Britta Persson is (fortfarande) a blogger

Idag noterar vi att flygvärdinnorna på Estonian Air numera är tvingade att bära plommonstop. De stoppar blygt in dem i ett skåp så snart vi lyft. Tror jag det.

Frukost på Kastrup nu. På Starbucks. Jättegod bagel med massor, massor med ost på. Jag är tillbaka i någon slags civilisation. Där man kan köpa en macka på ett café och inte få tre dagar gammalt bröd. Där en stor latte levereras i en stor mugg och där jag faktiskt ser folk runt omkring mig med kläder som jag önskar att jag ägde och väskor jag skulle halshugga någon för att äga. Jag behöver inte ens kalla mig kategorisk för att lägga märke till det här. Och nej, jag har inte flyttat till andra sidan jordklotet. Jag rör mig i en tämligen fyrkantig och nordlig del av jorden. Men tacka då fan för lite civilisation.

Igår konstaterade jag - efter att ha tagit mig ända till Stockmann (Tallinns NK) att jag aldrig mer behöver gå på stan i Tallinn. Jag kan ta mig till parfymavdelningen på Kabhtmaja om det är något jag behöver. Och köpa Chanel istället för Nivea. Men det är också den enda extravagans som går att uppbåda. Det finns inga kläder, inga skor och definitivt inga väskor.

Jag är vid gott mod idag. Fantastiskt närmare bestämt. Det svajar lite det där. Jag är trött förstås, men börjar piggna till nu för andra gången idag. Jag vaknade med ett ryck när vi tog mark idag. Jag sov så djupt att jag inte märkte hela inlandningsprocessen. Jag fick torka morgonsömn ur ögat för andra gången. Jag dreggelsov. Snarkade förmodligen mellan de där breda gubbarna som på affärsresan rivstartade den baltiska morgonen med en liten whiskeypinne. Tjocka äckliga affärsmän.

Om man undrar vad fan jag gör på Starbucks vid den här tiden - när jag borde åka till kontoret bums med det samma. Så hämtar jag bara andan ett slag. Förbereder mig. Jag har börjat med det där. Andningshål. Jag bestämmer ju själv. Vilka jävla tider jag för i helvete jobbar.

//

Om jag svimmar där jag står och går imorgon så har det sin rimliga förklaring. Jag är VIDRIGT trött. Men jag har inte tid att sova! Jag vill jobba! Och när jag har jobbat färdigt vill jag slöa! Prata med bästa, bästa människorna och kontemplera. Sedan vill jag återgå till att jobba - inte sova. Det är vansinnigt onödigt.

Men jag m å s t e nu. Uppstigning om 4,5 timmar. Incheckning om 5,5 timmar. Innan dess - packning på menyn.

I övrigt. Som vanligt. Inte särskilt mycket att bry mig om.

//

J har trakasserat mig idag. Blev arg för något obetydligt jag sa och fånade och krumbuktade sig kring det där i flera timmar. Han bekommer mig inte. Han rinner av mig.

Och jag blir på riktigt irriterad över hans tjat om sina ex till höger och vänster. Inte av svartsjuka. Tro mig. Den långa drasuten får göka med vem han vill vad mig anbelangar. Men för att jag tänker - släpp det! Kom över det. Klamra dig inte fast vid det där. Det är över. Sluta tjata.

Jag tänker så som att det var enkelt. Jag tänker så på RIKTIGT.

Jag har ju kommit över. Så ohemult över. Det är passerat och förbi. Det är reducerat till en "det var så med mitt ex också" eller "du vet han som jag var ihop med förut". Utan vidare känsla än så. Ingenting kan jag framkalla som liknar saknad eller ens värme inför det.

Men den här jävla tomheten äter upp mig snart. Vad ska jag fylla mig med? Jag behöver känna något någon gång. Inte vara så förbannat slätstruken. Ge mig ångest, leda, värk och saknad. Saknad som äter upp min själ, saknad som ligger som en febervarm hinna innanför mitt skinn. Jag behöver värk och smärta som gör att jag inte står UT. Men nej. Det kommer inget.

Jag försöker tröstäta, men det ger bara vanlig ångest. Svenssonångest. Det är ju bara mat som är onyttig. Jag försöker dricka väldigt mycket vin. Men det är ju bara väldigt mycket vin. Inget mer. Och så inbillar jag mig att jag behöver sådana som Johan. Fast det gör jag ju inte alls det. Jag har ju mig.

Nu ska jag gå hem till min lilla tvåa. Titta på rysk tv och äta knäckebröd. Och det kommer bara vara tv och knäckebröd.

