor som han också tänder ljusstaken med. Han röker tyst i mitt fönster. När han är klar går han på toaletten, han klär av sig ljudlöst och lägger kläderna på stolen. Först därefter blir jag väckt, men bara nästan. "Hello love", viskar han. "Please sleep". Han luktar inte rök, han luktar ingenting. Han har kalla händer som han värmer under kudden innan han drar mig intill sig. Och somnar ljudlöst.

Mackan är något heeeeeeeelt annat. Mackan kommer hem på efterfest och klampar in med ormskinnsboots och skinnjacka med fransar. Han tar inte av sig skorna, bara skjortan och känner sig som Tommy Lee efter en spelning. Han sätter sig vid datorn, röker inomhus och dricker gammalt vin ur en öppnad flaska av det finaste tyska Riesling som systemet kunde uppbåda. Halvljummet. Han spelar för högt och konstruerar en spellista som han döper till "mack". Mäck, som han uttalar det. Määäääääck. Han sitter där länge. Slänger en blick åt mitt håll ibland och gör något slags "grrr"-ljud och så biter han i luften efter mig. Släpp ner håret säger han. Och rufsa till det. Ta en cigg, bjuder han uppmanande. Fortsätter sedan spela. Frågar efter sprit och dricker således direkt ur flaskan ur en melonvodka som legat i mitt kylskåp i två år. Rysk melonvodka.

Det spelar ingen roll. Snart är jag over and out. I den här staden.

//

Morgonen i timestamps:

09.30: Vaknar av telefonen. Fa-an. Missat två möten, varav ett frukostmöte. Buhu...

10.00: Går upp. Smart.

10.30: Går till Globen och köper strumpor för alla var smutsiga.

10:45: Bokar klipptid på Maria Nila.

11.00: Väntar på tunnelbanan med kaffe.

11.30: Ringer på dörren på jobbet eftersom jag glömt passerkortet - igen..

12:00: Bloggat, kollat fejset och ska skriva användarmanual.

Eh.....

//

Ni förstår väl att när jag tänker på det här så tänker jag att det inte kommer bli så. Något skit kommer att skita sig. Jag kommer få nackdelarna men ingen av fördelarna med det här. Bära hundhuvudet men inte titeln. Få skiten men inte skörda frukten. Men så tänker jag bara för att hålla emot. För om det här är sant - då var jag åtminstone inte en amöba i mitt förra liv. Jag var moder Theresa. Jaja, lite överdrivet - men glad. Ja, det är jag. Förväntansfull - absolut. Och glad. Glad, glad, glad.

Borde inte vi jobba, frågar R, när vi pratat skit i mer än två timmar. Neeeej, säger jag. Jag har slutat. Jag väntar på bättre tider. Och av någon outgrundlig anledning kan jag inte överhuvudtaget koncentrera mig. Det är som förgjort. Jag är f ö r glad. Jag mår f ö r bra.

Ångest kom tillbaka! Jag är mycket snyggare med ångest. Vågen har till exempel redan rusat ett och ett halv kilo. Av pur glädje. Fan. Aldrig får man vara riktigt nöjd.

//

Jag kan fortfarande inte förstå det här. Varje gång någon säger det högt hoppar jag till. Och tänker på den där kostymen från Hugo Boss. Typ bara det. Med tunga, tunga klackar till som K påpekade. Vi pratar mycket om det. Och om väskor. Klockor och fler väskor. Dyra väskor. Onödiga väskor som den quiltade från Luella som bara står där på NK. Och ser blå och quiltad och onödig ut. Och kostar 50 procent mindre än förra veckan. Den tänker jag på. Och på resan. Hur mitt liv ser ut om sex månader, om ett år, om två. Vad gör jag då? Ska jag våga skriva på kontraktet som säger ett år? Två år? Ska jag göra det? Vad händer då? Sedan?

Iiiiiiiiii! Vill jag skrika. Och jag skrattar hela tiden. Och så gråter jag lite och sedan stillar sig alltihopa och så går jag och tränar, köper mjölk eller något annat vanligt. Och så är jag bara vanlig. Och känner ingenting. Och sen vill jag dö igen. Och så springer livet genom kroppen och det svindlar liksom för ögonen. Ja, det kanske verkar fånigt för något så banalt - men jag kan inte låta bli att tycka att det är fantastiskt. Ändå. På något sätt.

Ibland.

//

Vad duktig jag är! Som kunde säga så! Och till honom! Av alla människor. Skulle jag aldrig erkänt för något år sedan. Skulle aldrig drömma om att säga så. Och jag är ju inte ens säker på min sak. Men det spelar ingen roll. Jag svarar snällt och normalt på följdfrågor och känner just ingenting. I hjärtetrakten.

