Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Dåliga utsikter för sömn idag. Jag kanske är utvilad? Men mest vill jag inte sova ensam. Jag behöver kroppen. Den har nämligen börjat hjälpa. På riktigt. Kroppen. Det måste inte vara kärlek för att kroppen ska hjälpa. Det kan vara en människa. Bara.

Du luktar människa , sa J. Och jag vet vad han menar. Det räcker så.

Imorgon ska jag fråga varför vi är osams. För jag vet inte. Det är jobbigt bara. Som en vagel ungefär. Det är jobbigt för att det borde vara jobbigt. För att det ska det. Mer vet jag inte. Det är kanske därför som jag inte sagt något på ett och ett halvt dygn nu. Till någon egentligen. Jag har messat lite sparsamt, kastat ur mig några stavelser på msn och kommenterat någon grej på facebook.

I övrigt har jag varit tyst.

//

Jag har haft världens konstigaste kväll. Jag bara sitter här. I träningskläder och jacka. Rakt upp och ner. Två telefoner ringer varsin gång och datorn blippar och blinkar ooavbrutet. Jag har inte kommit längre alltså. Sedan sju.

Fortfarande inget spår av att trivas hemma alltså. Eller ensam.

För den delen.

//

Ensam. Det kan inte hjälpas att det är det som ekar i huvudet. Att det är det jag kommer att tänka på allra först, när jag vaknar. Och jag vill inte gå upp bara för det. Efter en stund av snoozande (där jag slutat sova, utan mest ligger) kommer jag dock på att om jag ligger kvar blir det ju ändå ensammare. Då får jag stirra på lägenhetens fyra väggar hela dagen. Ensam. Umgås med mig själv i ett halvt dygn. Då föredrar jag att avvärja hot från ilskna säljare, parera assistentrollen med bortavarande vd och prata vardagligt strunt med kollegor, seven elevens butikschef och den där jeansansvarige på weekdays. Jag uppehåller mig hellre runt dessa kvarter, sitter bredvid någon på jobbet en söndagskväll - än att gå hem. Förr gick jag alltid hem. Jag LÄNGTADE hem. Jag gick hem en fredagkväll och såg fram emot någon film på tv, någon middag jag fått för mig att laga och att sträcka ut mig i min egen säng innan framdukning av min egna frukost. Jag gjorde det. Men det är längesedan nu.  Jag var således vuxnare när jag var 21, än nu.

Det känns ju kanon. Verkligen. Jag ser fram emot 40-årsåldern.

//

Vädret är inte precis någon höjdare... tack mig själv för att jag inte ska ut och flyga idag utan först imorgon. För vinden ska visst avta innan dess. Och det ska sluta snöa och bli varmare. Det här vädret är helt orimligt. Jag längtar inte tills ikväll.

e

Alltid när jag är ensam länge. Det vill säga länge som i att komma hem när affärerna stänger en söndag. Komma hem när man redan ätit middag och plockat undan det värsta och man helt enkelt är hemma och umgås med sig själv i nästan en arbetsdag innan man går och lägger sig. Från fem typ. Till tolv på natten. Då i alla fall - så tror jag alltid att det ska hända något spektakulärt. Sådant jag inbillar mig händer här hemma när jag inte är här. Att det ringer i telefonerna, att det knackar på dörren. Att någon söker mig - hänger saker på dörren, lägger handskrivna brev i mitt brevinkast.

Ssssccch, nu stannade hissen på min våning...

//

Jag är inte gjord för det här. Jag är inte det. Ensamhet när det är snöstorm. "Hur ska du egentligen klara dig alldeles solokvist", säger S när hon får höra att O slutat svara i telefon. För S tror inte på något annat än M efter att hon en gång på Eriks, över alldeles för många trehundrakronorsglasvin, hörde mig berätta om hur vi träffades - efter att vi faktiskt gjort slut. "Det där är inte över", sa hon då. Fast hon vet ju inte det.

Jag tänker inte alls så mycket på honom som det kan verka. Men någonstans måste det ju ut. Det han betydde för mig. Och det är alldeles oavsett vad jag betytt för honom. Det är således inte honom jag måste komma över. Det är mig själv.