//

Neeeeej. Såhär kan jag inte leva. Nu sitter jag på McDonalds. Och jagar internetuppkoppling eftersom den på Double Coffee helt plötsligt tvärdog. Det här är inget värdigt människoliv. Jag vill gå hem. Jag känner mig sjuk och jag är trött på att köpa te och kaffe så fort jag är törstig, frusen eller trött. Jag vill inte mer. Jag vill träffa människor som älskar mig och som dricker te med mig i kopp inte i den där jävla plastmuggen. Jag är trött på jävla ryssar i päls i stilettklackar och jag HATAR hissmusik. Kan de lägga av och vara så förbannat rädda för lite hederlig tystnad. Vem komponerar all den där musiken som varenda hotell, kafé, restaurang, buss, köpcentrum och foajé spelar? Det är bara en trudelutt, en upprepning. En svängom på 10 sekunder som börjar om och om och om.

Det blir bättre imorgon. När det är ljust. När lägenheten känns rymlig att göra sig i ordning i och när det finns tillräckligt stora speglar. När jag vaknar och det finns brungräddat knäckebröd till frukost. Nu vill jag hänga mig i takkronorna.

Lowpoint idag. Lowpoint.

//

Liten paus. Liten bara. Andrum. Jag har satt på Spotify. Bloggar lite. Äter en näve nötter och dricker te. Jag måste andas. Snart ska jag läsa det där mailet från juristen. Skriva avtalen färdigt och ha ett obeskrivligt jobbigt möte med någon som inte ägnat mig en blick sedan jag klev in genom porten här nere. Han törs inte. Han tittar under lugg och lommar förbi mig. Han är rädd för konflikten. Han går istället runt mig och skäller på dem som sitter runt mig. Prata med Emma, piper de. Jag måste göra något åt den där respekten som gränsar till rädsla. De skulle kommit hem till mig igår kväll, tänker jag.

Jag gick hem tidigt igår från Double Coffee. Från internetuppkopplingen. Jag bestämde mig plötsligt. Gick hem och badade i den där duscholjan från mamma och lade mig sedan framför tv: n. Och precis då började Brokeback Mountain på TV1000. Inte dubbat! Och jag hade smågodis från Kronhallen och tre tjocka kuddar och nya raggsockar och mysbyxor och ljus tända längs öppna spisen. Och jag blev alldeles uppslukad av filmen. För första gången sedan jag kom - glömde jag vart jag var och varför. Jag slutade titta på mobilen halvannan minut och jag tänkte inte på den där odefinierbara längtan och det där livet som jag anser mig förbruka på onödigheter i det här grådaskiga landet. Jag tittade faktiskt bara på filmen. Och jag grät inte för min egen skulle när Heath Ledger liksom går sönder av smärta fast han inte kan visa det. Det är en makalöst vacker kärlekshistoria det där.

Nähä, rast slut. Pausen. Det är tufft det här. Har jag märkt. Jag biter ihop mycket.

//

Söndagsångest har ett helt nytt ansikte idag. För det har ingenting att skaffa med de där speglarna på Spy Bar, för mycket vin eller smak av avslagen öl i svalget när man vaknar bara tre timmar efter att man ställt ner den sista flaskan på ett bord och demonstrativt meddelat att "nu åker jag hem".

Det har snarare att göra med avsaknaden av detta. Av något välbekant. Jag är i det närmsta beredd att betala någon för att titta på tv med mig ikväll. Ligga bredvid mig i den där breda sängen. Klappa mig försiktigt på håret och vänligt viska "har du svårt att sova gumman" när jag vridit mig för länge.

Det är att slösa bort liv detta. Jag slösar bort det. Det är som det där trädet som ramlar i skogen när ingen hör. Hörs det då? Eller faller det ljudlöst? Bemödar det sig med att se "riktigt" ut när det faller. Eller lägger det sig bara ner?

Jag har som något i mitt hjärta. En flis. Som gör som ett litet hål i min bröstkorg och där kan vinden tränga in. Det blåser något fruktansvärt här. En svidande vind som inte går att skydda sig mot. Läppar, händer och öron krackelerar i det närmsta. Jag smörjer och smörjer med salvor men det hjälper inte. Jag ser ändå vindpinad ut. Böjd. Av vinden.

//

Mamma är här.

Jag kommer hem igår strax efter åtta. Nedslagen och trött och tyngd. Stressad. Men mest bara trött. Då har mamma städat. Och Ulla. Knäskurat golven så de luktar som hemma. Tänt värmeljus längs öppna spisen, På kylskåpet hänger pappa och Harry. Jag tog bilden i julas. I fönstret i sovrummet brinner mitt Sialjus och så står Harry där. När han var liten. Och en liten blomma i en korg som jag inte vet vart hon hittat. På sängbordet ligger Kalle Anka och sängen är bäddad med duntäcke hemifrån och kuddar som det står jag älskar dig och god natt på. I kylen finns ost, smör, skinka, juice med pluppar och rödmjölk. Det finns te i kopparna med päron på som är en förlängning av min egen hand när jag är hemma. Det finns choklad från mormor på den rentorkade kökshyllan och disktrasan hänger över kranen sådär som mamma alltid hänger disktrasan när den torkar. Tvättmaskinen är igång och det hänger rena strumpor på handdukstorken. TV:n står på i bakgrunden, något amerikanskt.