Jaha - han kanske då?

Fan, jag måste lägga av. Jag är inte så rent lite sjuk. Fast frisk ändå på något sätt.

//                                         

S å dåligt humör. Är jag på. J ringde på vägen till jobbet. I skanstull och pratade siffror. Inte min favoritstart på måndagsmorgonen. Dessutom blåste det så jag såg ut som en gris i håret och så mötte jag M och jag vill inte alls småprata på morgonen med en stressad vd i örat. När jag kom fram var jag hur svettig som helst och fick rusa in på viktigt telefonmöte som jag naturligtvis glömt bort. Utan kaffe.

Därefter ägnades förmiddagen åt att bli utskälld av R. "Du är ett cp" är ett mantra han tenderar att använda mot mig. Det gjorde inte den här dagen i dugg rikare. Han har lugnat sig lite nu dock. Och jag tar emot det som en sann hycklare. Inte heller det gjorde den här dagen ett dugg rikare.

Nej, när får man besked om sin nya lön och ett glas vin?

//

Blåsutvägen kvart över sex imorse:

(Telefonen ringer)

E: Hallå....

J: Allo Emma.

E: Hello

J: Did you try to call me?

E: No...

J: When you left Spy Bar?

E: No...

J: Why?

E: ...eh...I don't know. I did'nt. I'm asleep.

J: Oh, sorry love. Have a good night, love.

D: kejnvjebncne bcewncwencjwdcnjecnjencv (på franska)

J: No.

E: Va?

J: Go to sleep love.

Han är ingen storfräsare, direkt. Mer som Peter Olsson som frågade chans på mig varje dag i hela mellanstadiet (och en gång i åttan). Jag sa nej. Alla gånger.

//

vad jag bryr mig om nu är att höra dig
andas
veta att du är nära
förlåt nu slutar jag

vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

säg nånting
säg nånting

vad jag bryr mig om är att du kallar på mig
även om jag inte kommer tillbaks till dig

//

Nej, men jag är inte så glad idag. Som man skulle kunna tro. Jag är rädd eftersom det är så oåterkalleligt. Jag måste. Alldeles oavsett. Det är menat för mig, ingen annan. Det är ingen annans tjänst - den är min. Sparad för mig. Det har beslutats i styrelserum under julhelgen. Jag är bara en bricka i spelet. Det är dags att köpa tröst således - spa, ny klocka (yes) och YSL muse. All tröst kostar pengar. Vem ska annars trösta mig? Vad ska trösta mig? Vem och vad ska få mig att tycka att det är värt det? Om inte dyra, dyra presenter till mig själv...

Vi kommer och hälsar på, säger mamma och brorsan (med Kenta muttrandes i bakgrunden). Bra, ni kan hämta nyckeln på Arlanda. Jag kommer inte vara där.

Det är väl synd att du inte är så positiv, säger M. Nej, det är jag inte. Ge mig en vecka på Bahamas först. Ge mig försäkringar. Ge mig outsinliga "det kommer bli bra", "det ordnar sig" och "du fixar det här".

Eller så är det liksom inte så farligt. Spy bar klarar sig (definitivt). Och Filippa K-butiken på Götgatan går kanske inte i konkurs utan mig (men nästan). Fina, fina tanterna står i givakt när jag kommer hem och Ä-huset - ja det verkar inte som att det ska gå så långt. Trots allt. Det finns ju telefoner och när de dör finns ju Skype.

Fan Emma - var GLAD nu. Glad. Fira dig!

Ikväll bjuds det på paradrätt i Blåsut. Lite lagom kallt vin och spellista under tillverkning. Därefter Robinhora på vassa. I ny kappa från A. Tröst stavas så denna vecka, denna rea. A c n e.