Och visst vet jag att han kan läsa det här om han vill. Det kanske är så verkstan jobbar. Verkstan där jag är inlagd för reparation. Den här söndagskvällen i november gör verkstan dock ett uselt jobb.

Men tanterna. Tanterna hjälper. Ibland genom att inte prata. Ibland genom att sätta ord och skratt på det. Att vi jobbar för att bekräfta oss nu. Vi som inte har någon att gå hem till när stormen drar in över Östersjön.

//

I know it's over
And it never really began
But in my heart it was so real
And you even spoke to me, and said :
"If you're so funny
Then why are you on your own tonight ?
And if you're so clever
Then why are you on your own tonight ?
If you're so very entertaining
Then why are you on your own tonight ?
If you're so very good-looking
Why do you sleep alone tonight ?
I know ...
'Cause tonight is just like any other night
That's why you're on your own tonight


//

Familjen. Jag ser dem i rulltrappan. Och de mig. Hela klanen. Mamman och pappan och nyförlovade brorsan med tillhörande ringprydd fästmö. Och det är hej och hej igen och sitter ni alltid här och vad trevligt och vad ska ni göra ikväll. Och de tar in vin och slår sig ner som den mest självklara sak i världen. Och vi pratar och skrattar och har trevligt och U råkar säga att B ser så ung ut och kommer på sig själv med att måsta säga att M också gör det och mamma har druckit för mycket vin på tåget och pratar lite för högt så vi skrattar åt det. Och mamma frågar (i enlighet med familjen som aldrig har rosa elefanter i sin farstu) "men var är M". Och familjen förklarar och säger att de aldrig ser honom nu för tiden. Och jag säger ingenting utan går och köper vin istället. Jag trivs bättre med den rosa elefanten. Den som gör att vi uppdaterar varandra med allt möjligt. Hur London/Mallis var, vem det är som står på tur att gifta sig och Mats nya köksfläkt som ska sättas upp. Men aldrig något annat. Jag frågar inte, de berättar inte.

Ändå känns den här gemenskapen så naturlig. Det var väl en väldigt fin familj, säger U. Och vill prata om hur irreparabelt det eventuellt är mellan mig och M. Och mamma försvarar mig på något märkligt sätt. Genom att säga att "det var nog lika bra", fast jag kan ju "försvara" mig själv om det skulle vara nödvändigt. Men jag gör inte det. Jag köper mer vin. Under tiden som familjen, men allra mest den rosa elefanten, sitter på min axel. Hela helgen. Jag drömde sedan om den, och inbillade mig att jag såg honom i vimlet. På de mest osannolika ställen. Bakom reahyllan på Rizzo i Sergelgången, på parfymeriet på NK med en tvåmetersbrunett i lackstövlar, i baren på Grill med en disktrasa i högsta hugg.

När familjen ska gå skojar de om samma plats nästa år - då ses vi igen och tar ett glas vin (andra året i rad nu). Och vi ses ju, Emma, säger mamman.

Ja, vi ses ju.

//

NÅGONTING kan han väl säga. Något litet "är du sjuk gumman?". Bara något enkelt, halvhjärtat? När jag frågar efter trevliga restauranger på söder - skicka inte fyra hemsidor då, utan ett ord. Ett puss? Ett hejje istället för hej. En :-)? Men nej. Det är istid. På flera fronter. Det är istid där S/S Emma farit fram. Där Emma post Michael farit fram. Ja, ångvälten alltså.

//

Sen jag började på ***** har min inkorgs förstasida aldrig varit tom. Nu är den det. Det är förmodligen en högst tillfällig frist, men nu är den tom. Det är helt blankt. Som i huvudet. Vadd har jag där bara, men nästan inga tankar. Snor, lite blod hoppas jag, svullna halsmandlar och lite brosk. Ett skallben, torr mascara som fnöskar sig och ett ton hår. På utväxt. Med utväxt. Men inga tankar.