Jag har till och med kylskåpsmagneter. Norska.

Jag faller ihop inkurad i mitt täcke. I bara trosor. Jag borrar ner hela huvudet i den där kudden. Tänker att om det börjar brinna - då ropar min mamma på mig att jag ska springa ut. Om det bultar hårt på dörren inatt då springer mamma och öppnar. Så jag somnar. I tolv timmar sover jag. Vaknar av att mamma försiktigt rullar upp rullgardinen. Sschh, säger hon. Sov du. Så jag sover i två timmar till. När mamma kokar kaffe och ägg och häller upp juice och torkar bänken och skär upp frallor och låter mitt te dra.

När hon åker kommer det ändå vara all världens skillnad. Hon har varit där.

//

Jag har köpt gymkort. Jag är en ny människa! Ja, det var för dyrt med tanke på hur fan det såg ut där. Men det var absolut inte äckligt eller ofräscht. Bara - lite, lite sämre. Och det är ändå det absolut bästa de kan uppbåda här. De kan inte bättre än så. Jag kommer således dit, köper ett gymkort utan att först titta hur det ser ut i gymmet. Det får man nämligen inte säger halvfettot till ryska som sitter i receptionen och som dagen till ära har pillat dit fem centimeters lösögonfransar. No, är allt hon säger. Men jag har lärt mig att de utelämnar förklaring för att de inte kan förklara på engelska.

Jag ger mig ner en trappa och sedan upp - försöker följa skyltar med en tant på och tänker att det betyder nog damernas omklädningsrum. Hamnar till slut i simhopparnas omklädningsrum och blir utskälld efter noter på ryska. Som att jag med flit tänkt gå fel. Jag blir arg bara jag tänker på det där ryska sättet att bli förbannad på. HUR FAAAAAAAN SKA JAG VETA DET NÄR INGEN FÖRKLARAR?

Jag lugnar mig. Hittar damernas omklädningsrum och - som vanligt - ett helt obegripligt tekniskt system för att utföra den enklaste av sysslor. De har ett system med armband som ska öppna och stänga skåpet. Mitt armband kan öppna mitt skåp och tre av mina grannars. Jättebra tänker jag och lämnar plånbok, Backkappa, mobiltelefon, dator och kreditkort i skåpet och går upp till gymmet.

Gymmet, lär jag mig snabbt, befolkas enbart av män i bar överkropp. Jag frågar försynt om detta är för kvinnor, men ingen svarar. Igen intalar jag mig att anledningen är att de inte förstår och även om de förstår mig är de oförmögna att svara.

Så jag tränar där. Utstirrad av en hoper ryska män i bar överkropp (och med fläckvis håriga ryggar) som praktiskt taget slutar träna själv under tiden jag är där. En av dem bär tillbaka mina vikter när jag är klar, en annan hänger upp min matta. Men de säger ingenting. I 50 minuter står jag ut och jag är så otroligt lycklig! Jag har suttit ner i 6 dygn. På double coffee. Ätit och druckit. Ingen annan ansträngning har drabbat min kropp på sex dygn än den som per automatik drabbar någon som sitter framför en dator 20 timmar per dygn i sex dagar.

Jaha, så har man slutligen blivit en motionär på riktigt. En sådan som tränar för att må bra.

//

Personal här. De cirklar runt mig som osaliga andar. Granskar mig ur alla vinklar. Jag har tre servitriser fast jag är ensam här. Den ena har svarta spetsstrumpbyxor och rött lackskärp över en genomskinlig svart klänning. Jo, det är sant. Hon är förvisso ung och vacker men inte särskilt dyr. Det norska kafébiträdet ropar skämtsamt till mig "varför tror du någon som ser ut som mig flyttar hit" och hytter med armbågen åt hennes håll. Han har trott nu i fyra dagar att jag är en grabbig 16-åring som ska höhöhöhö: a åt skämt av den typen. Jag gör det förstås. Höhöhö:ar. Som aldrig förr. I gengäld vaktar han mina saker när jag springer och köper tuggummi, tänder den "hemliga" lampan på toaletten så jag slipper det där snälla-knarka-inte-på-vår-toalett-ljuset och ger mig på eget bevåg kaffe när han ser att jag börjar slänga med huvudet framåt midnatt.

Han kommer för övrigt aldrig få till det med de där sovjetiska pumorna. Never in a million years.

Nej, tillbaka till mina "Appendix". Och så ska jag ringa min estniska jurist. Jag har tydligen en sådan nu. Han heter Jaaris.