//

Jag är oförskämt glad. Oförskämt! Igår gick jag omkring alldeles darrig och virrig på NK, men kunde just inte koncentrera mig på något! Gick till Acnebutiken och fick så äntligen kappan inslagen av den där "Acnekillen" (han kanske?) och dröjde mig sedan kvar hos Jenny med sugröret till en "Go Nuts" så länge i munnen att det nästan förintades. Jag har sällan varit så lappsjuk! Jag ville ringa någon, sätta mig på en skum bar och prata om det timme ut och timme in. Vända ut och in på det och somligen bara mysa med vetskapen. I dessa bistra finanstider och allt. Ibland drömma om allt som jag kan köpa till mig, ibland förfasa mig över hur mycket tröst jag kommer vilja ha. Hur mycket jag kommer bli tvungen att bedöva mig. Diskutera hur man ska hantera all den förlorade tiden, vad jag ska göra med min lägenhet (ingenting) och hur kommer det egentligen bli - d ä r.  Vad ska jag göra på kvällarna, hur ska jag ta mig hem? Och hur kommer mörkret te sig när jag är ensam? Jag var ensam i Tallinn i fyra dagar i höstas och skickade då 286 sms till O. FAST jag jobbade. J undrade hur fan jag hann det. Ensamheten, sa jag. Jag hävdade ensamhet. Ensamhetsångest, ömhetslängtan och ett nästan outsinligt behov av att någon längtar efter mig. Det vill man. Man vill att någon ska sitta hemma och längta tills jag kommer hem (fredag).

Ikväll diskuterar vi detta. I den där broderade soffan på Kungsholmen. Vi vänder ut och in på begreppen. Över en flaska libanesiskt vin.

//

Han försitter liksom inte en chans att gå lite för nära, säga något till bara mig och dra ett internskämt när andra hör. Samhörigheten i eventuella intressen som kan tänkas vara gemensamma påpekar han helst i lunchrummet. Som att han, liksom jag, är sömnlös varenda fullmåne. Som den där filmen, som han också såg på nyårsdagen, och som är fantastiskt bra om man bara anstränger sig och så ursprunget. Hur var det i jul? Visst var det härligt med all snö?

Och jag tänker förstås - jo, men visst - jag kan ta honom. Även han kan bli min. För så tänker jag nu för tiden. Om everything male that moves tänker jag så. Men han kanske. Jag provar mig fram liksom. Gammal, ung, rik, fattig, fransk, finsk, finnig, slät, hungrig, kåt, torr, lång, kort, stekare, bohem...

Han kanske?

//

Idag måste ju då vara dagen då alla nyårslöften liksom börjar hållas. Gick sådär eftersom jag var tvungen att åka kommunalt till jobbet imorse. Jag hann inget annat och väskan vägde ett ton och jag var skitsen för jag spelade hänggubbe på fejset med M till klockan två inatt. Och det kunde jag kanske struntat i, men det var härligt och också det en del av nyårslöftet som går ut på att hellre leva just nu. Än att...

...inte göra det.

Idag blir det dock inget mera bloggande, inget facebookande och inget slöshoppande på Filippa K på lunchen. Det blir inga utsvävningar till fåtöljen när eftermiddagen börjar kännas lång och det blir inga halvtimmeslånga samtal med My om ditten och datten. Jag måste nämligen j o b b a.

Januaribonus here I come.

Jag behöver bonus. Jag har nämligen inga andra tankar - än kappor. Skor, en väska och den där klockan som alldeles säkert snart, snart är min. Inga andra.

Det är härligt.

Xxxx

//

Det är ju bättre än förr. Det är det ju. Söndagarna. Så har jag också vant mig vid att "ses" inte är tacomys hos föräldrar, en film inomhus när det är snöstorm ute och osminkad nakenhet över en skål med karameller. Att "ses" är något helt annat. Inte nödvändigtvis sämre. Bara fundamentalt annorlunda. Annorlunda är också väldigt, väldigt bra. Just nu.

Jag längtar inte efter det där andra. Min lägenhet är inte gjord för det längre. Jag förknippar det med O. Hans mac-miljö där jag kunde välja och vraka och sedan ändå somna med sevvanlatte i knät. När han ömt lade en filt runt mig utan att en endaste gång reflektera över det faktum att jag aldrig, med en aldrig så liten rörelse, återgäldade ömheten. Någon gång, när vi sov, råkade kanske min arm i en sömnig rörelse falla över hans skuldra. Det uppfattade han alltid som kärlek. Mumlade mitt namn och smekte därefter mitt hår tills jag hann både vakna och somna om igen.

Det är som sagt. Annorlunda. Nu

H var med igår. På spy. Förstår inte hur hon står ut. Hur någon gör det. Vi gör ingenting. Vi står där. Exponerar fejset i speglarna. Avböjer otaliga frierier från desperata som inte vill avsluta kvällen i det där rummet. Som vill mera! Längtar efter något mera! Som vill låtsas om att det vore kärlek. En stund. Vi står där. Beställer en öl till. Tittar på svinet, och grisen. Och där är HAN och vad SKÖNT att HAN inte är här och vem är HAN egentligen. Yta, yta.

Det har jag råd med. 2009 har jag råd med det.