//

Det blev definitivt hejdå. Och det gör ingenting. Det är lite trist bara. Lite kallt i min säng. Men förstås lika bra. Såklart det. Nu kan jag ju återgå till mitt vanliga liv. Läsa på kvällarna istället för tv, träna, gå på stan sent när NK nästan stängt, städa min lägenhet eller strunta i det och ha ett normalt antal handdukar att tvätta på söndagskvällarna. Om det inte blivit som det blivit hade han ju börjat kräva saker av mig nu. Han sa det igår! Kom och titta på mig när jag spelar, kom hem till mig ikväll och så "gubbkvällarna". Det orkar jag verkligen inte.

Synd att jag inte kan ha lite mer ångest. Jag blir så smal när jag har ångest. Som en liten tarm bara.

Nu har jag bara lite, lite ångest. Lite ensamångest och den äter jag oftast bort. Lussebullar, oljeindränkt thaimat till lunch varenda dag och tonvis av smörgåsar.

//

Nej, jag skulle aldrig bo där permanent, men jag skulle förmodligen dött utan den där hunden, det där huset med sina välbekanta ljud och suckar och de där människorna. Inget är privat där, inget får vara hemligt. På gott och ont förstås. På gott och ont.

Jag gick runt sjön på grådaskiga söndagen. Nästan melankolisk kring det där brunsvarta vattnet som såg så förtjusande kallt ut. Sanden var klibbig och smutsig och så regnet. Från sidan in genom halsduken och mössan och luvan och in i nacken där håret fortfarande var fuktigt. Där lade sig regnet till rätta som en kall hand. Upp genom öde camping gick jag. Där husvagnar stod uppställda under hängbjörkar sist jag var där. Där Alfred skrikande stänkte vatten på mamma i vattenbrynet.

Det är nya tider nu. Inte nödvändigtvis sämre. Bara nya.

Det har hänt något nämligen. Han orkar inte längre. Han vill inte. Och plötsligt förstår jag det. Jag ser i bakhuvudet min egen undflyende kropp, mina orörliga händer och de där fruktansvärda utbrotten. Jag förstår honom. Men jag VILL inte att han ska gå. Nu. Jag vill inte det. Det är en befrielse och en seger alldeles oavsett om han faktiskt ger sig av efter ikväll. Eller inte. Att jag känner något.

Vi skrattade idag åt farvälrestauranger. Jag har många här på söder. Vi har Pet Sounds, Koh Pang Gang och Il Tempo. Ingen av dem kan jag gå till. Il Tempo är helt uteslutet. Jag får hitta ny. En ful en gul kanske. Så förbannat långt att gå bara, men lättare att slippa gå dit igenom om det nu skulle bli. Hejdå.

//

Det genomsyrar tydligen hela min person. Det där. "Hoppas jag hjälp dig lite i alla fall". Säger O. "Du kommer aldrig över det där", säger någon annan. Jag vill det nu. Låt mig bli vanlig, snälla. Låt mig bli som någon jag faktiskt kan känna igen mig själv i. Det HÄR är ju inte jag. Med jordskredsångest. Det ÄR inte jag.

//

Vädret. Det är helt oförsonligt. 4 grader och regn från sidan. Jag kastar av mig jackan idag och lägger mig på golvet när jag kommer hem. Jag har liksom regnat sönder. Jag lika gärna ligga här på golvet. För jag är så trött. Så trött på mörkret och på min ensamma lägenhet och på jobbet och på att alltid känna mig så genuint olycklig utan anledning. Och ensam. Också det utan anledning. Och jag vägrar tro att det ska ha det minsta med honom att göra. För jag har aldrig någonsin känt mig så ensam som under höstarna med honom. Hejdå gumman, jag ringer dig på tisdag och en puss i pannan på fredagen räcker liksom inte. Det är inte tillnärmelsevis tillräckligt när det regnar från sidan. Man måste ringa jouren sådana dagar.

Jag var alltid hans jour. Som han aldrig vare sig använde eller behövde. Det faktum att han aldrig behövde mig, att jag aldrig tilläts tillföra någonting till hans de där dagarna när det regnar från sidan - är liksom själva pudelns kärna. Det som gör att jag nu för tiden. Alltid är behövd. Har en jour.

Utan att vara en.