//

Jag längtar så efter frukost. Alltså frukost på riktigt! Jag vill ha kokt ägg och macka som man får smör på och ost som man skivar och gurka som man knapra på när man bara har lite halvljummet te kvar i sin kopp. Jag vill ha grejer i min kyl som jag kan öppna när jag kommer hem sådär sent som igår. Då vill jag glänta på dörren och hälla i lite yoghurt i en kopp innan jag duschar och drunknar i mitt tjocka duntäcke som jag kan sova under i bara trosor istället för i full mundering under en liten, liten filt som är alldeles för kort.

De möblerar här åt mig idag. Kan jag få en stationär telefon säger jag. Ja visst, säger de. Full av respekt för att jag jobbar så mycket att jag inte hinner hjälpa till. Jag kommer dock hjälpa till. Strax. Jag kommer nämligen inte tillåta att den där ryssen utanför mitt kontor att ha tobak utspritt över hela skrivbordet. Man får inte ställa koppar i bokhyllor istället för i köket och det är inte okej att ha sex dagar gamla tallrikar på sitt skrivbord. Med intorkade matrester på. Nej, nej, nej. De får säga vad de vill om den nya matronan.

Jag har ingen djupare reflektion kring det här. Just nu. Mer än att det är så märkligt. Allting. Jag lever på låtsas. Det är som att läsa en bok eller se en film. Eller sova. Jag har inga rutiner, ingen rytm, inget "jag brukar". Det kanske kommer men det kommer hur som helst knappast likna det som jag vanligtvis refererar till som "jag brukar".

//

Mitt skinn klistrar sig fast mot soffan. Nu. Mina händer håller på att krackelera av den där vinden. De har åldrats ett decennium på tre dagar. Under samma tre dagar har jag blivit ett decennium allvarligare. Det är ju inte livet vi spelar backgammon om precis. Men för de allra flesta någonting ditåt. Lägenhet, lån på bilen, dagisplats och den lilla, lilla guldkant som en timmes övertid hittills har gett. Jag rycker undan mattan för dom. I min svarta slängkappa. De beskriver mig så. Men jag känner inte det här på djupet än. Jag känner mig inte som hon i slängkappan. Jag känner mig - som vanligt - ganska tom. Termless, säger jag och nickar myndigt mot revisorn som snörper ihop munnen. Okej, termless säger hon, och vänder på klacken. Jag bestämmer. Det yttersta ordet är mitt.

Jag tror att jag förhåller mig ödmjuk till det. Det är för att jag inte på riktigt kan känna för hon som är så missnöjd med sitt jobb så hon vill dö - men ändå inte säger upp sig. Som jag säger upp och som måste flytta om hon inte hittar nytt jobb - och det snart! Hon har råd att leva två veckor utan lön. Därefter är det kört. Det i ett land där finanskrisen liksom utplånat alla former av socialt liv. Det är på Rimi man möts, inte på kaféer. Folk fikar tre på en kopp. Håller varandra sällskap men utan mat på tallriken.

Ska jag känna något? Jag gör ju bara ett jobb? Jag är ändå. Tom. Jag går ändå och lägger mig ensam. Utan att tänka på något just. Eller någon. Jag bara.

Somnar till slut.

Det blir kortare inlägg från och med nu. Avsnoppade. Men jag vill ändå. Jag vill säga något. Jag tänker så mycket.

Jag sa till J igår att det är ingen idé. Att han eller någon kommer hit. Jag kan inte ta hand om någon. Man kan inte fly till mig. Nu. Jag är för trött. Så trött. Jag är lättirriterad, vresig, disträ och fullständigt, fullständigt utpumpad. När jag väl kommer hem. OM jag kommer hem.

Så här trött och det är bara dag tre. Det har gått tre dagar! Det känns som ett år... Tre dagar och jag har hittills jobbat 45 timmar. Tröttheten är befogad.

//

Så. Nu är jag här. Jag ska bara hämta andan innan jag blir bortkopplad, frånkopplad, avskärmad. För många, många timmar, dagar och veckor. Jag andas nu, innan brevet - tillkännagivandet. Let's go public, som han sa innan han modstulet stängde in sig på sitt kontor. Den gamla chefen. Den förre.

De tittar på mig här idag. Stirrar. Vad gör hon här, varför pratar hon om att det var kallt inatt i en lägenhet? Har hon en LÄGENHET här, sa någon. Varför det? Jag ska således gå ut med detta nu. Själv. Jag skulle mycket hellre låta min chef göra det, men så blir det inte. För han finns inte i praktiken. Det är ju - j a g som är chefen. Tydligen. Så jag ska bli tuff nu. Jag ska skaka av mig den där kalla duschen, den ensamma natten, de märkliga ljud som väckte mig i tidig, tidig gryning. Hissen som piper, vattnet som kluckar, avloppen som susar. Jag ska som sagt - bara hämta andan. Kavla upp ärmarna i min nya kavaj.