//

Ibland är det okej. Att åka till Paname fast det enda rimliga vore att åka hem. Man vill det. Man tar taxi till andra sidan stan för att varva ner. Dricka något långsamt, äta en smörgås och skratta tyst åt vansinniga historier på bruten engelska. Man vill det och man vill aldrig att det ska bli dag. Först i gryningen ringer man en taxi, kysser vänligt de skäggiga männen och beder dem farväl med franska avskedsfraser. Bon nuit mon cherie och så sådana som jag inte förstår. Ibland vill man bli uppvaktad sådär chevalereskt som J gör på fullaste allvar. Som att jag aldrig får öppna en dörr, min plånbok eller korken på flaska själv.

Men åter andra gånger.

Vill man bara.

Åka hem.

Åka hem, och sova, när man träffat fina, fina vännerna färdigt. Åka hem och krypa upp i någons armar. Som är varm och som vill hålla om mig hela natten. Men bara hålla mig. Och klappa mig i håret. Ibland vill man inte invänta gryningen vaken. Ibland vill man gå och lägga sig när det fortfarande är samma dag som när man gick upp. Eller åtminstone nästan.

Ikväll konfererar bästa människorna på Ljunggrens. Årets första årsmöte. I skumt ljus, och med lite, lite huvudvärk, inväntar vi gryningen där.

//

09.40: Ankomst till kontoret med latte. Hiskeligt sen.
09:40-10.10: Frukost och struntprat i köket. God fortsättning, gott nytt, hur mår du, du ser trött ut...

10.10-11.20: Möte med ekonomichef samt assistent.

11.20-11.30: Facebook.

11.30-13.00: Lunch och utflykt till Village för upphämtning av T: s mobil. Försöket misslyckades och soppan på Sandys smakade sås.

13:00-14:32: Facebook.

15.00: Planerad hemgång.

//

"Ha"

"Vi sover. Jag måste ut till älta också och hämta alla mina grejer. Middag ikväll?"

"Ja, han är här. Men snart! Jag vill ses och hänga!"

"You are boring! Where are you? Emma åker hem nu"

"Eriksson? Vad händer?"

"I hammarby. Blir det nordic?"

"No such luck"

"Nu är jag sjukt rastlös, vart är du?"

"Mäh!"

"Fel knapp. Sjukt hög musik. Sms"

"Of course dear"

"Gah! Jag är rastlös! Vart är du?"

"Gott nytt år önskar Emma och Tia"

"Grått nytt"

"What?"

"Va är adressen dit?"

"Säg till när vi kan komma"

"Men jag då? Kommer jag älska killarna? Hur långt har ni kommit med middagen?"

"Åh! Säkert är du ursnygg! Kram"

"Jag har inte fått fram någon adress. Men jag messar den när jag är där!"

"Men åh! Typiskt er värmlänningar! Hälsa mamma och pappa"

"Det ska bli så roligt att du följer med. Barö..."

"Ja fint! Men ta stövletterna!"

"Eller stövletter? Jacka?"

"Ja! Den har jag sett! Skitbra! Vad har du till?"

"Gott nytt år Åsa! Drick mycket skumpa ikväll!"

"Nej men grått nytt hår fru larsson. Hoppas du mår bra och gör nåt kul ikväll!"

"Gott nytt år bästa Fia!"

"Nu har väl flunsan i allsindar gett med sig? Grått nytt hår även! Drick mycket skumpa!"

"Hej Ylva. Observera att detta inte är ett mass-sms utan en önskan om lycka och välgång 2009. Puss och kram och hoppas vi ses snart!"

Stackars räkan! Hoppas vi ses senare! Kram"

"Nej. En jätteliten hund har hon. En strävhårig sak som brukar vara helt lugn även för allergiker. Stackars dig!"

"Ok"

"Ok. Jag kommer till dig?"

"Fan va man kommer frysa! Jag fryser nu! Ja, om du inte kan tidigare, jag skulle vilja slöa i Älta lite..."

"Du sover va?"

"Well call me... (Julien)"

"Det är fest på 1900 imorgon också som vi kan komma till. Det är ju bra!"

"Mm, fan, det blir inga. Det är bara en kväll. Jag får ju cn-skorna sen. Franskan vill ses ikväll..."

"Du, när är testversionen uppe?"

"Kanske. My friends will be there."

"Mm, men de är sjukt lika de jag har. Är de fina bara för att de är finare än guldet eller är de fina?"

"Ha"

"Yes. And you too?"

"Hej brorsan. Funkar det bra att lägga på? Jag shoppar med min kusin. Ringer ikväll!"

"Panta din själ! Krya på dig! Kram"