//

Herregud att karln inte bara går ut genom dörren och aldrig mer pratar med mig! Det är ett under att han inte gör det. Minsta felsteg han gör så exploderar jag. En suck han undslipper sig när han bekvämt lägger sig till rätta kan vara förlösande. Det började redan igår. Han skulle laga lasagne. Trettio minuter ska lasagnehelvetet stå i ugnen. Efter 15 minuter tog han ut den och kallade fanskapet för al dente. Ät du skrek jag. Ja, skrek. Jag ska inte ha något. Jag åt således en klementin istället för lasagne. En klementin. Han satt där på sängkanten och åt sin al dente-lasagne och jag låg i sängen med en tekopp och fräste att det såg sjukt äckligt ut.

Imorse ringde M och frågade "du, ska han med till Degerfors i helgen?" Jag höll på att bryta ihop, ögonen att falla ur sina hålor. ÄR DU GALEN, skrek jag. Med versaler.

Jag lägger på. Slamrar i dörrar så att speglarna på insidan av badrumsdörren håller på att falla ur sina fästen. Jag plockar undan hans taberas i köket så demonstrativt att han yrvaket frågor om jag håller på att kasta porslinet istället för att diska det. När han sedan kommer ut ur duschen, lyckligt omedveten om mitt fruktansvärda humör, smyger upp bakom mig, slår armarna runt mig och viskar "vad fin du är", håller han på att få en stekpanna i huvudet. RÖR MIG INTE, vrålar jag - med versaler igen. Jag hör grannens katt jama av förskräckelse.

Man skulle tro att han i det här läget skulle släppa mig med äckel i blicken, rafsa ihop sina paltor och försvinna ut genom dörren. Utan att vänta på mig. Men nej. Han klär sig i lugn och ro. Frågar försiktigt om jag är färdig och duckar för mina fräsningar om att han fan inte får gå in med skor, att han ska flytta på sig och att jag för i helvete inte ska ha lasagne som inte är färdiggräddad i matlåda. På vägen ut tvingar jag honom att slänga lasagnen inklusive formen i sopnedkastet.

På det hela taget är jag således stabil.

//

Jetlag. Det är det som drabbat mig. Så är också bara 30 timmar sedan jag vinglade ur en taxi i vrinhöga Whyredpjuck med öl- och champagneindränkt jacka, fettfläckig väska och genomsur halsduk i famnen. Och jag var störtarg. Skällde och skrek om hur äcklig O är. Rör inte mig skrek jag, och han fick ta trappan upp. Inte åka hiss med mig. När han kom upp hade jag låst dörren. Vänlig som jag är öppnade jag dock redan efter några minuter. Fortsatte skrika. Jag blev inte snäll förrän morgonen därpå och då blev jag ändå bara lite snäll. Höll avvaktande armen på hans bröst en stund. Hämtade Resorb och frågade med ett visst mått uppriktighet hur han mådde. Söndagar är som efter ett krig. En batalj. Man måste rensa sig själv och sin omgivning. Plocka undan kvitton, tvätta stinkande kläder, reda ut sitt hår, byta sängkläder, diska undan nattens koppar, glas, tallrikar och märkliga matrester. Man måste sanera sig. Rekapitulera gårdagens händelser och liksom landa. Hela dagen igår kändes det som att jag varit med om något kvällen innan. Jag vet inte varför. Det var allt egentligen. När jag gick av vid Fridhemsplan, vinet ensam på Lokal, den där brusiga festen, han som hånglade med den där tjejen i garderoben, den inmixade Listen to your heart på Vassa och sedan Bernsdimma. Mer dimma på spyan och den där evigt ringande telefonen. VAD VILL NI? Minns jag att jag tänkte, varför skriker ni så? Och varför spyr ni överallt?

Jag behöver vila. Lägga in mig på hem. Eller i mammas soffa. Ligga sked med Harry, gå runt Ramshöjden och somna innan elva fyra dagar i sträck. Jag kan tänka mig det.

//

Jo men visst reflekterar vi en smula över att vi beställer in en flaska champagne 04.18. Den som slutligen gör att O måste luta sig ut genom bakdörren på taxin och spy två gånger på vägen hem. Vi reflekterar över detta. Det gör vi. Vi förstår förstås att vad som är en vanlig lördag i vårt liv. Är en tämligen ovanlig i någon annans.