Okej, nu....

//

Vad ska du göra idag då? En sådan här måndag? Säger jag till mig själv när jag vaknar. Ser mig omkring i mitt inferno till lägenhet. Jag ska flytta. Ja, just det. Så var det. Jag kliver således upp. Tittar därefter på klockan och inser att mitt plan ska lyfta om mindre än två timmar. Då sätter paniken in. Ungefär samtidigt börjar telefonerna (i plural) att ringa hysteriskt. Jag kan inte koncentrera mig men jag måste. Min chef vill ha telefonmöte, jag genomlider detta samtidig som jag viker trosor och försöker tänka vad jag egentligen måste ha med mig i halsduksväg.

För nej, jag packade inte igår. Jag planerade att gå upp tidigt, dammsuga bakom soffan och i lugn och ro vika ihop mina nystrukna kläder och dricka en kopp te.

Istället ser jag nu ut som de tre efterföljande nödår som är en direkt effekt av sju mycket svåra år. Jag har en huvudvärk from hell och benen darrar. Jag har smusvita converse på mig när jag flyttar. Håret står åt alla håll och smink har inte nuddat mitt ansikte idag.

(Här slutar jag att skriva för att boarda planet i Stockholm. Sist av alla...)

Det är okej att vara ballt. Jag har tokhandlat. Aktivt letat med ljus och lykta efter det dyraste, mest extravaganta och onödiga som staden kan uppbåda. Jag har således köpt följande på en kaffekvart:

Molton Brown-tvål

Schampoo från det däringa Kerastase eller hur det nu stavas

....och balsam

...och inpackning

...och hårspray

...och något nytt som tydligen ska göra alltihopa mindre elektriskt (oklart huruvida detta är ett egentligt problem för mig)

En finskdesignad lampa - jätteful men det fanns bara konstiga svarta lampor annars. Med spetskärm och sånt

Sia doftljus - ett till varje rum

Ny ansiktskräm från Chanel.

Ny handkräm från Chanel

Ny ögonskugga från Chanel

Nya handskar från Hugo Boss (det är den enda extravaganta butik som Kauptmaja kan uppbåda)

Ny BH och nya trosor från Hugo Boss

Men jag VET. Vad ska jag roa mig med då? Förresten är finanskrisen liksom helt påtaglig här. Det är r e a på varenda restaurang. Min första impuls vara att springa ifrån en restaurang med stora reaskyltar i fönstret - men alla har det. Det roligaste är att de hittat på en massa förevändningar för sagda rea. Vi firar ettårsjubileum, det här året är det italienskt år, vi har turistvecka och så vidare. Det är 50 procent på de dyraste krogarna, ellers 15. Jag åt just rysk kaviar på någon slags pannkaka för 90 svenska kronor. Till det ett glas champagne (jo, man SKA unna sig) och min slutnota är nu 120. Då ingår kaffe och tryffel.

Jag kan leva med det. Det känns bättre än väntat. Jag vill det här. Nu. Jag längtar inte hem.

//

Jag rensar mitt kök och tänker - kommer jag baka något med bakpulver i under 2009? Kommer jag göra en lasagne med lasagneplattor av fullkorn? Kommer jag använda fyra burkar torkad chili?

Jag svarar nej på samtliga frågor.

I hallen växer sophögarna. I resväskan ligger morfars kopp omsorgsfullt inlindad i en handduk.

//

Nu kommer det krypande. Jag hörde att.... Är det sant att... Ryggdunkningar. Hur blir det då? Kommer du och han? Ha delat ansvar då?

Jag är svävande när jag svarar. Pratar mer om det hiskeliga kaklet i badrummet. De innfällda spotsen och det risiga möbemanget. Öststatsgardinerna.

Njaaaaa, säger jag. Visst är det en fin chans. Men jag kan inte svara rakt ut. Jag ber R ändra min mailsignatur. Ändelsen i adressen. Tja, du vet, undviker jag. Nej men så att..., avbryter jag.

Sedan går jag tillbaka till skrivbordet. Börjar så sakteliga att packa. Dale Carnegie-böckerna placerar jag fint i en allmän hylla. Jag slänger papper, sorterar in visitkorten i en fin hållare. Vad gör jag med de här nu då, frågar jag rakt ut och de som ännu inte nåtts av ryktet tittar upp. Nu? Vaddå nu? Vad är det som ska hända nu?

Inget säger jag lugnande. Ingenting alls.

//

Idag när jag kommer in till kontoret visslar jag tydligen en liten trudelutt när jag går mot köket med mina grovbullar från seveneleven under armen. Ja, visslar. Jag radar prydligt upp mina converse i kapprummet och svarar glatt och hjärtligt i telefonen.