Och samtidigt emotser jag en vecka där jag kommer fylleäta på lunchen fram till onsdag. Då det börjar om. Invigning av nya spy bar på torsdag. Och sedan fredag? Jo, sedan är det fredag. Jag ger asket-emma max två dagars liv den här veckan.

Samtidigt var det en jävla pärs att vara ute igår. Från det att jag gick av tunnelbanan vid Fridhemsplan, till kaskadregnandet, till gubbrummet. Det i särklass sämsta stället att fira av helgen på.

//

Det är en perfekt dag idag. Matmässigt alltså. Den började egentligen redan igår när jag på egen hand stuvade makaroner, stekte falukorv och skar upp lite ättiksgurka till. Och så ketchup och senap. Om jag inte hade hällt så förbannat mycket muskot i hade det varit det godaste jag ätit på mycket länge. Imorse fick jag sedan frukost lagat till mig och den var jättegod. Ja, hela de goda rostade mackorna, brämhultsjuicen och äggen fick förstås lite skugga över sig eftersom jag var på ett fruktansvärt humör, men på det hela taget var det ändå gott.

Till lunch sen, lite thaikäk med cashewnötter. Gott. Till efterrätt - två lussebullar från sevvan som jag värmde i micron. Och så kaffe. Jättegott.

Vid tresnåret drar puben igång. Jag såg dillchips i köket. Det är bara jag i hela världen som tycker om det. Halvtorrt vin och dillchips i köket från halv fyra alltså. Herregud vad gott.

Jag får stå mig på det fram till halv tio ungefär när ostronplåtån står på sturehovsbordet. Och champagne. Man får säkert något friterat till också som man kan doppa i aioli. Det ska bli ljuvligt.

Men jag har ändå sparat det bästa till sist. Kalla falukorvar med lite senap på. Grovkornig. När jag kommer hem inatt. Kanske lite te och skvätt kaffegrädde i också. Så man står sig tills nästa dag.

//

Man vill ju vara ensam ibland också. Konstaterades krasst på söndagen. Med referens till där oskrivna regeln som säger att har man setts på söndagen så ses man inte på måndagen såvida någon inte ska åka bort. Har man setts på fredagen och "aktiverat" sig tillsammans gör man något "eget" på lördagen.

Idag skulle vara ensamtid. Tvättstugan, opretentiös mat, boken framför tv utan ljud, välbehövlig sömn utan att bli väckt av någon annans drömmar (mina).

Men så blir klockan nio och allt det där man måste göra ensam är redan gjort. Man har redan badat, målat naglarna, diskat femdagarsdisken och känt sig lite ensam i minst en halvtimme.

E: Hej, vad gör du

O: Längtar du efter mig?

E: Mm.

O: Fast vi ska ju inte se idag?

E: Nej.

O: Fast jag är utanför dig nu.

Och om han bara varit någon annan, något annat. Om han bara hade krupit under mitt skinn. Skulle jag ha kastat mig in i den där famnen. Och gett honom en stående inbjudan till mitt liv.

//

Jo men det är klart att jag är fucked up. Men inte av saknad nu. Tvärtemot saknad. Flykt åt ett annat håll. Utrensning. Radering. Men jag har en märklig bild av hur det ska vara. Det där att någon vill vara där jag är alldeles oavsett. Att dörren alltid står på glänt. Jag hinner inte säga färdigt "vill du" innan ja haglar över mig. Eller "det är klart jag vill". Eller ett irriterat "vad tror du". Där ett "var är du" åtföljs av ett "bakom dig" eller "jag kommer ju fattar du väl" innan jag hunnit lägga ner mobilen i väskan igen. Jag flackar förstås med blicken, vill inte att han ska stå för nära och så är det ju reglerna. Det finns Bernsregler och söndagsregler. Det finns dagar när reglerna inte gäller och en del regler som är till för att brytas. Det finns regler hemma och det finns regler som styr tiden. Hårdast är dessa regler. Reglerna som bestämmer hur varaktigt vi kan låta detta vara. Det ska hur som helst åtföljas av ett hejdundrande fireri. Ett hejdå man aldrig glömmer. Ett i Paris kanske. Eller i NY. Ett tack för att du lagade mig.

//