Ja, det är Emma! Med en sån där glad ändelse på a:et.

I köket skivar jag banan att ha på mina mackor och så ser jag finurlig ut. Ler lite och visslar fortfarande. Jag kan dock bara dra in luft samtidigt som jag visslar. Istället för det mer välljudande utblåsningsvisslet. Så det låter lite konstigt. Jag fnissar åt mig själv och drar in mer luft. Det låter som att jag håller på att kvävas och jag har ingen aning om vad jag visslar. Vad är det med dig då, undrar den där fula gubben i de "moderiktiga" kläderna. Tja, du vet, säger jag.

Han nickar. Vi förstår ändå varandra.

//

Lycklig? Är det det jag är? Jo, kanske. Priviligierad.

Johan har bäddat och städat. Men... säger jag för mig själv när jag kommer hem.

Nu kommer han. Hejdå. Mig själv.

//

Jaha, så har man spårat ur fullständigt då. Det är bevisat. Jag går upp på morgonen i min igengrodda lägenhet och duschar. Jag slänger på mig en skrynklig t-shirt och lite, lite underlagskräm innan jag sliter med mig väskan i farten. Där ligger resten av sminket, plånbok, fyra olika sorters läppkrämer, deodorant, tandborste, nycklar, franska cigaretter och tuggummi. Det bara ligger där. Varenda dag.

Jag borstar aldrig håret och jag rycker alltid med mig den där långa Acnetrasan om det blir kallt. Virar en halsduk 22 varv runt och halsen och rusar ut. Gärna till en taxi eftersom jag är hopplöst sen och mobilen ringer hysteriskt. J ligger uppe och sover och svär för att min mobil aldrig är tyst en sekund efter klockan sju på morgonen.

Jag köper kaffe på seven eleven och en macka på fåtöljen som de redan gjort till mig när jag kommer. Kalkon och ost och soltorkade tomater och så 30 sekunder i smörgåsgrillen. Sedan jobbar jag, men det handlar mest om att prata i telefon i olika konferensrum. Läxa upp någon (jo, det gör jag hela tiden) samt att visionera, svara på frågor och vara "behjälplig".

Lunch alltid ute. Gärna Ljunggrens à la carte för runt 150 kronor. Därefter köper jag mer kaffe. På seven eleven. En liten kaffe i en stor mugg. Därefter går jag alltid till en butik och "vilar" hjärnan. Idag blev det den där halvtantiga butiken med alla Mulberryväskor. Jag köpte en ny kräm för läpparna. Igår var jag på Kicks och köpte ny mascara. Lunchen innan det en svart t-shirt från Acne Popchinos herrkollektion eftersom jag inte orkade tvätta.

Därefter mera jobb  - till sena, sena eftermiddagen/kvällen. Då åker jag någonstans och äter middag, dricker några glas vin och går sedan hela Götgatan ner till Skanstull innan jag stoppar en taxi och åker hem. Där blir jag sittande med datorn i knät i några timmar innan jag somnar helt utmattad framåt småtimmarna. Ibland ensam.

Jag är pauserad. Igen. Jag gör bara det som faller mig in. Strukturerar ingenting, tänker inte. Jag lever. Andas. Det kanske är såhär jag är?

Ikväll ska jag på middag. Sedan Ljunggrens och sedan vill H till SpyBar Det är inte ett helt uteslutet alternativ. Jag kommer inte titta på klockan innan jag svarar när någon frågar "vad ska du göra nu?". Jag kommer inte kolla saldot på kontot innan jag beställer in menyns dyraste tonfisk och jag vet inte än om jag kommer sova ensam inatt. Om min dörr är öppen när jag kommer hem eller om jag öppnar den själv med reservnyckel. Jag vet inte det. Och jag reflekterar inte över det heller.

//

Men gud vad säger jag? Jag hänger ut något slags datingliv här som jag inte alls vill vara med om. Som jag inte alls vill dela med alla som har adressen till min blogg.

Dag tre utan sömn idag. Tre timmar inatt. Jag är medvetslös. Fast glad. Där slog klockan fyra, sa J och ändå slutade vi inte. Jag var inte en s trött då. Men nu... Jag är som i en dimma. Jag skulle somna på en sekund om jag lade mig ner. Men det ska jag inte. Idag ska vi äta middag. Jag vill göra det.

Det här med att flytta. Det är okej.

//

Jag och en kollega skickar Spotify-länkar till varandra. Alla hans suger. Tre låtar från The Rising-skivan med Bruce Springsteen. Jag har så distinkta minnen från den skivan att jag vill kräkas. Just den. Empty sky. Och Nothing man. Fast det kom senare. Men det är samma rot. Och jag, jag skickar bara Stevie Nicks. Bara det. Och skaffar mig nya minnen. Mera verkliga. Minnen där jag - mycket tydligare - får definiera mig själv. Som något bättre. Starkare, Rakare. Ärligare.

//

Jag skulle ju vara ensam igår. Redan på morgonen när jag vaknade kände jag det på mig. Ensamheten låg som en filt över mig. Och det kändes som att det fattades något. Som om jag glömt någonting. Som att jag levde i ett vakuum, som att tiden stod stilla. Och jag bara halvlåg där och lät tid passera. Lät klockan gå.

Sedan blev jag allt annat än ensam. Och idag känns som en speciell dag. Som att jag fyller år nästan. Han gjorde mig lycklig. På ett ovanligt sätt. Vi framkallade förmodligen det där lite tvångsmässigt. Man vill att det ska kännas (jag känner ingenting!) så man ser till att det känns. Vi vill att det ska vara Erik Lindorm. Och han förstod det fast han varken är kort eller tjock eller har hakan i nervikt krage. Han är snarare just lång och blond över allt förstånd. (jag hade tänkt dig lång och blond över allt förstånd / med en energisk haka / du som i dröm och vaka varit mitt ideal / blond och högväxt och smal / så kommer du dock / mörk och kortväxt och tjock / med hakan i nervikt krage / och en början till mage)

Och så är han en sådan där typisk stockholmare. En sådan som Nalle eller Walter. Som var helt nytt för mig när jag kom hit. Som hade en bakgrund jag inte alls var van vid och som var så väldigt mjuka fastän hårda ändå med sitt snus och sina korta skinnjackor. Jag tänker på perrongen vid Kärrtorps tunnelbana i den där halsduken från indiska som jag hade när jag hängde med Moa och Micke som hade palestinasjal som jag inte förstod om jag ville ha eller inte. Jag visste bara att jag var alldeles förtrollad av Stockholm och stockholmska ungdomars sätt att umgås. Att vara 17 år och smyga in på Söderport och dricka öl och kasta dartpilar på affischerna. Att gräva ner sig i en bunker i gamla stan med en enda kopp te i nära nog fem timmar. Att gå på sergelbiografen hand i hand med Niklas som svettades som en maratonlöpare under hela filmen i sin smutsoranga jacka. Sedan minns jag att vi satt på det där äckliga kafét vid Hötorget och jag sa att det är äckligt med hår på ryggen innan jag stack in handen under hans plaskvåta t-shirt och förstod att Niklas såg ut som en björn inunder det där blöta tyget. Sedan dess har jag alltid tänkt att man inte ska säga så. Och att har någon man hår på fingrarna så kan man misstänka att han även har rygg- och tåhår - som måste klippas.

Jag kan inte ge ut den här bloggen till sådana jag träffar som inte per automatik är invigda i det som är mitt låtsasliv nu för tiden. Den är mickefierad. Bloggen. Den är nerlusad  av smuts och känslor jag inte äger. Men som jag sedan måste stå till svars för. Fast mest handlar det också om att det är väldigt osubtilt vem det är som är fransk i mitt liv.

Ostrukturerad var ordet.

//

Jag är så nervös så jag nästan dör. Jag hade hoppats på lite koncentrationsförmåga (har jag någonsin kunnat koncentrera mig egentligen) idag men icke. Tvärtom. Jag går omkring här i lokalerna och mår ganska bra. Jag pratar med vd: n på grannföretaget och hälsar och skrattar. Jag klagar lite distanserat på det tråkiga vädret och jag undrar högljutt när det blir fredag, inspekterar vinbeståndet i skafferiet och smider lyxiga lunchplaner med förtvivlad kollega. Därefter planerar jag i det närmsta att köpa skor. Dussinskor. Skor som kvittar.

Jag har bokat möte nu inför eftermiddagen. Det har jag. Och väntar på mailet där min nya chef berättar för mina gamla kollegor om vad som hänt och vad som ska hända. Samtidigt smyger folk omkring här och kastar oroliga blickar åt mitt håll. Vad mycket hon pratar i telefon, säger de. Och varför stänger hon in sig i konferensrummet så fort det ringer? Vad lite mail hon skickar och det var väl självaste fan vad mycket hon skriver. Vad skriver hon egentligen? Som aldrig skickas?

Jag har h u r mycket som helst att göra idag egentligen. Det är det allra värsta. Men nu ska jag nog spotifya lite. Skicka en låt till någon. Kommentera någons irriterande status på facebook och skriva checklistor i min nya kalender.

//

Jag måste bli strukturerad. Nu har jag istället varit extremt icke strukturerad. Levt i ett vakuum. Nu måste jag ändra mig. Således. Jag måste börja tänka och planera minsta rörelse och handling. Tider i min kalender, vilka strumpor jag ska ta med och vilka jag ska lämna. När kommer den räkningen att dimpa ner och ska jag komma hem den första eller andra helgen i april?

Jag tänker mycket banalt i det här skedet. Vad ska jag göra med kläderna jag smutsar ner på helgen när jag är hemma? Ska jag ha tvättstugan varje söndagsmorgon innan jag ska åka tillbaka? Och tvätta tre par röda strumpor och en rökluktande t-shirt? Jag fastnade i en sådan tanke nyss. Och såg J - spontaniteten själv - ligga i min säng och sova Panameruset av sig emedan jag tvättar och packar Bayswater. Plockar undan vinglas och diskar (!) dem eftersom planet strax ska gå. Hur han åker till Tranan för att börja om och jag till Arlanda Express för att börja om.

Jag är så trött på att bara tänka. Jag har tänkt färdigt. Jag vill göra. Jag vill gå ensam genom ankomsthallen på Arlanda en sömnig fredagskväll. Jag vill bo i min väska. Jag vill leva av avokado, oststavar och yoghurt. Jag vill trösta mig på Sturehof och klaga över varannanhelgsandningen. Jag vill det. Nu. Jag är klar.

//

Jo då. Det artar sig. Jag känner mig dock fruktansvärt ofräsch och jag ser minst sagt inte så rolig ut men förhoppningsvis är det två tillstånd i övergående. Trots statusen så jobbar jag igen. Ja, och då menar jag inte bara sitter av tid på kontoret. Jag jobbar faktiskt. Inför utvandringen har jag nu:

Formellt utvandrat

Skaffat nya konton

Stängt nya konton för okynnesuttag

Köpt en ny necessär

Tänkt väldigt mycket på att köpa en gigantisk Bayswater att ha som handbagage

Drömt om att köpa en gigantisk Bayswater  att ha som handbagage

Fixat bonusavtal (som kommer utbetalas when hell fre...)

Tvättat hela tvättkorgen. Inklusive sommarkläderna som legat där sedan... i somras

Sagt upp Telia

Beställt ny dator

Gått ur fackhelvetet

Jag känner mig. Laddad. Inte tom. Men utomordentligt fånig är också något som satt sig. Så berättar jag om det här med ett visst mått av ironi. Och emottar alla "men, Emma, det är ju f a n t a s t i s k t" med distans och ett skevt leende. Jo, tack, harklar jag mig urskuldande och ber lite om ursäkt för fånigheten. För den rosa elefanten. Men det spelar ingen roll. Det händer ändå.

//

Jojomen. Jag kan knappt skriva det här. Jag ligger i sängen med datorn på magen och försöker att hålla så lite som möjligt av armarna ovan jord. Eller täcket, jag vet inte vilket för jag är mera död än levande. Jag skulle må mycket bättre om jag inte var ensam hela tiden. Frun ringde imorse och då lyckades jag peta i mig lite frukost vilket i sin tur föranledde en kvarts frist av lite, lite pigghet. Under den kvarten borstade jag tänderna och rensade linneskåpet. Jo, det är sant. Nu tog inte det så skrämmande lång tid med tanke på dess storlek och innehåll. Och det ligger lite för mig just nu det där. Att rensa, kasta, byta ut och förnya. Jag vill avpersonifiera det här stället. Hotellifiera det. Konstigt nog. Visst tänker man att det borde vara tvärtom?

Jag är inte gjord för att vara hemma och vara sjuk. Jag vill att någon ska vara här, fast samtidigt vill jag absolut inte det. Min lägenhet ser ut som en knarkarkvart och jag som Britney Spears at her worst.

Nej, om man skulle ta och köpa något dyrt till sig på nätet?

//

Här går det undan. Och nu måste jag visst till ett annat land först. Och därefter till min egentliga utpostering. Jag blir utlånad. Utvandrad. Jag får pension från ett annat land. Från två. Skatten ska inte till svenska myndigheter längre. Det måste avanmälas och registreras, bokföras och stämplas. Hejdå din gröngöling. Vi ses när du blivit lite hårdare.

//

Jag behöver fly den här stan. Ett tag. Det kanske alltså finns en mening. Med det här. Skulle det gå i stöpet nu av någon anledning måste jag flytta till Borlänge. Ett år. Eller Falköping. Någonstans där gubbrummet på spy bar inte finns. Där gubbrummet på spy bar stänger i en kristlig tid. Jag vill inte se den där långdrasuten i mängden, leta efter mig. Jag vill inte se det där korta franska inte göra det. Det är så påhittat alltihopa. Märk väl att lagom tills på fredag har jag ändrat mig. Och ikväll är det tydligen någon slags fest. Ska jag ut och vingla idag? Dricka vin med den där P som a v s k y r mig som pesten? När jag egentligen bara vill ligga kvar här. Eller? Det vill jag ju inte. Inte ensam. Och det är en eeeeeeeeeensam stad det här.

Den ensammaste.

//